”Vi behöver en värld fri från aggressivitet”

Det är varmt, lukten från mylla och bladverk sticker en i näsan som i en övervuxen blomsteraffär.

Plantor på väg att slå ut i blom fyller foajén på Dianascenen. I den växthusliknande scenografin ska den feministiska teatergruppen Blaue Frau tillsammans med koreografen Liisa Pentti skapa en plats för improduktivitet.

– I dagens samhälle tillåter man sig inte att vara på ett ställe där man inte är produktiv och därför eskalerar till exempel utbrändhet. Det finns en uppfattning om att allting kan uppnås bara man jobbar tillräckligt hårt för det. Om du gör så här blir du lycklig, om du gör så här blir du avslappnad. Till och med på hot yoga gör man övningarna i rask takt. I själva avslappningen finns en strävan efter produktivitet, konstaterar Blaue Fraus Joanna Wingren.

Också Blaue Frau har haft en arbetsam och hektisk tvåårsperiod bakom sig med sina kultförklarade Pop up Art House-evenemang som samlat inhemska och internationella feministiska konstnärer under Dianascenens tak. Samtidigt som Joanna Wingren och Sonja Ahlfors verkat som kuratorer för det tvärkonstnärliga konsthuset har de repeterat och spelat Blaue Fraus egna produktioner.

– Vi har inte kunnat invänta saker, utan hela tiden varit tvungna att ligga före. Det här är den sista produktionen Blaue Frau gör i den här lokalen, en period tar slut, och vi vill ta reda på var vi befinner oss nu när vi producerat så otroligt mycket, vad som händer när vi inte tvingar fram någonting, säger Wingren.

– Vi försöker komma bort från idén om prestation, idén om att skapa något som är färdigt. Därför är växterna så viktiga i den här föreställningen, precis som de får vi långsamt växa och ta tid, säger Sonja Ahlfors.

Some plants need more light than others, but all need at least a little är titeln på det nya verket som har premiär i samband med scenkonstfestivalen Stage i Helsingfors.

Likt Blaue Fraus tidigare produktioner präglas den nya föreställningen av ett tvärkonstnärligt samarbete, den här gången med koreografen och dansaren Liisa Pentti.

– Nu efter sommaren ligger det så mycket politisk aggressivitet i luften. Det känns viktigt att skapa en värld som inte är aggressiv, där man inte tar plats utan i stället lever tillsammans med växterna, säger Pentti.

Ett viktigt begrepp för arbetsgruppen är queer time, ursprungligen myntat inom queerfeminismen som ett alternativ till en heteronormativ tidsuppfattning.

– Straight time är den lineära tiden, queer time finns utanför det lineära, i det omedvetna, det odefinierade, förklarar Pentti.

– Teatern präglas traditionellt av en kausalitet, orsak och verkan, där det som sker på scenen måste följa en viss logik. En viktig utgångspunkt för oss har varit drömmar och i drömmen finns en helt annan logik, säger Sonja Ahlfors.

Skolan mötesplats

Föreställningen är det tredje samarbetet mellan Blaue Frau och Liisa Pentti. Första gången trion träffades var 1997 då Pentti var rörelsepedagog för skådespelarstuderandena Ahlfors och Wingren vid Teaterhögskolan.

– Det jag uppskattade från första början var att de tog steget ut och utmanade normen på skolan. De gjorde det med sådan kraft att man var tvungen att ta ställning till det. Det här var viktigt för mig som blivit aningen trött, att möta en ny generation som kunde ge mig energi, berättar Pentti.

Läraren gjorde i sin tur intryck på sina studerande.

– För mig var Teaterhögskolan en ganska svår tid, men på Liisas timmar fanns det någon form av dialog, i mig och i förhållande till det vi höll på med. Det kändes som om jag förstod något på ett intuitivt plan, och det binder ihop oss, vi jobbar alla tre intuitivt. Mitt absolut viktigaste arbetsredskap är min magkänsla, säger Ahlfors.

– Jag känner inte till någon konstnär som i lika hög grad kan gå över skamtrösklar som Liisa. Det är fascinerande, speciellt i dag när allting är så ”coolt” och man som konstnär ska stå vid sidan om och kommentera sitt arbete och man aldrig riktigt får vara i sitt arbete. Liisa går in i sitt arbete huvudstupa och skulle hon backa en millimeter skulle det kunna bli pinsamt och hemskt, men det gör Liisa aldrig. Det hon gör är fantastiskt och otroligt befriande, säger Wingren.

Feministiskt alibi

Blaue Frau uppstod som en reaktion mot en snäv, manlig norm på teaterfältet. I år firar gruppen sitt tioårsjubileum, men har teaterfältet blivit mer jämställt?

– När jag får frågan om teaterfältet är sexistiskt kan jag egentligen inte svara för jag har inte befunnit mig på något teaterfält på länge. Vi har valt att gå en egen väg och i dag får vi finansiering för att skapa våra egna föreställningar och publiken kommer för att se dem, säger Ahlfors.

– Det som är jobbigt i dag är att vi är ett slags alibi för feminismen, att vi bär teaterfeminismen både på svenskt och finskt håll. Även om det görs feministiska produktioner är vi fortfarande den enda gruppen som uttalat definierar sig som en feministisk teatergrupp, säger Wingren.

Ahlfors och Wingren poängterar att det i dag förs en jämställdhetsdiskussion på teaterfältet, men att den inte syns på scenen.

– Jag upplever att det sällan finns ett intresse för normkritik och feminism i det konstnärliga arbetet, säger Ahlfors.

– När vi undervisade på Teaterhögskolan frågade en studerande om det inte blir otroligt trångt att göra varje föreställning feministisk. Det beskriver i själva verket hela teatervärldens syn på feminism, nämligen att ingen vinner på den men den är ett nödvändigt ont. Man anser att det blir trångt, att man inte kan ”inskränka konsten”, i stället för att tänka att vi kanske alla vinner på att bryta upp de förbannade könsrollerna, alla gamla arkiv av strukturer och hierarkier som finns i teatertraditionen, säger Wingren.

Some plants need more light than others, but all need at least a little har premiär på Dianascenen i samband med Stage-festivalen 21.8.