Fiktiva älsklingar 7: Marcia min vän
"En kvinna kan alltid hitta på något att sysselsätta sig med. Det är inte som när män blir pensionerade, förstår ni. Jag har mitt hushåll att sköta", säger Marcia.
Första gången jag träffade Marcia Ivory tyckte jag inte att jag hade så mycket gemensamt med henne. "Ageing, slightly mad and on the treshold of retirement, it was an uneasy combination" – åldrande, lite galen och på tröskeln till pensioneringen, en obekväm kombination. Inte jag på 80-talet. På den tiden trodde jag att mina äldre kolleger var konstiga – dammiga, supiga, bisarra, fjälliga av leda eller patologiskt rasande – för att de var födda sådana, en annan art helt enkelt än min generation.
Marcia är en av Barbara Pyms sista hjältinnor, kulminationen av en säregen talang. Hon finns i Quartet in Autumn som innebar Pyms milt triumfartade come back 1977, efter 16 år av refuserade manus.
Romanen utspelar sig kring tiden för Marcias och hennes kollega Lettys pensionering från ett jobb så obestämt och umbärligt att inte ens den vikarierande mellanchef som har den otacksamma uppgiften att säga några ord över sherryn på pensioneringstillställningen riktigt vet vad de sysslat med. Något slags arkiveringsbestyr, "kvinnogöra, sånt som lätt kunde datoriseras", är den allmänna uppfattningen.
Den musigt prydliga Letty är i motsats till Marcia "boringly straightforward", lättplacerad i facket som typisk engelsk gammelpiga på väg att flytta ihop med en väninna i ett litet hus på landet. Det tror åtminstone hennes kolleger, och hon är alltför blygsam för att underrätta dem om att hennes framtidutsikter förändrats i sista minuten för att väninnan på landet vampat församlingens nya präst och inte längre behöver henne.
Kvar i kontorsrummet bland arkivlådor och hängmappar med okänt innehåll blir tillsvidare Norman och Edwin, som också de närmar sig pensionsstupet. Edwin är den mest resursstarka av de fyra, änkling och husägare med kyrkliga intressen. Norman, "an angry little man whose teeth hurt", en arg liten man med tandproblem, är singel i små omständigheter och fylld av ett vagt ressentiment gentemot det mesta.
"Det fanns mycket att klassificera"
Barbara Pym är mästaren i genren "novel of manners", sedeskildringen i modest format. Hon avläser det mänskliga umgängets skenbart trista konventionalitet, allt det som ryms inom "manners" (gott uppförande), med en noggrannhet som får den att skimra av spänning, tragik och groteskeri utan att något behöver bokstaveras fram. Många av hennes romaner är mildare och mera humoristiska än Quartet in Autumn, några av dem kanske formellt mera fulländade, men ingen annan rymmer Marcias magnifika egenart.
Marcias pensionärstillvaro i det lilla huset där den för länge sedan döda mammans bäddade säng ännu härbärgerar en hårig grop efter katten Snowys kropp – begravd nånstans i ogräsdjungeln i den lilla trädgården – överträffar i underlighet allt hennes kolleger vågar föreställa sig. Socialarbetaren som däremot har sina misstankar vill Marcia naturligtvis inte ha något att göra med.
Varje vecka fyller hon på sin samling av konserver:
"Det fanns mycket att klassificera och sortera här; burkarna kunde ordnas enligt storlek eller vilken typ av livsmedel de innehöll – kött, fisk, frukt, grönsaker, soppa eller diverse. Den sistnämnda kategorin innehöll oklassificerbara saker som tomatpuré, vinlövsdolmar (ett impulsköp) och mannagrynspudding. Här fanns mycket att ta itu med, och Marcia njöt av att göra det."
Och så finns ju alla plastpåsar som ska sorteras, för att inte tala om samlingen av tomma mjölkflaskor i trädgårdsskjulet, en källa till både belåtenhet och irritation. Irritationen orsakas av den främmande flaska som Letty i ett anfall av ofattbar obetänksamhet trugat på henne på jobbet. När Edwin och Norman en dag bjuder de pensionerade damerna på lunch – för lunchkuponger, naturligtvis – passar hon på att returnera flaskan. "Letty, känslig för spänningar i luften, tog emot flaskan utan frågor, och Marcia promenerade snabbt i väg, övertygad om att det visserligen hade varit slöseri med tiden att åka in till stan för att äta lunch, men att resultatet trots allt var tillfredsställande."
