Ljud, tid och rymd – en intervju med Sonic Boom
HBL träffade den brittiska ljudkonstnären och drogförespråkaren Peter "Sonic Boom" Kember på årets H2Ö-festival för ett samtal om musikhistoria, mystik och minimalism.
Ryktet om H2Ö som "drogvänlig festival" fick Åbopolisen att redan på förhand meddela att man kommer att intensifiera narkotikabevakning på och kring festivalområdet vid det gamla varvet i Runsala. Efter festivalveckoslutet meddelade man att profetian gått i uppfyllelse – polisen uppgav att man på H2Ö haffade dubbelt fler personer misstänkta för narkotikabrott än man gjort på den nästan fyra gånger större Ruisrockfestivalen tre veckor tidigare. (Tillägg 14.8 2015: OBS! Se fotnot nedan för korrigering!)
Den som söker finner och hur ryktet om H2Ö-partyts image som "knarkliberal" uppstått kan man bara gissa, men personligen skulle jag börja med urvalet av artister. En ansenlig del av artisterna jag själv kände till på förhand är alla mer eller mindre toleranta, positivt inställda eller till och med aktivt propagerande för en liberal drogkultur. Och flera av dem gör också musik som ska påminna om en "resa".
Framför allt gällde det fredagens huvudartist Sonic Boom, som ända sedan sitt inträde på musikscenen i Storbritannien i början av 1980-talet framhållit förhållandet mellan droger och kreativitet snart sagt varje gång någon stuckit en mick framför munnen på honom. Och det var inget undantag då HBL fick träffa den levande legenden för en intervju, precis efter hans uppträdande på H2Ö.
– Jaså, var det du som skulle hämta oss alla droger?
Det är isbrytaren när Peter “Sonic Boom” Kember ber mig stiga in i sin artisttrailer på festivalens backstage. Jag blir tvungen att ursäkta mig, "nej tyvärr", harklar något om "polisen och hård kontroll", men det är lugnt, säger han: “Jag fick med mig lite hasch hemifrån.” Ok.
Hemma för Kember är lilla staden Rugby vid floden Avon i hjärtat av England. Den över tusen år gamla staden i Vasas storlek är naturligtvis bäst känd för sin våldsamma version av handboll – i andra kretsar för sin utmärkta cementkvalitet. Som kuriosa kan nämnas att Rugby också är jetmotorns och hologramteknologins födelseort.
Här grundade Kember 1982 tillsammans med vännen Jason “Spaceman” Pierce – bägge födda på samma dag, 19 november 1965 – rockbandet Spacemen 3, med den provokativa devisen “taking drugs to make music to take drugs to”.
– Vill man grunda ett band i England går man på konstskola, för det är där alla andra som vill grunda band också går. Och alla som röker gräs.
Det blev ett fartfyllt 80-tal för Spacemen 3 där cement, jetkraft och hologram kunde passa bra som allegoriska illustrationer, men tio år, fyra hypnotiska album, några liveskivor och ett gytter obskyra singelsläpp senare var sagan all för både bandet och vänskapen. Kember och Pierce har inte talat med varandra sedan början av 1990-talet, och det är oklart om någon längre minns varför. Kanske det började med gräl om vem som skrivit vilka låtar, som någon påstått. Vilket vore skrattretande, säger andra, eftersom alla deras låtar i princip är samma låt, en växling mellan två ackord, ofta c- och f-dur.
Jason Pierce fortsatte för sin del på Spacemen 3:s drogade rockstigar med sitt nya band Spiritualized medan Kember tog vara på "rymdmännens" mer eteriska ljudvärldar under artistnamn som Sonic Boom, Spectrum och E.A.R. Experimental Audio Research.
På den vägen har han fortsatt sedan dess, och på H2Ö-konserten – nästan ett kvartssekel senare – uppträdde fortfarande den Sonic Boom man i egenskap av decennier gammalt fan hoppades våga vänta sig: på dröjande eteriska borduner strör han klingande, väsande, skärande, klingande och pumpande loops och effekter, och när dekokten långsamt börjar få struktur, pratsjunger Sonic sin provokativt klyschiga och känslosköra rock’n roll-lyrik om kärlek och extas.
Det blir aldrig tyst under spelningen, det är omöjligt att säga var en låt börjar och en annan slutar, i stället låter han ständigt nya ljud långsamt glida in i varandra, som en techno-dj på en hästkur av valium.
