Sommaren och den svenska synden
Den alldeles nyligen bortgångna Anita Ekberg representerade inte bara den skandinaviska kvinnoskönheten utan kan väl även sägas vara en av sinnebilderna för den så kallade "svenska synden".
Detta smått diffusa begrepp som blandar sensualism, sexualitet och sensationalism förknippas väl i första hand med svenska filmer men i sådana medverkade Anita Ekberg aldrig. Begreppets "urikon" är däremot den så väna Ulla Jacobsson och detta tack vare sitt otroligt oskuldsfulla och ljusskimrande nakenbad i Hon dansade en sommar (1951).
Onekligen fick Arne Mattssons film till stånd någon form av skandalsuccé men den vann också Guldbjörnen i Berlin 1952. Med åren har dess rykte flagnat, och detta med rätta. Men bilden av Ulla Jacobssons och Folke Sundquists simtur i den månskensblanka sjön och kärleksscenen som därefter följer lever kvar, förevigad av Göran Strindbergs inspirerade fotografi.
På en betydligt mer realistisk och psykologiskt sann bild av trotsig ungdomlig kärlek bjöd Ingmar Bergman något senare i Sommaren med Monika (1953). En verklig ikon kunde vara scenen med Harriet Andersson som i nästan genomskinlig blus och shorts blickar ut över skärgårdsklipporna.
Sommaren är kort
Arne Mattssons film som byggde på Per Olof Ekströms roman Sommardansen är genuint förankrad i det svenska bygdedramats tradition. Lika mycket handlar det om ett annat välkänt tema: den förtrollande men ack så korta nordiska sommaren.
De två dramatiska konflikterna gäller religiös trångsynthet kontra ungdomlig livsberusning och motsatsen mellan stad och landsbygd som ställer stadskulturens förkonstling och cynism mot det enkla och naturnära. I Hon dansade en sommar var det ännu var för tidigt att inse landsbygdens (glesbygdens) sanna problematik.
I filmen är Göran (Folke Sundquist) studenten från storstaden som åker på sommarvistelse för att jobba hos sin farbror (Edvin Adolphson), jordbrukaren som valt en annan livsstil än Görans far. Mötet med bondflickan Kerstin (Ulla Jacobsson) kommer att förändra hans liv och inställning till landsbygden. Dessvärre representeras bygden även av en religiös trångsynthet som leds av byns auktoritära präst, en svartklädd och bigott schartauan som inte hyser den minsta förståelse för ungdomlig Sturm und Drang.
I filmen säger Görans förståelsefulla farbror att "Man har bara lust att gå ut över markerna, känna hur det doftar. Det är något sattyg i gräset en sån här kväll", som i Taikayö (som Metro-tytöt sjöng i min tidiga barndom). För trots de motsatser som finns inbyggda i filmen är Görans och Kerstins kärlek i första hand en symbol för sommarens fägring, nästan panteistiskt integreras deras känslor med naturen.
Otaliga filmer, både svenska och finska, har odlat samma tema. Ofta så att sommarens korta lycka ses som en flykt undan samhällets krav och normer. Men efter euforin följer den skördetid som sommaren burit i sitt sköte. Hösten står för ånger, ruelse och uppvaknande. Som till exempel i Sommaren med Monika. Moralen var den att visst är sommarens utsvävningar naturliga och mänskliga men de måste disciplineras. Frihet under ansvar.
I Hon dansade en sommar är det en tragisk motorcykelolycka som gör slut på romansen, inte så att pojken återvänder till storstaden och studierna medan flickan från landsbygden är gravid, men stämningen är ungefär densamma. Och precis som i Ingmar Bergmans samma år gjorda Sommarlek är sommaren här en sentimental minnesbild och återblick.
Arvet från Finland
Vad kärlek och erotik beträffar skrev den svenske filmhistorikern Rune Waldekranz en essä i den finländska årspublikationen Studio 1957 som han gav rubriken Arvet från Stiller. Hans intressanta tes var att hela denna genre med sommar och kärlek fått sin inspiration från Finland. I första hand tänkte han då på Johannes Linnankoskis roman Sången om den eldröda blomman och Mauritz Stillers första, och fortfarande bästa, filmatisering av boken 1919. Men i den inser Olof Koskela ändå sitt ansvar och rycker upp sig efter alla utsvävningar.
Hon dansade en sommar torde vara den svenska bygdefilmens sista svala av större betydelse samtidigt som den skapade ett nytt begrepp om den svenska synden som på filmens område därefter inte åstadkom något av värde. Man tänker på töntiga produkter som Havets nakna vind (1968) och andra.
En episod från min ungdom som jag alltid kommer ihåg utspelade sig på kvartersbiografen Cinema i slutet av 1960-talet. Programmet bjöd på ett retrospektiv med Nicholas Rays filmer, en regissör så beundrad av alla unga filmentusiaster. Kvällens nummer var hans västern Kulornas land (Run for Cover, 1955) med James Cagney och Viveca Lindfors, en av Sveriges många exporter till Hollywood. I den spelar hon en nybyggardotter från Sverige. James Cagney besöker ofta familjen och en kväll föreslår han att de två, han och dottern, kunde gå ut på verandan en stund, kvällen är ju ännu ung. Viveca Lindfors tittar lite blygt ner och replikerar att i det land varifrån hon kommer hör det inte riktigt till att unga flickor tillbringar kvällen på tumanhand med en man.
Det här skulle visserligen föreställa 1800-talet men jag minns att den lilla kvartersbiografens tak nästan rämnade av alla gapskratt från salongen.