Att tycka är att leva
Jutta Zilliacus har alltid en åsikt, ändrar sig sällan och kan inte föreställa sig en dag då hon inte är arg, glad eller indignerad över något. – Om jag slutar tycka till är det ett slags död.
När Jutta Zilliacus äldsta barnbarn gifte sig för ett par månader sedan höll den stolta farmodern ett av kvällens minnesvärda tal – ett tal som fick beröm för att det var kort, kärnfullt och levererades utan manus.
Jutta Zilliacus blir förtjust när jag förmedlar berömmet.
– Att hålla tal fick jag lära mig när jag skickades utomlands under mina år som medlem i Riksdagens utrikesutskott.
– Det blev många inledningstal, tacktal och andra improviserade inlägg och det tyckte jag om. Mina finskspråkiga kolleger vågade aldrig säga ett jota men jag fick använda mina språkkunskaper.
Om den snart nittioåriga Jutta Zilliacus i dag fick möta sig själv som ung skulle hon råda henne att studera.
– Min mamma förmanade mig och sade att jag måste komma ihåg att för en kvinna finns ingen annan jämställdhet än den ekonomiska jämställdheten. Jag borde ha studerat juridik och blivit ambassadör men jag var en ytlig och korkad tjej.
– Det är stor skillnad på mig som ung och äldre.
Jutta Zilliacus blev stridbar politiker i stället för ambassadör. Hon lämnade riksdagen efter tre perioder men intresset för politik består. Under sina år som riksdagsledamot arbetade Zilliacus för ökad jämställdhet och för att synliggöra kvinnorna. I dag är hon dyster och ser, som så många andra, ett bakslag för kvinnorna.
– Allt mitt jämställdhetsarbete har gått i kras. Jag vet inte om det är "äijäkulturens" fel eller om kvinnor inte vill söka sig till makten.
Gubbkulturen och jargongen var rå också under Jutta Zilliacus tid i riksdagen. Hon, liksom flera andra kvinnor, fick höra att de var "gamla kärringar" och "jävla ragator". Gjorde det ont?
– Nej, politiken är en blåsig plats och man måste vara tjockhudad. När gossarna gick till personligheter tyckte jag de var löjliga.
– En man meddelade en gång att jag hade blivit bred om rumpan. Kan du tänka dig en sådan fräckhet? undrar Zilliacus.
Vilket är ditt råd till kvinnor i politiken?
– Att hålla på sig, orka kämpa och vara modiga. Lillan Rehn och jag brukade ge tillbaka när vi blev förolämpade.
Borde Svenska folkpartiet få en kvinnlig ordförande?
– Jo, och Anna-Maja Henriksson skulle vara utmärkt. Men det är inte bråttom eftersom Carl Haglund är en bra partiordförande.
Mot den nya regeringen är Jutta Zilliacus inte nådig.
– Jag är salig att mitt parti, SFP, inte är med i regeringen, säger hon och tittar ut mot havet.
Själens ensamhet
På hedersplats i det hemtrevliga vardagsrummet står fotot av maken Benedict Zilliacus. Paret fick nästan sjuttio år tillsammans innan han avled för två år sedan.
– Bendi hade varit sjuk länge och ändå blev hans död en hemsk chock. Du förstår, jag förlorade inte bara min make utan också min bästa kompis.
– Nu lever jag i något som kan definieras som själens ensamhet.
I det fina litterära arvet efter Benedict Zilliacus finns hans böcker om skärgården. Paret Zilliacus hade ett sommarställe i Nagu som har övertagits av sonen och hans familj.
– Våra 45 somrar i Nagu var min lyckligaste tid. Nu klarar jag mig inte i skärgården längre, jag är kokett och vill inte ha hjälp med att hoppa i och ur båtarna.
Föryngringsinjektion
En räddning i livet är radioprogrammet De äldres råd som Jutta Zilliacus beskriver som sin livlina.
– För mig är De äldres råd som en föryngringsinjektion. Det är en ljuvlig halvtimme, tycker hon och påpekar vikten av att de som debatterar är av olika åsikt.
De äldres råd ska i princip kunna debattera allt men en fråga värjer sig Jutta Zilliacus emot.
– Religion vill jag undvika. Jag har klorna utåt när det gäller religion och när jag senast konstaterade att religionen orsakat alla krig översvämmades jag av post.
Privilegierad
För en som snart ska fylla 90 är det ont om generationskamrater, i synnerhet sådana som är vid full vigör.
– Det är inte roligt att bli gammal och ändå hör jag till de privilegierade. Jag är frisk och jag blir ombedd att delta i seminarier. Man är van vid att jag öppnar min trut.
Finns det någonting du ångrar?
– Jag ångrar att jag en gång gav en örfil åt en journalist men det var för att han var elak mot ett barn och det tyckte jag inte om. Men jag ångrar inget av det jag har sagt.
I flera av sina memoarböcker har Jutta Zilliacus behandlat sitt estniska arv. Estland är fortfarande ett öppet sår, säger hon och bekänner sig som en av Sofi Oksanens stora beundrare.
– Sofi Oksanen är mästerlig på att beskriva allt det hemska som finns i ett ockuperat land, angivarna till exempel. Och jag stöder henne helhjärtat när hon säger att vi fortfarande är finlandiserade.