Liksom människor som medvetet talar med låg volym för att tvinga åhörarna att lyssna mer aktivt, fäster Sonic lyssnaren till sig i en utdragen väntan på en förlösande rytm eller melodi – en metodisk resa genom ljudlandskap utan mål, en timme av tillverkad tidlöshet, ett frammanat svart hål man måste fylla med egna sinnesrörelser. Sonic Boom live är ett slags postmodern konstform som i sin suggestiva konturlöshet rentav bönar efter form och innehåll, en fond som lyssnaren måste fylla med delar av sig själv.
Hur mycket vet du själv på förhand vad som kommer att ske när du går upp på scen?
– Inte mycket, hahaha! Den här sortens spelning är inte en jag normalt skulle ge på en festival. Vanligtvis har jag med mig bandet (Spectrum). Men arrangörerna visste vad de ville ha och vilka begränsningar ett sologig har.
Konserten på H2Ö-festivalen gick på scenen kallad Suuli, en rymlig och luftig men mörklagd båtbarack.
– Det är kanske mina egna hämningar som talar, men ju mindre upplägget är, desto bättre ju mindre scenen är och ju senare jag får uppträda. Jag gillar när publiken har möjlighet att sitta ner.
Det var faktiskt några på H2Ö som satte sig ner på jordgolvet framför scenen, men de flesta verkade vilja respektera artisten genom att stå genom showen.
Begränsning är också beskrivande för Sonic när han skapar sin egen musik. I stället för att ösa på mer och fler, har metoden varit att skala bort så mycket som möjligt.
– Jag sätter fundamentala gränser för min musik, berättar Kember. Aldrig mer än ett eller två ackord, och vanligen en bordun ("drone") som röd tråd.
– Till en början tänkte jag att den här metoden räcker för ett album eller högst två, att det skulle vara omöjligt att fortsätta skriva ny musik efter en så här simpel formel. Men ju mer jag gjorde det, desto mer expansiv visade sig metoden. Det finns en massa olika sätt att närma sig det enkla, och det gör mig väldigt lycklig.
Förutom H2Ö gav Sonic Boom i sommar endast en spelning till, på svenska festivalen Psykjunta i Avesta. Drömmen är nu att flytta till Lissabon där han i fjol våras tillbringade en längre tid med att producera amerikanska experimentalartisten Panda Bears album The Grim Reaper. [Här diskuterar Sonic och Panda albumet.]
– Jag minns att jag gick omkring på gatorna i Lissabon och kring varje hörn tyckte jag mig höra Panda Bear-låtarna som vi jobbade på eka i kvarteren. Det var omöjligt att avgöra om det var ett disco, en trumcirkel eller fado … det är en fantastiskt vacker stad, vi har funderat mycket på att flytta dit.
Egen ny musik har det inte blivit mycket av under senaste tiden. Efter Spectrums återförening och långa turnéer några år sedan har Sonic pulat med konstnärer, skrivit och lärt sig bemästra konsten att mastrera musikalbum.
– Det är en känslig del av produktionen av musik. En bra mastrering lyfter fram det viktiga, men en dålig kan totalt förstöra en hel skiva.
Sonic nämner inget specifikt Spacemen 3-album, men det är lätt att gissa att åtminstone Sound Of Confusion (1986) en dag kommer att stå i tur för ommastrering. De ursprungliga ljudbanden och mixerbordets inställningar lär finnas bevarade, så vi väntar bara på att maestro känner sig självsäker nog att ta sig an och modernisera de kultförklarade plattorna.
En konstform som Spacemen 3 och alla dess spin offs däremot bemästrat var konvolutkonsten. Rykten vet berätta att Sonic och Jason fortfarande är skyldiga skivbolaget Silvertone pengar för sina extravaganta omslag.
– Åh gud, hahaha! Silvertone gav oss fria händer men vi tänkte aldrig inte på att alla utgifter kommer att dras av från vår egen skivförsäljning. Men jag tror det mesta är betalt nu, faktiskt.
Kronan av konvoluten måste vara Spectrums debut-cd Soul Kiss / Glide Divine (1992) – en transparent pvc-plastficka med en blåaktig oljevattenblandning som “levde” som en lavalampa när man fingrade på den. Enligt rykten var flera av dem illa konstruerade, och den klibbiga sörjan rann ofta ut under frakten till skivbutikerna. Bland annat Manic Street Preachers ska ha anklagat Spectrum för att ha sabbat deras chans att nå första plats på engelska topplistan, eftersom stora mängder av Manics plattor förstördes i cd-transportlådorna när Soul Kiss-omslagen läckte.
