Stamp och jubel vid Boris Godunov-premiären
Årets nya produktion av Boris Godunov togs emot av en stampande och jublande publik på Olofsborg. Vid slutapplåderna steg alla upp som en man i tacksamhet över att ha fått vara med om en så underbar föreställning.
Opera
Boris Godunov, musik Modest Musorgskij, dirigent Leif Segerstam, regi Nicola Raab. I rollerna bl.a. Matti Salminen, Christian Juslin, Taras Sjtonda, Giorgi Kirof, Mika Pohjonen, Dan Karlström och Artem Grutko. Olofsborg 11.7.2015.
Hyllningen riktades mest till de två magnifika sjuttioplus-åriga legenderna: Matti Salminen i titelrollen och fenomenet Leif Segerstam. Detta torde dessutom ha varit Finlandspremiär på Modest Musorgskijs allra första version av operan.
Det finns egentligen inte något definitivt partitur att hålla sig till. År 1869 presenterade Musorgskij sin första Boris Godunov i sju scener. Den avvisades av Mariinskijteatern som antingen inte begrep sig på den geniala enkelheten eller upplevde ämnet som politiskt suspekt. Dessutom saknade operan kvinnliga roller. År 1872 skrev kompositören om operan och lade till en akt i Polen med tronpretendenten Dmitrij samt en scen med folkligt uppror.
Musorgskijs orkestrering ansågs ställvis vara otymplig och musiken slog igenom internationellt först då Nikolaj Rimskij-Korsakov (och senare även Sjostakovitj) med sin tekniska briljans reviderade partituret. I denna form presenterade Fjodor Sjaljapin verket för hela världen.
Under det sena 1900-talet började man tycka att revisionerna förstörde originaliteten i musiken, som är genialt förknippad med texten och fångar den ryska folksjälen på ett unikt sätt. Äldre operavänners tankar går osökt till mitten av 70-talet, då Segerstam dirigerade otrolige Martti Talvela.
Då betonade man hur viktigt det var att Musorgskijs opera äntligen framförs i original och man spelade någonting som kallades för ur-Boris från 1872 utan senare mästares välmenta korrigeringar och karamelliserade omorkestreringar.
Nu har man tagit ytterligare ett steg bakåt i operans kompositionshistoria och framför med några justeringar Musorgskijs allra första upplaga, en ur-ur-Boris från 1869. Den nu aktuella upplagan har alltså ingen polsk akt och saknar den stora folkliga scenen som i tiden ansågs vara så viktig. Härmed får man ett kortare verk som koncentrerar sig på den plågade tsaren.
Maktens gyllene bur
Mitt på scenen har arbetsgruppen under regissören Nicola Raabs ledning placerat en väldig kub som så snart skynket faller visar sig vara en maktens gyllene bur där alla de styrande agerar medan det hungriga folket sjunger utanför. Det var en effektfull lösning.
Folket är de riktiga huvudpersonerna i detta drama och de är närvarande också då de inte sjunger. Det går inte att betona tillräckligt hur skicklig festivalkören är då det gäller att agera kollektivt och individuellt. Och deras klang är fullkomligt överväldigande.
Dramaturgin fungerar fint på många sätt, men det fanns några enstaka stunder i början då intensiteten inte höll samma nivå, vilket var märkligt eftersom alla enskilda sångare spelade så fullödigt.
Matti Salminen är nu mera fysiskt återhållsam än hans stora inhemska föregångare Martti Talvela och Kim Borg, men har en djupt gripande inre glöd. Hans tolkning är summan av en enorm erfarenhet som storsångare och gudabenådad skådespelare. Uttrycket har blivit viktigare än skönsången, fastän han nog har mycket kvar av sina gamla röstresurser. Tatartsaren Boris var förresten en mera progressiv person än Musorgskij och Pusjkin gör honom till och Salminen kom kanske att stå denna historiska sanning lite närmare.
Den långa rollförteckningen har inga svaga punkter. Intriganten Sjujskij spelades inte så karikerat utan mera med lismande resning av vokalt härligt klingande Christian Juslin. Ryske basen Taras Sjtonda sjöng en värdig Pimen med mustigt välljud. Trevligt att höra Mika Pohjonens röstresurser i den ambitiöse Dmitrijs reducerade roll (och glömma hans skilsmässa som figurerat stort i eftermiddagspressen).
Ivan den grymmes bedrifter fick en saftig beskrivning av den bulgariske basen Giorgi Kirofs Varlaam. Dan Karlström gjorde den svagsintes viktiga roll gripande med sitt naturligt klagande tonfall. Boris son Fjodor är skriven för sopran och Martti Talvela chockerade i tiden den traditionellt inriktade ryska publiken genom att på turné ha med sig gossopranen Olli Rantaseppä. Nu gjorde Nyslott ett ännu mer vågat val och gav rollen åt countertenoren Artem Grutko, som har den vackraste rösten i genren jag hört på länge.
Leif Segerstam var givetvis rätt man att dirigera denna produktion. Det kändes helt otroligt att höra hur naturlig denna musik låter som i tiden ansågs illa skriven. Redan då det begav sig dirigerade han den utmärkt och nu om möjligt ännu bättre. Han tycks helt enkelt alltid hitta helt rätt tempo.
Detta var en av dessa kvällar som man inte glömmer.