Far och dotter gör bok om kvinnan från Samarkand
Emma och Beni Juslins bok handlar om Benis mormor Ljudmila som på 1930-talet flydde till Finland från Uzbekistan. Boken består av en skönlitterär text och målningar.
För två år sedan åkte författaren Emma Juslin till Uzbekistan på ett arbetsstipendium för att lära känna det land hennes farmorsmor flydde ifrån i mitten av 1930-talet, undan Stalins terror. Under en månads tid bodde Juslin på anspråkslösa hotell i Samarkand och huvudstaden Tasjkent, strövade omkring, pratade med folk och försökte finna spår efter Ljudmila.
Men att bedriva släktforskning i ett land som i praktiken är en diktatur visade sig vara omöjligt, det gick inte ens att få tag på gamla kartor.
– Det var väldigt komplicerat att över huvud taget få visum och att röra sig i landet och försöka få reda på information var svårt. Myndigheterna kontrollerar allt du gör. Som västlänning är du under ständig uppsikt, särskilt om de tror att du är journalist, säger Juslin.
Vi träffas hemma hos Emma Juslins pappa, konstnären Beni Juslin för att prata om det gemensamma bokprojektet som sysselsatt far och dotter redan i några års tid. Om materialet till boken blir klart i år räknar de med bokutgivning hösten 2016.
Två synvinklar
Boken som tillsvidare saknar titel, följer Ljudmilas väg från Samarkand där hon föddes i slutet av 1890-talet till livet i Helsingfors där hon bodde fram till sin död 1986. Personer som figurerar i texten är bland annat maken Valentin, dottern Tanja, barnbarnet Beni och vännen Jascha Golowanjuk.
Emma Juslin står för den skönlitterära delen av boken medan Beni Juslin bidrar med målningar som med konstnärens ord är "tolkningar av Ljudmilas liv".
–Mina målningar är inte illustrationer till Emmas text utan presenterar en annan synvinkel av min mormors liv. Jag minns henne bra, hon berättade gärna om tiden i Samarkand. Min morfar träffade jag inte lika ofta. De skiljde sig i något skede och han hann inte heller bli så gammal, säger Beni Juslin.
Den skönlitterära delen är en blandning av fiktion och biografisk text.
–Texten är en lek med två genrer. Jag är väldigt intresserad av hur man gestaltar historiska skeenden via skönlitteratur. Jag har med intresse följt med debatten som rasat kring Karl-Ove Knausgårds romansvit och funderat på vems sanning det är han skrivit, säger Emma Juslin.
Försvunna syskon
Idén att skriva en gemensam bok har funnits redan länge. Emma berättar att det alltid pratats mycket om familjens rötter i hemmet och att det egna ursprunget intresserat henne ända sedan hon var barn. Särskilt fascinerades hon av historien om Ljudmila och hur hon kom till Finland och levde här.
– Min morfar var född i Vitryssland. Han utbildade sig till bergsingenjör och yrket förde honom till Uzbekistan där han träffade mormor. Att de över huvud taget kunde fly till Finland berodde på att morfar hade släktingar här. De lyckades få visum och kom med på det sista tåget som gick från Samarkand. Mormors syskon blev kvar och jag minns att hon senare fick ett brev där de berättade att de skulle flytta. Efter det brevet upphörde korrespondensen. Ingen vet vad som hände med dem, säger Beni Juslin.
I Helsingfors bytte Valentin och Ljudmila efternamn till Voutilainen och lärde sig svenska. Ljudmila försörjde sig på ströjobb och hade ett stort umgänge. Särskilt god vän blev hon med en kvinna som bodde tvärsöver gatan. Kvinnan hade varit tsarens tjänarinna och flytt från Ryssland när revolutionen bröt ut.
Höll kontakt
Den person i Ljudmilas liv som gjort det största intrycket på Emma Juslin är författaren Jascha Golowanjuk. Han föddes på samma gata som Ljudmila i Samarkand men flydde från Ryssland till Danmark år 1919. Tio år senare flyttade han till Sverige där han bosatte sig permanent.
Golowanjuk var en produktiv författare som gav ut närmare trettio titlar, även barn- och ungdomsböcker. Han var också en duktig violinist som turnerade runtom i Europa. Golowanjuk var homosexuell vilket också färgade hans litterära produktion.
För Emma Juslin vars andra roman Frida och Frida har ett hbtq-tema har läsningen av Golowanjuks romaner varit både givande och irriterande.
– Golowanjuk skriver på ett väldigt tidstypiskt sätt. Eftersom han aldrig riktigt kunde erkänna sin homosexualitet öppet finns det mycket som han låter bli att skriva. Man får känslan att han inte är riktigt ärlig mot sig själv.
Golowanjuk och Ljudmila höll kontakten också efter att hon flyttat till Finland, Ljudmila brukade till exempel få signerade exemplar av hans romaner.
Trogen betjänt
Emma Juslin har också försökt komma åt den brevkorrespondens som Golowanjuk förde med Hagar Olsson och som finns arkiverad i Sverige. Tillsvidare har det inte lyckats.
Närmast sina rötter har Emma Juslin kommit i Samarkand där hon efter idogt letande hittade området där Ljudmila växte upp.
– Men gatan där hon bodde fanns inte kvar.
Emma Juslin som numera är bosatt i Estland, är så gott som klar med sin del av boken. En sak återstår ännu att göra.
– Ljudmila hade en betjänt då hon bodde i Samarkand. Betjänten var dvärg och mycket hängiven. Det har berättats att han brukade sova utanför hennes dörr. Jag jobbar ännu på att få med honom i texten.