Den hushållande kvinnan
Marcias tid förflyter utan ångest, med egna högtider som utgörs av besöken på sjukhuset där den gudalika doktor Strong eller hans överstepräster utför den rutinartade uppföljningen av den bröstcanceroperation hon en gång genomgått.
Hon lever i en dimension som vi förstår att vi inte kan förstå, liksom Letty inser att Marcias mjölkflaskmanöver var nödvändig av orsaker som är förborgade för oss. Marcia kunde ha gjort sig av med det misshagliga föremålet själv, "men uppenbarligen fungerade hon inte på det viset. Letty föredrog att inte tänka för mycket på hur hon fungerade, att inte spekulera." Letty är naturligtvis bekymrad – hon är snäll på sitt återhållsamma sätt – men Marcias avvisande hållning är mycket kraftfullare än omgivningens bekymmer.
Beskrivningen av Marcias förehavanden i hemmet är både respektfull och hemsk. Här serverar Pym en kargt avskalad version av alla sina tidigare romaners gemytliga varianter av motivet den hushållande kvinnan.
Det var det motivet som var centralt för min tidiga förtjusning i Pym och hennes hjältinnor på 80-talet. Den utvecklades sedan till ett akademiskt intresse, desto lättare att odla med sådan litterärt njutbar näring.
Jag skrev min pro gradu om tre av Pyms romaner, och läste Marcias bisarra hushållsbestyr som en bild av den kvinnliga, marginaliserade författarens heroiska kamp för att finna ett uttryck för sin kreativitet. Mina gradugranskare tyckte det här var briljant. I mitten av 90-talet flyttade jag över resonemanget till min licentiatavhandling där Marcia fick dela rum med den brittiska tantthrillermästaren Celia Fremlins hjältinnor, och avhandlingsgranskaren tyckte det var det mest korkade och långsökta hon hört talas om.
Sen tyckte jag inte Marcia angick mig så mycket under några år.
Vi sorterar
Numera angår hon mig igen på många sätt. Vi börjar ju bli jämnåriga. När pensionerades tanter i obestämda kontorsyrken i 70-talets England? Hon kan ha varit lite på sextio, högst sex år äldre än jag är nu.
Marcia har visserligen inte några nära anhöriga att rikta sina känslor mot, medan jag föreställer mig och hoppas att min svetslågelika kärlek till min man och mina barn ändå oåterkalleligt format mig på något sätt. Och knappast kommer jag att tyna bort för att jag som hon till slut helt glömmer bort vitsen med att äta, tänker jag nu medan jag skriver detta med fingrar flottiga av det frasiga och ännu varma wienerbröd som en rar kollega just bjöd mig på.
Men jag känner allt intensivare för Marcias professionella och husliga gärning.
Jag arbetar i en bransch vars konvulsiviska förändringar och kriser får mig att känna mig allt annat än oersättlig, och inser att allt flera av dem jag möter i korridoren vet ännu mindre om mitt arbete än jag vet om deras. Jag sitter här på mitt arbetsrum och sorterar ord och utsagor, som Marcia sorterar sina konservburkar, plastpåsar och mjölkflaskor – för att det är sån jag är, det är det jag kan.
Jag föreställer mig naturligtvis inte att det här skall leda till någon innerlighet mellan oss. Men så är det, Marcia min vän.
Fotnot: Quartet in Autumn finns på svenska, Höstlig kvartett (1987). Blidare hjältinnor och mera konventionella hushållsakter kan man läsa om till exempel i romanerna Excellent Women (1952) och No Fond Return of Love (1961). Mina akademiska övningar kring dem finns i Ett käril för ljungande krafter: kvinnor, mat och text hos Barbara Pym, publicerad i serien Meddelanden av litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi 1992.