När idéer förblir i knoppstadiet
Liisa Penttis koreografi är behållningen i Blaue Fraus postapokalyptiska föreställning som i övrigt kämpar med att artikulera idéer på scenen.
Koreografisk regi: Liisa Pentti.
Text: arbetsgruppen. Sceninstallation: Emma Helle, Mari Paikkari. Ljus: Meri Ekola. Ljud: Jouni Tauriainen.
På scenen: Sonja Ahlfors, Emil Grundemo El Hayek, Emma Helle, Pauliina Turakka Purhonen, Joanna Wingren.
Emil Grundemo El Hayek, klädd som värsta proggaren i ärtgröna haremsbyxor och solgul syntetisk tröja, försöker genomföra en "healing" på en kvinna i publiken. "Föreställ dig att din känsla är en färg".
Blaue Frau driver inte sällan med ett slags tomt, flummigt new age-stuk i sin nya föreställning Some plants need more light than others, but all need at least a little.
Men verket vill också mer än bara ironisera. Blaue Fraus Sonja Ahlfors och Joanna Wingren har tagit hjälp av bland andra koreografen Liisa Pentti och konstnärerna Emma Helle och Pauliina Turakka Purhonen för att försöka skapa scenkonst som inte är bunden av traditioner, som inte hämmas av sedvanlig dramaturgi, kronologi eller strävan efter perfektion. Vad händer om katastrofen slår till, sköljer bort allt det gamla, och man får börja på nytt?
Sist och slutligen bjuder Some plants inte på så mycket nytt. I bakgrunden finns det gott om intressanta idéer, men arbetsgruppen lyckas inte artikulera dem på ett verkningsfullt sätt på scenen. Det blir till sist långrandigt med skådespelare som krälar på golvet och texter som saknar kraft. Just texterna, som kretsar kring drömmar och minnesbilder, är föreställningens svagaste komponent. De är platta och använder sig av ett slitet bildspråk.
Det saknas nivåer i föreställningen vilket gör att jag inte riktigt kommer in i den drömvärld arbetsgruppen haft i åtanke. Rätt ofta förlitar man sig på traditionellt skådespeleri vilket gör att försöken att få kontakt med publiken främst framstår som effektsökeri.
Växthuseffekt
Emma Helles och Mari Paikkaris växthusinspirerade scenbild är däremot imponerande. Rankor, blommor och fruktkroppar fyller Dianascenen och förvandlar den till en djungel.
Skådespelarna har också en stark närvaro som särskilt framhävs genom Liisa Penttis underfundiga koreografi.
Danssekvenserna är föreställningens behållning. Liisa Pentti tar fram små, betydelserika rörelser – minnen av kultur som väcks till liv i kropparna. När folkdansens själ kärnfullt kokas ner i några höttande handrörelser, Emil Grundemo El Hayek framför ett fulsnyggt solo och hela ensemblen sömnigt uppför fragment av en charleston känns det som om jag är konstnärernas tankar på spåret.