Hamdan mot musikghettot

– Boom! Det har varit galet!

Yasmine Hamdan slår ut med händerna och visar exakt hur nära hennes huvud är att explodera. Sedan hon gav ut sitt första soloalbum Ya Nass 2013 har livet varit som en svindlande tur i en jättelik karusell. Ya Nass har fört henne bort från hemlandet Libanon till en ny verklighet i Paris, med ständiga resor och spelningar. Och hjulen fortsätter att snurra.
– Jag är en hyperaktiv person och ger man mig så här mycket intryck blir jag galen och går på högvarv nonstop. Jag kan liksom inte hantera det, säger hon.

I musiken är Yasmine Hamdan stillsam och centrerad men hon erkänner med ett gapskratt att hon är som en annan person i verkligheten, vilket definitivt visar sig på Helsingforsspelningen i Huvilatältet. Det är svårt att koppla ihop den släpiga rösten på albumet med kvinnan som vilt dansar runt scen som ett slags libanesisk version av Lilla My. Vi har inte hunnit långt i konserten när hon sparkar av sig skorna, knyter en magdanssjal kring höfterna och lyckas få en stor del av publiken att lämna sina sittplatser och dansa framför scenen.

Framtoningen är rockigare än på albumet men Hamdans musikaliska värld är densamma – en hypnotisk och slingrande mix av arabiskt, modernt och elektroniskt. Som om det vore den mest självklara sak i världen beskriver hon de två ljudvärldarna som klart blå (elektronisk) och djupt röd (arabisk musik).

Försök spela synt utan el
Hamdans musikaliska färgkombinationer faller inte alla i smaken. Hon säger att hon alltid väckt irritation bland dem som gillar ordning och reda, inte minst i Beirut. Där började hon och skolkamraten Zaid Hamdan göra indie electro-pop på arabiska på 90-talet. Bandet Soapkills blev snabbt känt också utanför Libanons gränser och inspirerade en helt ny genre inom den arabiska musiken.

– Vi tänkte aldrig på vår musik som revolutionerande, vi gjorde bara som vi ville. Vi befann oss i en surrealistisk värld, i ett land som tog sina första friska andetag efter femton år av krig. Allt var sorgligt och allt var möjligt.

Nåja, nästan allt var möjligt. Det är svårt att spela elektronisk musik i ett land där man aldrig kan räkna med att det finns elektricitet. Många är spelningarna som avbröts när den grundläggande tekniken kraschade. Och Yasmine Hamdans nästan aggressivt kvinnliga framtoning väckte anstöt i de konservativa muslimska kretsarna. Det fanns perioder då Soapkills inte blev inbjudna att spela någonstans eftersom man inte ville visa upp Yasmine Hamdan på scen.

– Jag sågs som konstig och arrogant. Min musik beskrevs som en ”tonårskris” som man inte behöver ta på allvar. Jag passade inte in i den konservativa kvinnobilden eftersom jag inte är intresserad av vare sig barn och familj eller de traditionella reglerna för hur arabisk musik ska låta.

Under flera år kände sig Hamdan ständigt utsatt och utdömd, till och med av sina egna släktingar. I efterhand har hon lärt sig att se problemet utifrån: det var inte Soapkills som var fel, det var Libanon som inte riktigt var redo för dem.

– Den malande kritiken gjorde mig bräcklig och sårbar. Men jag antar att jag inte var så sårbar ändå, eftersom jag fortsatte göra som jag vill. För mig var musiken absolut nödvändig. Bara i musiken kunde jag skapa ett rum som var helt och hållet mitt eget, en liten luftbubbla där jag kunde andas och vara mig själv.

Musikaliska ghetton i Paris
Efter nästan tio år i Soapkills bestämde sig Yasmine Hamdan för att bli soloartist och flytta till Paris. Här, i hjärtat av det välutbildade, mångkulturella och liberala Europa, väntade hon sig total konstnärlig frihet. I stället slog kulturchocken till som en elegant och svidande örfil.

– Folk påstår att islam är konservativt men Europa är precis likadant. Så fort jag satte min fot i Paris ville man placera mig i ett musikaliskt ghetto för arabisk musik och när min musik inte passade in där blev alla förvirrade. Ingen visste hur man borde marknadsföra mig eller var jag borde spela, säger hon.

Vad ska man kalla bemötandet? Yasmine Hamdan säger rasism och diskriminering.

– En engelsk artist har större svängrum att röra sig mellan olika genrer, medan en arabisk artist ska göra arabisk musik, punkt slut. Att göra subkultur på arabiska är lika mycket tabu i Europa som i Mellanöstern. I början var jag verkligen besviken och det är fortfarande svårt för mig att acceptera att världen ser ut så här. Men jag vägrar att inrätta mig i någon av omvärldens prydliga lådor, bara för att göra det bekvämt för någon annan.