Mahler låter som ingen annan
Att lära känna Mahler är krävande, inte minst för att hans verk är så fulla av särpräglade detaljer och kulturhistoriska referenser. Två nya böcker erbjuder utmärkta inkörsportar till hans värld.
SAKPROSA
Carl-Johan Malmberg
Nattens fågel & den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier. 152 s. Ellerströms.
Karl Aage Rasmussen
Att närma sig Mahler. Övers från danska Bo Ejeby. 156 s. Bo Ejeby förlag.
I dag är Gustav Mahler kung på konsertprogrammen. Hans symfonier hör till de mest spelade i världen. Femtio år efter sin död slog han på 1960-talet igenom som ingen annan 1900-talskompositör och inga tecken på avmattning finns. Den breda publiken och experterna – alla uppskattar hans musik.
Ändå är Mahler ingen lätt kompositör. Enskilda satser kan vara omedelbart inbjudande – paradexemplet förstås adagiettot ur hans femte symfoni – men helheterna är komplicerade och kräver både fördjupat lyssnande och tankearbete. Mahlers symfonier är för långa, hans stilblandningar för drastiska, hans formspråk för överraskande för att det skall gå snabbt att ta till sig musiken. Hans position i musikhistorien är unik. Å ena sidan avslutar han en epok – romantikens och den borgerliga enhetspublikens tid då musikskaparna vände sig till den stora publiken. Å andra sidan var han en avgörande impulsgivare för 1900-talsmusiken över hela skalan från Andra Wienskolans avantgardism till mer lättillgängliga tonsättare som Sjostakovitj och Britten.
Svårigheterna ligger kanske främst i det disparata i symfonierna. Hela den tysk-österrikiska symfonitraditionen från Haydn till Bruckner utmärks av enhetlighet och logiska förlopp, längst drivet hos ärkemästarna Beethoven och Brahms. En Beethovensymfoni går som tåget och tar lyssnarna precis dit de vet att de ska. Så är det inte hos Mahler, och därför sätter han också punkt för den stora traditionen. Hos honom skapas formen på nytt för varje verk och den kan vara svår att uppfatta. Hur hans tredje, sjunde och nionde symfonier egentligen hänger ihop diskuteras fortfarande. Å andra sidan finns de verk där helheten sitter som gjuten – som andra och femte symfonierna och sångcykeln Das Lied von der Erde.
Lättfattligt om det svåra
Att lära känna Mahler är krävande, inte minst för att hans verk är så fulla av särpräglade detaljer och kulturhistoriska referenser. Nu är det så lyckligt att vi på senare tid fått två utmärkta böcker som ger både historisk bakgrund och praktiskt lyssnarhjälp till Mahlers musik. De är den svenske kulturskribenten Carl-Johan Malmbergs Nattens fågel & den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier och den danske kompositören och skribenten Karl Aage Rasmussens Att närma sig Mahler. Vardera är kunniga och fördjupade utan att vara svårtillgängliga. Ingendera kräver musikteoretiska kunskaper eller ens förmåga att läsa noter. Det räcker med viljan till koncentrerat och tålmodigt musiklyssnande.
Rasmussens bok inleds av några kapitel som dels åskådligt beskriver den mahlerska musikens särprägel. Mahlers symfonier är absolut originella och kan knappast förväxlas med annan musik. Rasmussen förklarar dels varför det är så, dels hur Mahler bär sig åt för att det ska låta som det gör. Bland annat tar han upp den unika instrumentationen och användningen av människorösten och Liedformen. Han visar också hur Mahler utvecklar den beethovenska traditionen till en logisk slutpunkt som samtidigt underminerar den. Här spelar bland annat den så kallade banalitet som Mahler länge anklagades för en avgörande roll. Denna inledning är musikessäistik på absolut högsta nivå.
Längre fram i boken tar Mahlers biografi kanske över i onödigt hög grad, men eftersom den är dramatisk och kulturhistoriskt rik läser man ändå gärna vidare. I slutet av boken finns igen några mycket fina kapitel om bland annat förhållandet till vännen och konkurrenten Richard Strauss och om den ofullbordade tionde symfonin.
Carl-Johan Malmbergs bok är uppbyggd av relativt korta essäer om de enskilda symfonierna. Malmbergs grepp är mera subjektivt än Rasmussens men eftersom hans kunskaper är stora stör det inte. Mahlers jättelika kompositioner är fulla av särpräglade, betydelsebärande detaljer och Malmberg är särskilt bra på att lyfta fram dem och placera in dem i kontextuella sammanhang. Han är också mycket väl insatt i Mahlerinspelningarnas historia och diskuterar dem på ett sätt som skivsamlaren har stor glädje av.
De två böckerna bildar tillsammans en fin Mahlergrundkurs. Som en komplettering vill jag gärna framhålla Oliver Parlands djuplodande essä om den tionde symfonin, publicerad i Nya Argus nr 4–5 2014.