En doldis stiger fram

Ett lite originellt initiativ möter mig en vacker julidag när Jan Simons tar kontakt och föreslår ett möte. Han presenterar sig som producent, basist och kompositör – i den ordningen – något som omedelbart får mig att undra över hur dessa roller står sig i förhållande till varandra.

Producentrollen kommer sig av att Simons är van att producera alla sina hundratals spelningar själv. Först och främst är han ändå basist och kompositör, det är det som driver honom, och om han fick välja fritt, skulle han helst spela funkig souljazz i stil med D’Angelo eller Prince.

– Men ibland måste man också följa amerikanska Billboardlistan också och se vad folk lyssnar på. Och där finns ju faktiskt massor av bra musik, populära Bruno Mars är hur bra som helst, menar Simons.

Jan Simons är alltså något av en allätare och hans ideologi är föga överraskande att låta alla blommor blomma och inte racka ner på kolleger.

Det finns ändå en typ av musiker han inte har mycket till övers för.

– Det är de som kommer till spelningarna och främst vill föra fram sig själva utan att bry sig om helheten. I den bemärkelsen hoppas jag att alla som spelar med mig kan ta på sig producentrollen och axla en del av ansvaret.

Soundet ett tankearbete

Att välja vilka musiker man spelar med är i hög grad resultatet av ett tankearbete där man funderar på soundet som man har i hågen. Jan Simons ger i år cirka hundrafemtio spelningar med omkring hundra musiker och överlag berömmer han sina kolleger.

– I många länder kommer artisterna till spelningen med diverse lappar med ackordföljder och annat för bandet, men det intressanta är att man sällan ser det i Finland. Vi har en så stenhård disciplin att musikerna faktiskt kan låtarna på spelningarna här. Det kräver förstås att man bestämt på förhand vilka låtar man spelar, men när det väl är gjort går det som smort.

Simons egen historia börjar i Nykarleby 1975. I nitton års ålder flyttade han till Åbo, inledde studier i musikvetenskap och började samtidigt fixa egna spelningar. Först erbjöd han sig att spela gratis på dåvarande Ribs vid Pinellan vid Domkyrkobron, ofta i sällskap av gitarristen Niklas Winter. Så småningom växte spelningarnas antal och Simons spelade ofta i trio med Markku Ounaskari och Manuel Dunkel.

På samma sätt började Simons organisera spelningar i Helsingfors. I början limmade han själv upp affischer på lyktstolparna, men inte sällan glömde han med flit bort sitt namn, för att det inte skulle se ut som att han själv spelade överallt, fast han kanske gjorde det.

För trettonde året har han organiserat konserter på Café Carusel vid havsstranden i Eira och den här veckan uppträder till exempel svenske sångaren och pianisten Anders von Hofsten, saxofonisten Jukka Perko, multiinstrumentalisten Osmo Ikonen, sångaren och gitarristen Sami Saari och bandet Carusel Allstars. Också den här gången har Simons dolt sitt eget namn i marknadsföringen.

Debuten som visitkort

För debutplattan 1999 tog han på eget initiativ kontakt med kanadensiska trumpetaren och flygelhornspelaren Kenny Wheeler.

– Jag ringde helt enkelt skivbolaget ECM:s kontor i Tyskland och som förmedlade kontakten med Wheeler när jag sade att jag ville engagera honom för en spelning. Han var förstås först inte intresserad, men jag skickade honom en demo och ett par veckor senare ringde han och ville att vi skulle göra vår skiva.

Tack vare Wheelers medverkan blev skivan känd i vida kretsar och kom samtidigt att bli ett visitkort för Simons för hela resten av hans karriär.

På lite motsvarande sätt har skivan från 2010 med svenska jazzgitarristen Max Schultz förblivit en milstolpe i karriären.

Simons är så till vida speciell att han med samma värme talar om att spela med jazzartister som Kenny Wheeler eller Max Schultz som med folkkära artister som Lill Lindfors under svenska dagen-konserten i fjol. Det viktigaste för honom är att det svänger.

När de ekonomiska utsikterna blev sämre 2009 började också spelningarna sina på många restauranger. En tid kunde han utstå det, men ganska snart började Simons fundera på nya intäktsmöjligheter. Han ini­tierade bland annat en sångtävling i samarbete med en restaurangkedja i Finland där första priset var att få spela in en låt i Los Angeles. Tävlingen ordnades två gånger 2012 och 2013 och planerades i två år.

– För många av deltagarna var redan det att få spela med ett proffsband en lärorik upplevelse och något av ett pris.

Men också för den som hade arrangerat allting blev turerna till Los Angeles en belöning i form av nya kontakter och spelningar.

– För den som alltid har diggat och omgett sig med soul och jazz var det ju som att komma hem, minns Simons entusiastiskt.

Simons är i dag fyrtio år och med tanke på vilka vittnesmål om ålderns tyngande effekt som många turnémusiker fört fram, undrar jag om livet blivit lättare eller tyngre med åren. Så klart att man kanske inte orkar vaka lika mycket som förr, men Simons ser mycket gott i åldrandet:

– Det där med att bli mera erfaren är som att slipa verktygen. När man är van att göra bra saker, höjs ribban och man vill gärna fortsätta att prestera på minst lika hög nivå. Hur gärna man än ibland vill gå i en helt ny riktning, tror jag mera på att bygga vidare på det jag hittills gjort än att kasta bort allt och börja om från början.

Profil
Jan Simons
Yrke: Basist, kompositör och producent.
Född: I Nykarleby.
Bor: I Stockholm.
Ålder: 40 år.
Spelat en hel del med: Kenny Wheeler, Max Schultz, Jukka Tolonen, Anssi Nykänen, Osmo Ikonen, Paleface, Tuomo, Sami Saari, Jukka Perko, Olli Ojajärvi, Niklas Winter och många fler.
Aktuell: Ger i år cirka 150 spelningar med omkring 100 musiker. Har spelat hela sommaren i Hangö och Helsingfors. Spelar själv i kväll och i morgon kväll på Café Carusels minifestival. Uppträder också i Vasa på lördag och nästa vecka i Helsingfors med Paleface 5.8. Skivaktuell med Jan Simons Band (utges i september) och Olli Ojajärvi Quartet (utges i oktober).