Viktigt, roligt, Björling!

Platsen för intervju och fotografering är självklar för här bodde Gunnar Björling (1887–1960) i över femtio år, pank för det mesta men strängt sysselsatt med sitt diktande. Först i en bastu som brann ner under bombningarna 1944, sedan i en liten källarlägenhet. Båda ägdes av hans bror Torsten, som i motsats till diktaren hade borgerligt ordningsam ekonomi.

Till Björling vallfärdade unga (manliga) begåvningar för att lära sig om poesi, dricka Jaloviina och i vissa fall bli dyrkade av poeten för sin unga skönhets skull.

Litteraturvetaren Fredrik Hertzberg skriver på en biografi över Björling. Han kommer på onsdag att (tillsammans med museilektor Sauli Seppälä) leda en litterär vandring i Björlings fotspår, med start vid Café Ursula intill det typiskt Björlingska bryggfästet.

Poeterna Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz har tillsammans översatt Björlings samling Solgrönt från 1933 till finska. Auringonvihreä (Poesia) belönades i våras med Yles Översättarbjörnen. I Solgrönt finns både intensiv kärlekslyrik, lek med syntaxen, lite prosapoesi och visionär förkunnelse, "bildstarka dikter som samtidigt har en påfallande begreppslig täthet" (Finlands svenska litteraturhistoria).

Vilken är lokalitetens betydelse för Björlings poesi?
– Mycket stor, för att inte säga avgörande. Han var en diktare som registrerade sinnesintryck i stället för att fantisera ihop världar, han såg, hörde, kände. Och det var här han gjorde det, i synnerhet här i Brunnsparken men också på andra ställen i Helsingfors. Han var en av de första finlandssvenska diktarna för vilka storstaden var ett motiv, säger Hertzberg.

– Man kan egentligen inte säga att han skildrar den här miljön, det låter för gammaldags för han är ju trots allt modernist, inte realist som konkret skildrar specifika miljöer. För Björling handlar allt om ögat som ser, hur saker filtreras genom hans personlighet. För modernisterna var personligheten a och o, det omedelbara personliga intrycket av det här var en del av det han försökte fånga.

Den som trott att Björling är övervägande svår och abstrakt har alltså fel - han är också mycket konkret och den vägen kommen man lätt in i hans diktning?
– Det finns en intervju med Lily Björling, hans farbrors änka som i själva verket var yngre än han. Släktingarna såg honom i allmänhet som en person som slog dank och sysslade med obegripligheter, och inte har hon väl heller egentligen läst honom i någon större utsträckning, utom en dikt som är "så vacker, så vacker", tycker hon. Då har han besökt hennes landställe i Kyrkslätt och i en dikt "beskriver han precis allt han ser och alltsammans är precis på pricken rätt, han har inte hittat på nånting", blommorna, stigen, grinden, säger Hertzberg.

Pauliina Haasjoki:
– Förutom allt det som jag kan känna igen av lokalitet i Solgrönt så finns där genomgående just den inre världen, filtreringen genom personligheten, som tillför många saker.

Peter Mickwitz:
– I den här boken finns ju inte bara det Helsingfors som vi ser här från kafébordet, utan ett urbant 20-talshelsingfors som kanske ännu inte precis var en storstad men på ett nytt och intressant sätt kaotiskt, åtminstone om man ska tro Björling. Där finns jazz, restaurangmiljöer, musikkapell. Beskrivna, om det nu är rätt ord – snarare ilar de förbi så man hör och ser dem.

Fredrik Hertzberg:
– Brunnshuset lär ha varit det första ställe i Finland där det spelades jazz, redan 1921. Men jag har för mig att det i början var närmast ett slags europeisk dansmusik. Och när jazzen kom på bred front i och med det amerikanska kryssningsfartyget Andiana 1926 innebar det en typ av jazz som var lite mjukare och sötare, med stråkar, kanske lite mera schlagerbetonat. Den jazz som modernisterna senare lyssnade på Opris var sen mera i stil med Louis Armstrong och Dixieland.

Nästa projekt skulle vara en jazzkväll med finlandssvenskt modernisttema?
Fredrik Hertzberg:
– Ja, Henry Parland skrev en del om jazz, men bröderna Enckell var kanske inte så jazziga av sig.

Jag har bett översättarna Mickwitz och Haasjoki välja ut en dikt ur Solgrönt för intervjun. Så här låter den på finska:

Jos olet melonut suloisemmin kuin kastanjanruskeissa
                                 korvissa, loiskahdus siellä, toinen täällä?
mutta kaikkialla ovat korkeat huulesi kuin ulkonevat
                                  sinisilmäisyydet,
Kannat onnea kuin vihellystä niskan alla
tai jotain pötyä syötäväksi, katsojille.

Och så här skrev Björling den:

Om du paddlat skönare än i kastanjebrunt färjade
                 öron, en klitsch här, en där?
men överallt är dina höga läppar som utstående
                       blåögdheter,
du bär lycka som en vissling under nacken
eller någon lungmos att äta, för åskådarna.

