Tidsresor till salu
Tid är musik är temat för Kuhmo kammarmusik i år. För Vladimir Mendelssohn är det tionde året som festivalledare.
Kuhmo kammarmusik satsar i år på tidsresor under temat "time is music" (tid är musik), som på sätt och vis är en upprepning av ett av Seppo Kimanens sista festivalteman från 2001.
– Det här temat är kanske det viktigaste som vi någonsin haft. Mozart, Haydn och Debussy har alla haft sina tidsperioder och genom musiken går det att återuppleva dessa. Om det finns en tidsmaskin på den här planeten måste det vara musiken eftersom vi på tre timmar kan gå tillbaka tre sekel, menar festivalens filosofiskt lagda konstnärliga ledare, Vladimir Mendelssohn (avlägset släkt med tonsättaren med samma namn).
När Mendelssohn tog över Kuhmofestivalen efter Seppo Kimanen 2006 förklarade han i en HBL-intervju att han avskydde teman, att de kändes alltför bindande, som fängsel.
Har du ändrat hållning i frågan, flera av dina festivaler har ju haft teman?
– Nej, ingalunda, men det bästa svar jag kan ge dig är en jämförelse med Schönberg. Efter att han hade lösgjort sig från sitt fängsel knöt han en femhundra kilos boja kring sin fot; dodekafonin skulle åter begränsa hans möjligheter som tonsättare. Jag har känt mig fri att välja mina teman, och att inte ha något tema för festivalen har aldrig korsat min hjärna. Jag tror inte heller någon åhörare vore intresserad av en sådan festival. Det som däremot har tilltalat mig har varit att skapa något helt nytt, ett konsertprogram som inte skulle likna mina tidigare.
Kakel i mosaiken
Mendelssohn är utan tvekan känd för sina fyndiga konsertprogram som närmast kan liknas vid mosaiker.
Vilken har varit din största konstnärliga framgång?
– Jag tror att jag alltid kan göra bättre ifrån mig.
Därmed inte sagt att festivalledaren inte skulle gilla det han åstadkommit. Även om Mendelssohn ogillar att blicka bakåt, tilltalar somliga konsertprogram honom "som intellektuella objekt" så till den grad att han haft svårt att radera dem från datorn. Samtidigt omges ett konsertprogram alltid av det som kunde ha platsat men som aldrig hamnade på det slutliga programmet.
– När jag skapar ett konsertprogram är min första strävan att inte göra mig till åtlöje. Sen vill jag skapa något intressant! Och sen frågar jag mig ännu om det här bara är intressant eller om programmet också har någon substans. Min förhoppning är att konsertprogrammen tillsammans skall forma en vettig helhet.
Åtminstone av inledningen att döma har också årets festival bjudit på vettiga helheter. Dagarna har fått titlar som århundradenas brytningar, evergreens, berättelser om naturen, det eviga kretsloppet och så vidare.
Söndagens öppningskonsert gick under rubriken Fiat lux (Varde ljus) och återspeglade skapelseberättelsen i form av ljusets tillblivelse, som en kronologisk berättelse: Från Bachs motett O Jesu Christ, meins Lebens Licht via Haydns Soluppgångskvartett till Mahlers Urlicht, Schuberts An die Sonne och Debussys Clair de lune med vissa stickspår på vägen. Särskilt fin var avslutningen med Sebastian Fagerlunds kvartett för valthorn, violin, cello och piano, Transient Light (uruppförd i Jakobstad 2013). På fagerlundskt vis är Transient Light som en syntes av rytmiska motiv, minimalistiska vågrörelser och energiskt explosiv musik i kombination med ett himmelskt valthornssolo och en stillsam avslutning med sakta stigande skalor som stiger i otakt med oväntade, överraskande samklanger som resultat. Hela kvartetten spelades utmärkt av Benoit de Barsony, Elina Vähälä, Tuomas Lehto och Heini Kärkkäinen.
Avslutningen med Varèses energiskt tjutande Ionisation – spelad av en tammerforsiska Osuma Ensemble förstärkt med några musiker – gjorde att hela festivalen känns överraskande progressiv i år.