Ny professor ska utbilda kosmopoliter
– Finland är mer frispråkigt än Sverige, men det kan också vara problematiskt. Manliga egon får härja fritt på ett sätt som inte hade varit möjligt i Sverige, säger Anders Carlsson.
Nästa år blir den svenske skådespelaren och regissören professor i skådespelararbete vid Teaterhögskolan i Helsingfors.
Anders Carlsson håller för tillfället på att repetera en ny produktion med titeln Inneboende för Stockholms stadsteaters Fri scen.
Föreställningen bär likheter med Conte d'amour – verket som tog avstamp i Fritzlfallet (en österrikisk man som i 24 år höll sin dotter inlåst i källaren), och som satte den nordiska arbetsgruppen med de svenska scenkonstnärerna Anders Carlsson och Markus Öhrn och den finlandssvenska teatergruppen Nya Rampen på den europeiska teaterkartan.
Då handlade det om en fadersgestalt i kris, i den nya föreställningen hamnar modersrollen under lupp – "den omslutande tryggheten, men också behovet att göra sig fri från den", förklarar Carlsson när jag når honom på Skype.
Hur är det att jobba med modersfiguren jämfört med patriarken?
– Ja, det är delvis nytt. Kvinnan som problem väcker så många privata funderingar kring min egen mor, om vad jag hade för typ av barndom och hur den präglat mig. Vi var en helmanlig ensemble som arbetade med Conte d'amour, men nu har vi en blandad grupp.
Bekant från Conte d'amour och dess uppföljare We love Africa och Bis zum tod är finlandssvenske skådespelaren Jakob Öhrman, som nu gör en roll som Mefisto, demonen i folksagan om Faust.
Enligt Anders Carlsson tangerar Fausttemat också uppdraget som professor i skådespelararbete i Helsingfors.
– Faust är nyfiken på att uppleva någonting nytt, han vill lämna upprepningen av det bekanta för det nya. I vår tid har det blivit en kult i alla sammanhang, att det nya nödvändigtvis är bäst. Det här är också en väg in i det som är aktuellt för mig, vad betyder skådespeleri i en tidsålder då nyheten hyllas och spektaklet står i centrum?
Vad den nya rollen eller situationen innebär ska Carlsson undersöka när han nästa år tar över ansvaret för Konstuniversitetets svenskspråkiga skådespelarlinje.
– Traditionellt tänker man sig att situationen är pjäsens givna omständigheter och att svaren på skådespelarens frågor hittas i urkunden, det vill säga i manuskriptet. Men i dag kan man också tänka sig att den sociala verklighet som vi befinner oss i är en situation som påverkar skådespelarens arbete.
Bortom dramatisk teater
I femton år har Carlsson verkat på det fria fältet i Sverige, bland annat som konstnärlig ledare för den Malmöbaserade frigruppen Institutet. Som skådespelare och regissör har han också varit aktiv på den internationella arenan med Berlin som knutpunkt.
– De erfarenheterna jag har av olika typer av skådespeleri bortom den dramatiska teaterns räckvidd kan komma studerande till del. Det anger riktningar mot vart skådespeleri är på väg. Medan den dramatiska teatern en gång utgjorde normen är det i dag lite oöverskådligt och det känns spännande att få försöka reda i vad som kan vara skådespeleriets unika kompetens. Jag ser skådespeleriet som ett förkroppsligande, skådespelarens kompetens är att undersöka hur idéer blir kropp.
Hurdan vision har du för utbildningen?
– Tillsvidare har jag mest erfarenhet av hur min egen utbildning såg ut, där vi gjorde Strindbergprojekt, Tjechovprojekt och eventuellt grekerna. Min upplevelse är att de allra första övningarna under utbildningen var mer konstnärligt relevanta för mig än scenframställningsprojekten där man skulle sätta upp ett stycke av Strindberg. Där blev det alldeles för inrutat vad skådespeleri skulle vara. Inte ens då, för femton år sedan, stämde utbildningen överens med hur man arbetade på teatrarna. Det var en utbildning vars principer formulerats i en dåtid. Det är inte bara på det fria fältet man prövar nya uttryck, det gör man i dag också på institutionsteatrar, och det ställer andra krav på skådespelarna.
Carlsson säger sig ha förälskat sig i Teaterhögskolan när han för ett par år sedan höll i ett projekt kring den tyske filmskaparen Fassbinder.
– Den svenskspråkiga skådespelarutbildningen har en lång tradition av att utbilda teatermakare i en bred bemärkelse. Studerande har inte bara varit kanonmat för institutionerna utan ur den här utbildningen har det skapats regissörer, teaterchefer och skådespelare som tagit ett brett ansvar för sitt yrkeskunnande och det känns som något att fortsätta på.
