Naturvetaren har två sändningar kvar
Björn Federley har de senaste åren skrivit etiketter för tusentals växter. Programledaren för radioprogrammet Naturväktarna försöker nämligen bli av med sitt herbarium.
– Det är kladdhäften med förkortningar och siffror som jag bara själv förstår. Det här husets fasa är att folk dör innan de hinner göra sig av med sina herbarier.
"Det här huset" är botaniska trädgården i Kajsaniemi i Helsingfors. Här fick han sitt första jobb 1963, som tillfällig assistent och amanuens.
Naturintresset kom från far och farfar. Fadern var forstmästare och kunde mycket om natur, farfadern var professor i genetik och fjärilsforskare.
– Jag hade den stora förmånen att tyst och stilla få se på när han jobbade.
Biologi var därför ett självklart studieval. En lapp på Nylands nations anslagstavla, om en kurs på Rundradion, ledde ändå in på ett oväntat spår: 1966 började Federley frilansa som sportredaktör. 1968 bevakade han OS i Mexiko.
Några år senare fick Rolf Grönblom, som startade Naturväktarna 1971, upp ögonen för biologie magistern som behärskade direktsändning. Federley fick tura Grönblom från 1973 till 1978, då han blev ordinarie programledare. Han anställdes senare av Rundradion som svensk sportchef för radio och teve.
Sista gången nästa vecka
När Federley gick i pension 2004 fortsatte han med radioprogrammet. Naturväktare är man på heltid, säger han och berättar hur Harry Krogerus, långvarig expert i programmet, fick ett nattligt samtal.
– Det var en kille som sade att de diskuterar på puben om ormar kan krypa baklänges. Krogerus sade nej. "Tack professorn, jag har just vunnit hundra mark", fick han som svar.
Federley har varit programledare närmare 800 gånger. Då Naturväktarnas 38:e säsong avslutas nästa vecka, klipper han bandet.
– Jag har fyllt 74 och inser att jag ska tacka för mig.
Det har skett mycket i naturen under hans 38 säsonger. Många arter har spridit sig kraftigt, andra har gått bakåt. Federley har också lärt sig om sådant som inte direkt är hans gebit.
– Lyssnarna har också blivit så bra på att titta på rätt saker innan de ringer in.
Programmet har också sett till att sällsynta arter kommit till vetenskapens kännedom.
– I början på 1980-talet fick vi en bild från Pargas. Det var Johannesnycklar, det första fyndet i Finland.
Avsändaren skrev att det fanns också andra växter. Det var ett bestånd med hundratals flugblomster. Ett "fabulöst" fynd, säger Federley.
"Fortfarande jätteroligt"
Beslutet att lämna Naturväktarna innebär mer tid för fritidshuset på Kålsjö i Finby, Salo. Därifrån har han varje vecka kört till Helsingfors, 140 kilometer i en riktning.
– På våren är gården full av gullviva och förgätmigej. Så kommer prästkragarna och liljorna. Vi har också en köksträdgård med potatis och de vanligaste grönsakerna.
Federley är ingen båtmänniska men fiskar gärna med nät och långrev.
– Det kommer ganska bra med gös och har man tur kommer det ål. Tomten är ett andningshål dit vi gärna åker också på vintern.
Kalkgruvan och dagbrotten i Finby erbjuder näring för intressanta växter i terrängen, så vad är bättre än att kombinera nytta med nöje och studera naturen då man plockar svamp?
– Programledarskapet har varit en livsstil för hela familjen. Det blir därför säkert en annorlunda sommar nästa år, tror han.
– Det är fortfarande jätteroligt att göra programmet, inte skulle jag annars ha gjort det så här länge.
– Jag hoppas att vi har kunnat ge människor ett intresse att själv iaktta då de rör sig i skog och mark, säger Björn Federley.