Wusheng öppnar dörrar
Nivån på Wusheng Company är förbluffande hög även om flera kinesiska trupper är tekniskt skickligare.
Världen blir allt mindre, och konstfältet allt bredare. Ett bevis på det är finländska Wusheng Company, som redan presenterade sin andra Pekingoperaföreställning – på finska! Eldsjälarna Antti Silvennoinen och Elias Edström har studerat i Kina och för nu sina kunskaper vidare också på hemmaplan. Att denna föreställning passar perfekt i festspelens Kinatema är snarast självklart.
I Kina går Pekingopera under termen jingju, vilket är mer passande såtillvida att termen opera ofta för med sig lite missvisande associationer. I krigsskådespel som Den sista krigaren är själva sångpartierna rätt få. Desto mer blir det av fysiskt agerande, dans, akrobatik, tal – en hel rad konstarter smälter på ett fascinerande sätt samman till en helhet. Man drar snarast på munnen åt småkäbblandet om hur man drar gränser mellan t.ex. opera och musikal då man iakttar dessa virtuoser, som i makalösa solonummer sjunger – samtidigt som de vrider sig i halsbrytande piruetter, arabesker och hopp.
Den pråliga estetiken bländar åskådaren, men det gäller att nå bakom den för att uppleva själva konstverket. Speciellt krigarnas dräkter blir lätt en mur mellan aktören och publiken, om man låter uttrycket dämpas av alla attiraljer från platåskor till flaggor på ryggen. Wusheng Company gick ändå inte i den fällan, utan ansträngde sig verkligen för att förmedla själva historien till sin publik. Kinesiske regissören Lü Suosen gjorde verkligen ett gediget jobb tillsammans med konstnärliga ledaren Silvennoinen.
Användningen av finska språket öppnar dörrarna till den finländska publiken på vid gavel, för första gången förstår man verkligen varje ord i föreställningen. Jag imponerades av hur skickligt man funnit sin stil språkligt sett, största delen av texten rör sig på gränsen mellan tal och sång. En häpnadsväckande stor del av texten utgörs av olika (kinesiska) namn, som uttalades med känsla, nästan som om de vore trollformler. Inledningen med en animation som förklarade den historiska bakgrunden satt givetvis rätt i det här sammanhanget.
Hisnande virtuoser
Föreställningens storstjärna var utan vidare Antti Silvennoinen, vars rollprestation som den tappre men våghalsige Gao Chong var en imponerande tour de force. Talrika solonummer visar upp en virtuos artist, och även om han mot slutet av föreställningen tappade en del precision i fråga om tonart kan man inte annat än beundra hans skicklighet. Förutom virtuosinslagen beundrade jag speciellt hans mångsidiga uttryck i alla situationer och fina musikaliska precision. Silvennoinen behärskar hantverket så väl att han verkligen förmår agera, skapa en rollgestalt inom de ramar Pekingoperan ger.
Elias Edström klarade sin roll som fiendegeneralen Jin Wuzhu galant. Stundom såg rörelserna nästan lekande lätta ut, och han klarade både sånginslag och ansiktsskådespeleri med den äran. Ögonbryn kan vara nog så uttrycksfulla! Skådespelaren Ville Seivo gjorde också en stark insats i såväl mimik som röstanvändning.
Ett av kvällens stora utropstecken var givetvis koreografen-dansaren Tero Saarinens gästspel och debut i Pekingoperasammanhang. Han klarade sin roll som general Yue Fei med glans, speciellt stridsscenerna tillsammans med Edström såg ut som säkerheten själv. Som den dansare i världsklass han är hade Saarinen på ett imponerande sätt anammat rörelsevokabulären, och hans kroppskontroll var glädjande att beskåda i varje liten gest. Den ovana scenutstyrseln måste ha hämmat honom en hel del, men han lät det inte störa. En viss osäkerhet kunde skönjas i precisionen och hans svagaste sida var replikerna, som lät relativt vardagliga i det här sammanhanget. Ansiktet kunde också agera mer aktivt, speciellt då det till stora delar är dolt bakom skägg. Men som helhet var Saarinens prestation övertygande.
Krigstrupperna på sexton man höll glädjande hög nivå. Visst kunde man ha önskat sig ännu mer kroppskontroll speciellt i stillastående poséer, men när det kom till smidighet och akrobatisk skicklighet var man helt på sin mammas gata. Sjumannaorkestern kom från Kina och var säkerheten själv. Presentationen av instrumenten i början var pedagogiskt vettig, och kunde till och med ha varit längre.
Bygger broar
Wusheng Company gör en viktig insats som brobyggare och inspiratörer. Då man sänker tröskeln för att bekanta sig med en konstart som är främmande för de flesta i den finländska publiken kan det ha spännande följder. Alla måste givetvis inte gå hela vägen och utbilda sig till experter i ämnet, men det finns spännande saker att lära sig här för både publik och konstnärer i flera branscher. Flera kinesiska grupper må vara tekniskt skickligare, men överlag är nivån i Wusheng förbluffande hög. En viss sårbarhet i framträdandet kändes åtminstone för mig snarast intressant. Då man ser att de som står på scen jobbar hårt, kämpar med att hålla balansen, darrar till ibland och svettas ymnigt – då förstår man också hur fruktansvärt svår konstarten de utövar är. Och lyfter lite extra på hatten.