Att ta livet på allvar
Filosofen Henry David Thoreau sökte livets meningsfullhet och tog avstånd från det meningslösa. Michel Ekman läser Thoreau och hittar tankegångar högst aktuella än i dag.
Hur skall man göra för att ta livet på allvar och utnyttja dess potential till fullo utan att störas av konventioner och vanor? Vad innebär detta allvar? Och hur bevarar man sitt oberoende i ett samhälle vars värderingar man är främmande för, rentav så att man ser dem som raka motsatsen till sina egna högsta ideal?
Se där de centrala frågorna i den amerikanske filosofen Henry David Thoreaus (1817– 1862) författarskap. Thoreau är mest känd för sitt klassiska verk Walden (1854), berättelsen om hur han byggde sig en liten stuga i skogen och levde där i två år för att pröva sina teser om vikten av oberoende och självförsörjning. Men hans författarskap är mer omfattande än så. Han publicerade bland annat essäer och skrev en monumental dagbok som utgavs först efter hans död. Glädjande nog har vi under senare år fått inte bara en nyöversättning – den första kompletta – av Walden utan också andra Thoreau-utgåvor på svenska.
För mig själv blev Thoreau en lärare och ett ideal i ungdomen när jag var ännu mera på kant med min omgivning än i dag. Den kompromisslöst självsäkra livsinsceneringen i Walden gjorde honom lätt att beundra. Men att han ännu fyrtio år senare framstår som en beaktansvärd impulsgivare, en som man kan föra långa samtal med i tankarna, beror på andra saker. Thoreaus existentiella bygge är stort och anspråksfullt, och det är lätt att sympatisera med många av hans ambitioner, men det innehåller också ambivalenta och vacklande element som kräver ständiga revisioner och påbyggnader. Hans starka betoning av oberoendet riskerar till exempel att slå över i förakt för dem som behöver hjälp och samarbete. Förhållandet till kärlek och familjebildning var också ett livslångt problem för Thoreau eftersom de inkräktade på oberoendet. Hans författarskap är en oavbruten kamp på en existentiell spelplan där läsaren inbjuds att bli delaktig, med sin egen livshållning som insats. Några definitiva resultat uppnår Thoreau inte.
En händig man
Genomgående teman är förhållandet till medmänniskorna och naturen, till kroppsarbetet, bildningen och den intellektuella utvecklingen. Thoreau lever i en tid och en kultur där man förutsätts ta hand om sig själv och detta accepterar han till fullo. Själv var han en händig människa och förtjänade sitt levebröd som diversearbetare och lantmätare i Concord där han bodde nästan hela sitt liv. Han såg visserligen arbetet som meningsfullt, men bara så länge det utfördes för att tjäna ihop till livets nödtorft. Att arbeta mer än nödvändigt och att skaffa sig ägor och ägodelar som inte absolut behövdes var honom djupt främmande, och här avtecknar sig en djup klyfta mellan honom och hans grannar.
Thoreau sökte alltid något mer meningsfullt än kroppsarbetet och han tog avstånd från allt han betraktade som tidsfördriv. Meningsfulla aktiviteter för honom var att vistas i naturen och att läsa och skriva. I sin dagbok antecknade han: "Aldrig går tiden så oförklarligt fort som när jag är sysselsatt med att författa, det vill säga skriva ner mina tankar. Det är som om någon hade vridit fram alla klockor." Men också i skrivandet syns Thoreaus komplicerade förhållande till sin omvärld. De två böcker han gav ut under sin levnad mötte få läsare och föga förståelse. Mest skrev han för sig själv i dagboken. Framgången för Walden kom först efter hans död.
Arbete som sysselsättning
Det finns en förbindelse mellan Thoreaus tänkande om meningen med livet och arbetet och vår egen tid som bara tycks bli starkare. Som filosofen Mari Lindman nyligen skrev på dessa sidor (Hbl 7/6 2015) har arbetet i dag förvandlats till "sysselsättning". Förbindelsen mellan arbete och nytta har suddats ut och livsnödvändigt arbete – till exempel inom vården – ses som tärande medan vilka aktiviteter som helst som generar vinst uppmuntras, oberoende av deras värde för mänskligheten. Thoreaus essä om arbetet Att leva utan principer är ett stort angrepp på två av kapitalismens tankemönster: beundran för dem som tjänar mer pengar än de behöver för sitt uppehälle, och synen arbete som "sysselsättning":
"De flesta människor skulle känna sig förolämpade, om det föreslogs dem att de skulle kasta stenar över en mur och sedan kasta dem tillbaka, bara för att de skulle tjäna sin lön. Men för närvarande finns det många, som inte har bättre sysselsättning än så."
Thoreau iakttar i sin samtid två fenomen som skall utvecklas till senkapitalismens gissel och lägga grunden för den sinnessvaga konsumismens värld: girigheten och alienationen. Hans botemedel är uppmaningen till var och en att ställa den grundläggande existentiella frågan: vad är det för vits med alltsammans? Som ekonomisk analys är det förstås otillräckligt men som tidsdiagnos av den välbeställda världen i dag högst relevant.
Klyvnad
När jag fann Thoreau var det dock inte hans intellektuella och moraliska resonemang kring tillvaron som mest tilltalade mig. Genom hela hans verk går en iögonenfallande klyvnad. Å ena sidan har vi den resonerande Thoreau, å andra sidan den upplevande och förnimmande. Den förstnämnde är tänkvärt och profetiskt uppfordrande men har också en dragning till abstraktion och moraliserande. Ett utmärkt exempel är titelessän i Konsten att vandra, där den konkreta skogsvandringen snabbt ändrar karaktär och blir en didaktisk och långt utdragen metafor för livsvandringen. Det är som om den osäkerhet Thoreau trots allt kunde känna inför sina okonventionella livsval – den redovisas i dagboken men inte i texter skrivna för offentligheten – ibland driver honom att inta predikantrollen.