Samtalet i trailern glider in på Finlands krigshistoria, drakoniska regleringar och varför vårt land är så auktoritetstrogna och undfallande.
– I England har vi något som kallas demokrati, flikar Kembers manager Samantha Tyson in med ett snett smil. Här i Finland låter ni er hunsas hur som helst, verkar det som.
Vi pratar om Grekland och eurovalutan, Storbritanniens allians med Portugal – “porten till Galicien”, tydligen – och förstås Sonics förhållande till gamla vännen Jason.
Nu när många brittiska shoegazeband som Ride, My Bloody Valentine och Slowdive återförenats, finns det en chans att se också Spacemen 3 på scen igen?
– Tja, det blir aldrig det samma igen när någonting en gång … tagit slut. Jag vet inte, det har lyfts fram flera gånger under åren, men jag tror nog inte det.
– Ta en låt som [Spacemen 3:s "hitlåt"] Revolution. Under senaste trettio år, räknade jag ut, har jag tillbringat ungefär en månad med att spela den låten. De andra banden kan återförenas, jag är helt ok med att Spacemen 3 är de enda som inte gör det.
Och ja, det där haschet såg jag sedan aldrig till, men imagen förblev intakt. Både hos artisten och festivalen.
--
Fotnot: Efter att denna artikel publicerats blev jag uppringd av H2Ö-festivalens promotor Tuomas Sara, som ville korrigera uppgifterna om H2Ö som "drogliberal" samt polisens uppgifter om antalet narkotikatillslag. Saras brev till redaktionen nedan, översatt och redigerad av artikelskribenten:
"Inför H2Ö-festivalen höll arrangörerna möte med ordningsmakten om bevakningen. Man kom överens om att meddela om övervakningen i förväg för att minimera eventuella fall. Civilpatrullen notertade dock 37 fall av narkotikabruk under festivehelgen. Narkotikaenhetens chef Janne Aro-Heinilä konstaterade efteråt att arrangörerna inte hade något ansvar för dessa, emedan förberedelserna var väl utförda.
På måndagen 27.7 ringer Yles redaktör Åbopolisen Marko Heikkilä som dejourerar. Heikkilä hade inte varit med om festivalarrangemangen, men ger redaktören sitt eget omdöme enligt vilken H2Ö-festivalen haft "skamligt många fall" av narkotikabrott, och uttalar sig samtidigt att Ruisrock haft "hälften färre” fall. I verkligheten var de 38 på Ruisrock, dvs ett fall mer. Yles webbredaktör publicerar artikeln "Poliisi: H2Ö-festareilla 'hävyttömän paljon' huumeita" som Helsingin Sanomat och HBL också felaktigt citerar.
HBL beklagar det skedda och önskar H2Ö-festivalen en lysande framtid.
H2Ö ingen "drogfestival"
Artikeln "Ljud, tid och rymd – en intervju med Sonic Boom" innehöll faktafel om festivalen H2Ö, som här korrigeras.
Efter att nämnda artikel publicerades blev skribenten uppringd av H2Ö-festivalens promotor Tuomas Sara, som ville korrigera uppgifterna om H2Ö som "drogliberal" samt polisens uppgifter om antalet narkotikatillslag. Saras brev till redaktionen nedan, översatt och redigerad av artikelskribenten:
"Inför H2Ö-festivalen höll arrangörerna möte med ordningsmakten om bevakningen. Man kom överens om att meddela om övervakningen i förväg för att minimera eventuella fall. Civilpatrullen notertade dock 37 fall av narkotikabruk under festivehelgen. Narkotikaenhetens chef Janne Aro-Heinilä konstaterade efteråt att arrangörerna inte hade något ansvar för dessa, emedan förberedelserna var väl utförda.
På måndagen 27.7 ringer Yles redaktör Åbopolisen Marko Heikkilä som dejourerar. Heikkilä hade inte varit med om festivalarrangemangen, men ger redaktören sitt eget omdöme enligt vilken H2Ö-festivalen haft "skamligt många fall" av narkotikabrott, och uttalar sig samtidigt att Ruisrock haft "hälften färre” fall. I verkligheten var de 38 på Ruisrock, dvs ett fall mer. Yles webbredaktör publicerar artikeln "Poliisi: H2Ö-festareilla 'hävyttömän paljon' huumeita" som Helsingin Sanomat och HBL också felaktigt citerar."
HBL beklagar det skedda och önskar H2Ö-festivalen en lysande framtid.