Pauliina Haasjoki:
– Ett trevligt exempel, tycker jag. Inget särskilt svårt här, men den sista raden är lite metalyrisk, ett exempel på hur Björling ironiserar över sin egen profetroll eller kommenterar sin "förkunnelse". Här finns också kroppsligheten, och han tar sig friheter med syntaxen – den är ännu inte söndrad utan bara varierad och lite lössläppt. Så är dikten också lyrisk, och väldigt öm!

Varför ville ni översätta Solgrönt?
– Idén föddes där på Räntan, säger Mickwitz och pekar över vattnet.

– Vi hade ett Björlingseminarium där och hade gjort några provöversättningar. Det var 2012 och då insåg vi att det av många orsaker skulle vara viktigt och roligt att översätta hela samlingen. En central poäng är att det här är den första hela samlingen av Björling som översatts till finska, tidigare har det bara funnits urval.

Pauliina Haasjoki:
– Finska läsare som bara läst Tuomas Anhavas översättningsurval har nog undrat hur de bortgallrade dikterna sett ut, de som ansetts omöjliga att översätta, ointressanta eller icke-representativa. Om man inte gör ett urval utan översätter en hel bok får man fram variationen, och det här var en bra bok att välja för att den är riklig och mångsidig – och så var den en av mina favoriter dessutom.

Fredrik Hertzberg:…
– Ett superbra val hursomhelst. Jag översatte i tiderna Björlings sista samling Du går de ord till engelska och valet betingades av min tidsbrist och stress i det livsskedet. Den mottogs väl men jag har ångrat att jag inte valde till exempel just Solgrönt eller Där jag vet att du eller Kiri-ra! som egentligen är mera stimulerande än de sena böckerna. I någon av recensionerna av Auringonvihreä var recensenten positivt överraskad av att Björling inte var så "tråkig" som hen trott. Vilket kan bero på att det förut lagts så mycket tonvikt vid hans senare produktion.

Recensionerna av översättningen har varit entusiastiska. Vilken respons har ni annars fått?
– Många av mina finska poetkolleger har varit hemskt uppskattande, och sagt saker som "tänk om jag hade fått läsa det här när jag var en ung poet!". Och så läste jag en recension där skribenten levt in sig väldigt i Björlings liv och kärlekar, säger Haasjoki.

Livet och kärlekarna utreds som bäst av Fredrik. Hur långt har du kommit?
– Kring två tredjedelar börjar vara klara, åren 1936–60 finns kvar. När en människa blir gammal är det inte alltid lika roligt för läsaren, det blir mera vardag bara.

Peter Mickwitz:
– Vänta nu, hur gammal är jag nu, och hur gammal var Björling 1936? Jag tycker jag har rätt roligt fortfarande.

Fredrik Hertzberg:
– Det där var inte min subjektiva åsikt utan ett objektivt konstaterande bland biografer, hör ni. Men i och för sig var det dramatiska år i Björlings liv. Hans bostad bombades 1944. Sitt första stipendium fick han av Svenska litteratursällskapet 1947 och Eirik Hornborg avgick från ordförandeposten i protest.

Peter Mickwitz:
– Tänk också på den uppvaktning och de följarskaror han sen fick, och hur han blev känd i Sverige. På sätt och vis hade han sina bästa år då.

Fredrik Hertzberg:
– Han var mindre fattig mot slutet av sitt liv också. Jag skulle hur som helst gärna ge ut boken under moderniståret och det är nästa år. 1916 var nämligen året då Edith Södergran och Hagar Olsson debuterade. 
Och om översättarna skulle fortsätta översätta tillsammans, vad skulle det bli?

Pauliina Haasjoki:
– För tillfället ligger översättningsverksamheten mellan finlandssvensk och finsk poesi helt för fäfot. Det borde man göra något åt.

Peter Mickwitz:
– Och det finns mycket ny rikssvensk poesi som inte har översatts till finska men som vore värd det.

Den tvåspråkiga litterära Björlingpromenaden startar vid Café Ursula i Brunnsparken på onsdag 26.8 klockan 17 och beräknas ta en och en halv timme. Efter promenaden ordnas i Nationalteaterns Lavaklubb en stor tvåspråkig litteraturkväll ”Vi är ej färdig biffstek”, med Björling-panel och uppträdanden av Johanna Holmström, Mårten Westö, Hannele Mikaela Taivassalo, Peter Mickwitz, Vilja-Tuulia Huotarinen, Eino Santanen, Elina Hirvonen och Markku Paasonen.
Tidskriften Nuori Voimas specialnummer om finlandssvensk modernism lanseras.
Evenemanget är en del av poesifestivalen Runokuu som pågår till och med 27.8
Förhandsanmälningar till ilmoittautumiset@nuorenvoimanliitto.fi