Hedonistiska orkesterbad i Berlin
Glöm de trendiga kur- och badorterna! Berlins orkesterspa överträffar det mesta som den gamla världen har att erbjuda. Under en handfull slumpmässigt valda dagar kan man uppleva lika många högklassiga orkesterkonserter och operaföreställningar, skriver musikkritikern Mats Liljeroos som orkesterbadat i Berlin.
Utbudet under exempelvis fem junidagar (10–14.6) var minst sagt spännande och det var en lätt match att, utan att ruinera sig, boka en musikupplevelse av toppklass för varje kväll. Berlin slår med sina åtta fullstora symfoni- och operaorkestrar London knappt men klart och de två konserthus och tre operahus man förfogar över håller genomgående akustiskt hög nivå.
- Staatskapelle Berlin är stadens äldsta ensemble med 1500-talsrötter i det brandenburgiska hovkapellet. Fungerar förutom som symfoniorkester som husorkester vid Staatsoper Unter den Linden och har under Daniel Barenboims långvariga egid etablerat sig som ortens näst mest hyllade ensemble.
- Berliner Philharmoniker är sedan grundandet 1882 stadens orkestrala flaggskepp och har under chefdirigenter som Nikisch, Furtwängler, Celibidache och, inte minst, Karajan vuxit ut till ett internationellt begrepp. Man bestämde sig i måndags för vem som efterträder Simon Rattle och valet föll något överraskande på Kirill Petrenko, chefdirigent för Bayerische Staatsoper.
- Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, grundad 1923, är en av världens äldsta radioorkestrar, som efter andra världskriget hamnade på östsidan. Har under ledning av många fina chefdirigenter stigit fram som en av stadens främsta ensembler. Tronskifte på kommande även här, när omtyckte Marek Janowski inom kort går i pension.
- Deutsche Oper Berlin blev efter många brokiga historiska piruetter den västra stadshalvans stolthet som motvikt till syskonen i öst och många finländska sångare med Walton Grönroos i spetsen har stått på scenen på Bismarckstrasse 35.
- Komische Oper Berlin var DDR:s andra operahus efter Staatsoper med namn som bland annat Götz Friedrich och Harry Kupfer i regissörsstallet. Framstår i dag närmast som Statsoperans och Tyska operans uppnosiga lillasyster i en roll som delvis motsvarar Volksoper i Wien.
- Deutsches Symphonie-Orchester Berlin grundades 1946 som amerikanska zonens radioorkester (RIAS) och fungerade fram till återförenandet som västsidans radioensemble. Domptörer som Fricsay, Maazel, Chailly, Ashkenazy och Nagano har stått på podiet och man gör seriösa anspråk på bronsplatsen i staden.
- Konzerthausorchester Berlin, grundad 1952 som Berliner Sinfonie-Orchester och rival till filharmonikerna i väst, förfogar över stadens vackraste och akustiskt bästa konsertsal – en pendang till Musikverein i Wien – och går under kreative Iván Fischers ledning en ny vår till mötes.
- Askungen bland Berlinorkestrarna är även den yngsta och till numerären minsta. Framtiden såg länge mörk ut för Berliner Symphoniker, men situationen har stabiliserat sig och man fortsätter verksamheten påhejad av en trogen stampublik.
De illustra Berlinfilharmonikerna är inte bara stadens näst äldsta orkester utan även, enligt många, världens bästa orkester. Själv håller jag en hacka på Wienfilharmonikerna, men visst förstår jag dem som faller i farstun för kollegerna i norr. En hel del vatten har runnit i Spree sedan cirkus Karajans dagar och efterföljande chefdirigenter som Claudio Abbado och, inte minst, Simon Rattle har utvecklat ensemblen till en av dagens estetiskt mångsidigaste och klangmässigt flexiblaste.
Onsdagen var vikt för Deutsches Symphonie-Orchester, som tillsammans med långvarige och avhållne samarbetspartnern Roger Norrington fyllde den berömda Philharmoniesalen till brädden. I Haydns symfoni nr 83, Hönan, och Mozarts G-durkonsert nr 17 – med Martin Helmchen som sagolikt smakfull pianosolist – visade Sir Roger var skåpet skall stå i den här repertoaren, medan han överraskade med att framgångsrikt bibehålla non vibrato-linjen även i Ralph Vaughan Williams superba sjätte symfoni.
Dirigentkometen Gustavo Dudamel, Esa-Pekka Salonens efterträdare i Los Angeles, har stått även tidigare framför den legendariska ensemblen och behövde inte lida av rampfeber utan kunde vid torsdagskonserten lägga hela sin själ i de spirituella framförandena av Mozarts Posthornsserenad och Mahlers etta. Musikerna gillar den unge vildhjärnan och framför allt träblåsarna imponerade med ett mäkta nyansrikt och uttrycksfullt spel i en akustik, som kanske ändå känns aningen varmare än den närbesläktade Musikhussalens.
Dråpliga apelsiner
Operavalet stod mellan Mozarts Cosi fan tutte på Komische Oper och Prokofjevs Kärleken till de tre apelsinerna på Deutsche Oper och man behövde inte ångra att det blev den sistnämnda. Huset i mondäna Charlottenburg är fult som stryk och otrivsamt som få, men akustiken är mer än dräglig och Robert Carsens regi var lika intelligent som dråplig.
De tre apelsinerna, jättelika kuber, var fyndigt benämnda efter stadens tre operahus och gissa ur vilken prinsessan hoppade fram!
Nästan eufori
Konserthusorkestern har efter en längre tid i skymundan fått ett verkligt lyft sedan Iván Fischer tillträdde som chefdirigent för tre år sedan och vissa påstår att man inom en överskådlig framtid kommer att segla upp som Filharmonikernas främsta utmanare. Det är kanske att ta i, men det fanns en emotionell glöd och teknisk precision i spelet som var klart imponerande och Stravinskys Eldfågeln och konsertframförandet av Bartóks enaktare Riddar Blåskäggs borg – med Falk Struckmann som suverän hustrumördare – eldade upp publiken till nästintill eufori.
På söndagen kunde den som så önskade kolla in Staatsopers bejublade premiär på Richard Strauss Ariadne auf Naxos. Själv styrde jag för tredje gången under fem dagar stegen till Philharmonin, där man hade öppet hus med bland annat musikverkstäder för barn, Iiro Rantalas solorecital samt Berlinfilharmonikernas blåskvintetts uruppförande av Kalevi Ahos gediget symfoniskt upplagda andra blåskvintett. Husorkesterns framförande av orkestersviten ur Strauss Rosenkavaljeren med Sir Simon kändes som en lagom hedonistisk klimax på den berlinska orkesterkuren.