Men denna motverkas av en annan sida: det intensiva och sensuella iakttagandet av omvärlden, framför allt naturens många och växlande fenomen. Det finns något nästan barnsligt hos Thoreau i hans sätt att till synes ändamålslöst gå upp i det som är för handen. Han tillbringar en förmiddag på sin trappa, iakttagande ljuset och djurlivet framför sig. Han begrundar sandformationerna som smältvattnet åstadkommer och rimfrostens mönster på fönsterrutan. Han paddlar omkring på Walden Pond och försöker förutse var lommen ska dyka upp eller lodar omsorgsfullt hela sjön, inte för något nyttoändamål utan för att de topografiska formationerna intresserar honom. Vistelsen i naturen är allmänt taget, efter att han i Walden huggit stockarna till sin lilla stuga och sått sina bönor, avsiktslös för Thoreau. Inte heller skönhet i konventionell mening intresserar honom. Naturen är sig själv nog och privilegiet är att få bli en del av den. Så skriver han i sin dagbok den sjunde januari 1857:
"När jag får vara ensam i naturen, på oansenliga hyggen eller betesmarker med spår av kaniner, till och med en mulen och för de flesta dyster dag som den här, då en bybo säkert längtar till värdshuset, då blir jag mig själv igen, jag känner mig upplyft; kölden och ensamheten är mina vänner. Jag förmodar att det jag värderar motsvarar det andra får genom kyrkobesök och bön. Jag ger mig ut på mina ensliga vandringar lika ivrigt som den som drivs av hemlängtan beger sig hem. På så sätt gör jag mig av med allt överflödigt och uppfattar världen som den är: grandios och skön."
Titta, inte skjuta
Den sidan av Thoreau kommer kanske allra vackrast till uttryck i hans Fågeldagbok – ett urval anteckningar om fågeliakttagelser ur den stora dagboken. De bildar en vacker, stigande kurva där läsaren får följa hur Thoreaus fågelintresse småningom vaknar och under många år fördjupas Att titta på fåglar var ett okonventionellt val i en omgivning där det normala förhållningssättet var att skjuta dem. Det kan, tillsammans med Thoreaus växande intresse för naturskydd, ses som en markering av distans till dem vars syn på naturen enbart styrdes av den kortsiktiga nyttan.
I Fågeldagboken når Thoreaus språkliga mästerskap sin största höjd och han lyckas bättre än de flesta skildra både erfarenheten av att under olika årstider och omständigheter vistas i naturen och den glädje, rent av känsla av att ha fått en oförtjänt och överraskande gåva, som fågelskådaren upplever vid mötet med fåglarna. Thoreaus entusiasm och iakttagelseförmåga återger också de mest domesticerade fåglar deras aura av vildmark. Här är det kanadagåsen, bekant för alla från städernas parker och stränder, som sträcker förbi:
"Gårdagens sista gåsflock har jag fortfarande på näthinnan. När vi hörde deras rop, tittade vi mot sydväst och såg dem just som de dök upp över en mörk tallskog, en oregelbunden, böljande linje, den ena gåsen strax före nästa, som om de bröstade sig genom luften och sköt den framför sig. De kom mig att tänka på den antika floden Kaystros. De har tyngd, är metalltunga i luften. Den mörka, böljande raden när de försvinner. Luftens grenadjärer. Människan blir en pygmé inför lufthavets invånare."
Betona uppmärksamheten
Fågeliakttagelserna är ett av många svar på Thoreaus fråga om vad det innebär att ta livet på allvar. Gemensamt för dem är att de betonar uppmärksamheten. Vad Thoreau framför allt är rädd för är att slarva bort sitt liv, att jäkta och fuska och göra saker för att andra anser dem viktiga. Det är signifikativt att han gav upp sitt arbete som lärare i hemstaden därför att han inte accepterade föräldrarnas krav på att barnen skulle agas. Agan innebar inte bara ett fysiskt maktmedel utan också att med våld tvinga barnen att göra sådant som var främmande för dem.
I Thoreaus livsföring ingår den passiva kontemplationen som ett viktigt element. Han stannar där han är, och väl ute i skogen betonar han många gånger hur givande det är att sitta stilla och vänta på vad som skall hända. Då visar sig djuren för honom, då lägger han märke till saker. På samma sätt kan man se hans eget liv, och skildringen av det i skrift, som ett exempel, öppet för alla att se och följa. Det var den egna erfarenheten som livet värde. Det gällde också den läsning Thoreau så hängivet ägnade sig åt. Fick den inte ett korrelat i det liv man levde var den värdelös. Det var en tanke Thoreau delade med sin vän och mentor Ralph Waldo Emerson, den mest berömda inom den krets av så kallade transcendentala filosofer som levde i Concord vid den här tiden. Passiviteten som ideal gällde dock bara till en viss gräns – slaveriet var för Thoreau en ofattbar kränkning av människovärdet och han deltog aktivt i samhällsdebatten för att förbjuda det.
Thoreaus författarskap har många nivåer. Ibland kan han verka självupptagen och blind för de praktiska nödvändigheter som styr de flesta människors liv. Men oberoende av hur långt man är beredd att följa honom i hans tänkande framstår han som ett beundransvärt exempel, en människa som verkligen förstod att vårt liv är kort som en dröm, att vi ständigt omges av distraktion och banaliteter och att ingen, om inte vi själva, kan ge det mening och substans.