Musikrecension: Jultomten från Brasilien tältade
Det grundläggande budskapet i Hermeto Pascoals musik är musikens universalitet. Det framgick tydligt både i ord och toner då det gamla jultomtelika charmtrollet uppträdde med UMO i festivaltältet.
– Musiken är universell och ni är universella, sade Hermeto Pascoal och fortsatte:
– Med 79 års erfarenhet är jag inte ett dugg rädd att säga att jag älskar er.
I Brasilien har musiken aldrig indelats strikt i genrer, till exempel i konstmusik och annat, som man här traditionellt gjort. Det är ingen stor skillnad om brasilianarna spelar metall eller klassiskt, lite samba slinker alltid med. I Pascoals musik är samba, forro och andra ingredienser inte kryddor utan stomme.
Konserten var en mångskiftande upplevelse; fantastisk musik som förde tankarna till Stravinsky förutom det naturligare sambandet, Villa-Lobos. Men jazz var både metoden och det andra starka benet som framförandet stod stadigt på.
Musikernas intåg på scenen var skickligt dramatiserat. Först steg den inspirerande dirigenten och basisten Iteberê Zwarg fram, började spela och sjöng ordlöst. Sedan droppade Mikko Pettinen med trumpeten in och efter dem följde övriga musiker medan det frijazziga första stycket växte för att genom några magiska handvändningar av Zwarg förvandlas till en långsam, sensuellt sugande samba som ibland växlade till dubbeltempo. Zwarg dirigerade fokuserat, med utmärkt kontroll över dynamiken. Då en av kvällens centrala solister, basunisten Kasperi Saarikoski, tog solo vreds bandets volym elegant ned. Ett stycke hejdade Zwarg och började på nytt. Bättre så, än att musiken framförs knagglande och med fel känsla.
Basunen är traditionellt ett viktigare soloinstrument än trumpeten i Brasilien, det kan man höra såväl i Villa-Lobos Bachianas Brasileiras som i ursprunglig bossanova. Musikerna fick rikligt med soloutrymme. Bland annat Manuel Dunkel, Jouni Järvelä, Tero Saarti och Pettinen var framgångsrikt i farten. Dunkel spelade ett fantastiskt solo i ett stycke (tyvärr gavs inga namnuppgifter om styckena). Alla solon lät dubbelt så bra som vanligt, eftersom de stöddes av dubbelt så bra kompositioner som normalt.
Pascoal sågs första gången i det femte stycket. Innan det kom baiàorytmer från tonsättarens hemtrakter i nordöstra Brasilien och avancerad avantgardism med dissonanta intervaller, som växte till kluster i samma paket!
Pascoal spelade på en gammal Yamaha DX7-synt, med trumpetliknande klang och ibland unison sång till synten. Men även melodikan och dragspelet fanns med, samt vattenglas för gurglande sång. Pascoal hade avnjutit en aning av det torra röda vinet och gjorde det även på scenen. Men hellre lyssnar jag på en lite pirum Pascoal än en nykter Chick Corea.
Den fantastiska, mest ordlöst sjungande Aline Morena bör nämnas skilt, liksom piccoloflöjtisten Mariana Zwarg. Morenas falsett förde tankarna till Flora Purim men även till Yma Sumac. Maravilhoso!