En av germanerna i drömindustrin
Den tyska exporten till Hollywoods filmindustri har ända sedan den stumma perioden varit betydande. Ett respektabelt regissörsnamn är William Dieterle även om han inte brukar räknas till de verkligt stora.
Den i Ludwigshafen födde William Dieterle (1893–1972) anlände till Hollywood redan 1930. Det var alltså ett beslut som dikterades av andra orsaker än det öde som drabbade så många av hans kolleger av annan ras efter 1933.
Dieterle drogs redan som tonåring till teatern och 1919 väckte han den store Max Reinhardts uppmärksamhet. Tidigt engagerade han sig också för filmen och blev med sitt stiliga yttre en populär aktör. En minnesvärd mindre roll gjorde han som Gretchens bror Valentin i F. W. Murnaus Faust (1926) med Sveriges Gösta Ekman i titelrollen.
Förlorade flygare
Från instabiliteten i Weimarrepubliken lockades Dieterle till Hollywoods mer lukrativa grytor. Filmindustrin drabbades som känt inte nämnvärt av depressionen. Hans amerikanska regidebut The Last Flight (1931) var länge bortglömd och återupptäcktes först på 1970-talet för att i dag framstå som en "minor classic". Den är berättelsen om fyra amerikanska flygare som överlever det första världskriget men gör det som djupt desillusionerade och mentalt vingklippta. I stället för att återvända hem blir de kvar i Paris för att från morgon till kväll leva ett liv i sus och dus. Litteraturens så välkända "förlorade generation" med F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway fick här en sällsynt motsvarighet på filmens område.
I Hollywood skedde också ett återseende mellan Dieterle och Max Reinhardt som 1934 satte upp En midsommarnattsdröm i amfiteatern Hollywood Bowl. Dieterle lyckades övertala Warner Brothers att följande år satsa på en filmversion för vilken både Dieterle och Reinhardt brukar krediteras som regissörer. Även om filmen är en "amerikanisering" av Shakespeare är facit en ganska avväpnande blandning av Hollywoods drömindustri och europeisk teaterexpressionism. Med James Cagney som Botten Vävare och en 11-årig Mickey Rooney som Puck.
Dieterle stod också för en av Hollywoods tidiga stormsvalor vad engagemanget i den europeiska konflikten beträffar. I Blockade (1938) spelar Henry Fonda en deciderad lojalistisk kämpe i det spanska inbördeskriget. Det var en film som senare hamnade i skottgluggen under häxjakterna i Hollywood. Själv ansåg Dieterle att det ledde till att han för en tid hamnade på en "grå" lista.
Amerikansk Faust
Regissören som blev amerikansk medborgare 1937 ansågs länge ha åstadkommit sina tyngst vägande insatser med stormannabiografier som Pasteur (1936), Emile Zolas liv (1937) och Frihetshjälten Juarez (1939), alla med Paul Muni i titelrollen. I vår tid har de något tungrodda och dramatiskt teatraliska filmerna fallit i kurs medan man lyft fram andra verk som just Hollywooddebuten The Last Flight, den raffinerat iscensatta Ringaren i Notre Dame (1939) med Charles Laughton och Maureen O'Hara i sin amerikanska debut och sist men inte minst Inled oss icke i frestelse (All That Money Can Buy, 1941) som även går under titeln The Devil and Daniel Webster.
Dieterle, som på 1920-talet medverkat i Murnaus Faust, återvänder här till samma ämne i författaren Stephen Vincent Benéts folkligt amerikanska variant av sagan.
Jabez Stone (James Craig) är den hårt prövade bonden i 1840-talets New England som i ekonomiskt trångmål säljer sin själ åt ondskans furste, här kallad Mr. Scratch (Walter Huston) som lovar honom guld och gröna skogar. Allt går i uppfyllelse men när Jabez slutligen blir ångerköpt vänder han sig till Daniel Webster (Edward Arnold), känd senator och orator som i en uppmärksammad rättegång blir hans försvarsadvokat.
Filmen är som sagt gjord 1941, samma år som Citizen Kane och för samma studio RKO. I bägge medverkade dessutom Robert Wise som klippare och Bernhard Herrmann som kompositör. Den sistnämnde fick sin enda Oscar för Dieterles film som också tematiskt har en hel del gemensamt med Citizen Kane. Detta med att vinna en hel värld på bekostnad av att förlora sin själ.
I den fantasifulla genre som bygger broar mellan tid och rum, liv och död, kom även Dieterle med sitt poetiska och charmfulla bidrag Jennies porträtt (1948) i vilken en utblottad konstnär (Joseph Cotten) i Central Park med jämna mellanrum möter ett sällsamt kvinnoväsen (Jennifer Jones) som inte tycks vara av denna värld och tid. En film som faktiskt lär ha varit en av Luis Buñuels favoriter.