Carlsson påpekar att teatercheferna inte längre står och väntar på nya skådespelarkullar att anställa och att utmaningarna på arbetsmarknaden måste beaktas inom utbildningen.
– Jag tror att vi måste förbereda framtida skådespelare på att skapa sina egna arbeten.
Internationell utbildning
Carlsson vill arbeta för en internationalisering av utbildningen där studerande får möta aktiva scenkonstnärer som arbetar på ett europeiskt fält.
– För den svenska skådespelarutbildningen i Finland innebär också internationalisering ett kosmopolitiskt snarare än protektionistiskt förhållningssätt i frågor om språk och kultur. Öppenhet skyddar kultur och språk allra bäst, inte att vara rädd och sluta sig.
Han vill också se en korsbefruktning av teori och praktik där skådespeleri får en större akademisk relevans.
– Vi måste också skrota tanken om en neutral verktygslåda. Varje scenisk framställning vilar på antaganden om världen och om människan. Att synliggöra på vilket sätt en framställning förmedlar ideologi är något som angår publiken lika mycket som konstnärerna.
En annan målsättning är en pluralisering av utbildningen där till exempel genusdiskussioner integreras i hela det konstnärliga arbetet.
– Kritiska analyser av själva arbetsprocessen som sätter i fråga våra vanor och traditioner skapar engagemang och öppnar nya möjligheter för tolkning.
– Jag har erfarenhet av svensk kulturdebatt som ser annorlunda ut än den finländska. I Sverige finns många tabun om vad man får säga, man trippar på tå. Där har min roll varit att klampa till med foten. Jag tror det är mer frispråkigt i Finland, och ibland upplever jag det lite problematiskt också. Det saknas en självkritik hos manliga egon inom konstvärlden, de får härja fritt på ett sätt som inte hade varit möjligt i Sverige. De får stå oemotsagda i debatter där man åtminstone borde ha formulerat en kritik.
Institutionerna har på senare år satsat på konceptmusikaler. Hur ska man bemöta kommersialiseringen av teatern?
– Att bara sätta sig på tvären mot den utvecklingen är svårt. Som skådespelare har jag ibland accepterat att vissa jobb gör jag för att det är kommersiellt lönsamt, och tänkt att den kompetens jag har bjuder jag gärna på och tjänar en hacka på kuppen. Sedan kan jag ha andra projekt som har större konstnärlig ambition och integritet. Så tänker man väl också som institutionschef, att man gör de breda, folkliga, kanske inte så konstnärligt lysande projekten, så att man å andra sidan har råd att göra mer smala projekten. Jag vet för lite i dag för att avgöra om institutionerna faktiskt sysslar med spjutspetsverksamheten, men jag betvivlar det. Jag tror att institutioner har för lite kunskap om internationella sammanhang och diskussioner om scenkonst som redan pågår. Det är min upplevelse, i alla fall från den svenska sidan.
– Utvecklingen är å andra sidan naturlig med tanke på att samhället förändrats drastiskt bara på de senaste femton åren. Åtminstone Sverige har gått från ett någorlunda fungerande folkhem till en typ av neoliberalt prekärt samhälle som bygger på rädsla i stor utsträckning, en rädslans politik. De här samhällsförändringarna har påverkat konstens roll i samhället.
Ska utbildningen få vara fri från det kommersiella?
– Det tror jag är en anständighetsfråga. Det är trots allt ett universitet som i någon mån måste hålla en armlängds avstånd till de krafter i samhället som utövar makt, som vill anpassning från individen. Den mer intrikata frågan är hur man skapar utrymme givet den kommersialisering vi så lätt dras in i.
I dag understryks ofta konstens och teaterns roll för till exempel hälsa och välbefinnande. Skådespelare uppmanas i allt högre grad att söka sig till sociala sektorn med sina projekt. Hur ser du på den här utvecklingen?
– Jag tycker det är en utmaning i hur man ska förhålla sig till den samhälleliga önskan om nytta. Även där tror jag på ett kritiskt avstånd, samtidigt som konstnärer ibland är för rädda att ta nyttodiskussionen. Konstnärer själva borde få mer utrymme att formulera på vilket sätt man skulle kunna göra nytta, inte bara svara på en beställning från andra sektorer i samhället. Det ska formuleras tillsammans med en konstnärlig vision, som på ett eller annat sätt alltid är politisk. Att bara svara på en beställning gör oss omyndiga som konstnärer, men ges det utrymme för konsten att själv undersöka sin samhällsnytta kan man hitta väldigt intressanta vägar.