Musiken vann över vädret
Janne Strang besökte inledningsdagen av den 37:e Provinssirock som, trots nya arrangörerna var sig lik – på gott och ont.
Då Hbl anländer till Provinssi är det finska Lapko som stökar i stora tältet. Det är sprängfyllt, och en av orsakerna att emo metal just i dag tycks intressera så stort är sannolikt det ihållande strilregnet som med en dåres obeveklighet, sakta men säkert, dränkt ner hela Törnävä och varenda kotte på festivalen.
Gummistövlar är en tidlös klassiker på festivaler och lika klassiskt är det att varenda par i hela stan är slutsålda. De facto var ryktet på området att det närmaste stället man överhuvud kunde inhandla plagg i galonväv var i Vasa.
Men det var inte bara regnet som påminde om alla de underbara 37 mer eller mindre regniga somrar som Provinssi arrangerats. Förväntningen i år låg på de nya arrangörerna Fullsteam och Scorpio, som inför årets festival tog över arrangörskapet av den permanent konkursfärdiga lokala musikföreningen Selmu.
Den som väntade sig något av hipsterflärden på Flow blev kanske lite besviken. Visst, de många matstånden bjöd i år på mer än kokt korv och pommes, och det där pariserhjulet minns jag inte från tidigare år, men i övrigt kändes de österbottniska arrangemangen igen: en miljon buttra ordningsvakter, kilometervis med staket, inget toapapper i bajamajorna och obligatoriskt köande precis överallt.
Så blir det när man vill låta också ungdomar komma på fest – de allra flesta flaskhalsarna berodde som vanligt på de sanslöst rigorösa alkohol- och serveringsdirektiv.
Den andra sidan av Provinssi är den fantastiska publiken. Det har konstaterats förr, men musikdiggarna på Provinssi måste vara de mest tacksamma för vilken artist som helst att uppträda inför. Kärleken formligen flödade mot scenen från den leriga parketten, vilket sydafrikanska hiphopparna Die Antwoord också märkte.
Partytrion bestående av rapparna Ninja och Yolandi med Dj Hi-Tek (och en mystisk maskerad dansare i catsuit) fick verkligen i gång festen och levererade en alldeles grym kavalkad av hitlåtar och improviserad freak out-gymnastik. Klädbyte mellan varje nummer – check! Yolandi ylande med långfingrarna i vädret – check! Ninjas nakna rumpa då brallorna faller – check! Crowd surfing – check, check check! En tio poängs show, utan tvekan.
Det betyget hade många säkert gett också Stam1na som på något oförklarligt sätt vuxit till hela folkets kelgrisar inom metal. På Provinssi uppträder de alla fyra dagar och spelar i kronologisk ordning igenom sina senaste album. Kanske var det vädret men åtminstone på onsdagens inledande spelning lät Hyrde & co bättre än någonsin, även om jag aldrig kommer att förstå exakt vad det är Finland så förbehållslöst älskar hos dem.
Att inleda en festival på en onsdag är rätt så ovanligt, men får man en chans att boka brittiska Muse så tar man dem om det så är en måndag kväll i januari. Över 18 000 personer hade löst inträde, vilket lovar mycket gott för den fortsatta festen som kulminerar på lördag med Faith No More och Refused.
Muse har under senaste år besökt Finland fler gånger än jag gitter räkna upp, och efter den magnifika megakonserten på Olympiastadion i juli 2013 var det upplagt för en mer nedstrippad show där det största intresseämnet var hur de nya låtarna fungerade live.
Muse släppte i början av juni sitt sjunde album Drones som för första gången – åtminstone för denna recensent – var en enorm besvikelse. Något Matt Bellamys röst aldrig är live, och trycket i nya Psycho, som inledde den arton låtar långa spelningen, var det inget fel på heller. Också den på albumet rätt så fantasilösa Dead Inside satt som en smäck, liksom The Handler som snabbt blivit favoriten på Drones.
Stundtals kändes det däremot att allt jammande och poserande börja prövade tålamodet, men det var snabbt glömt när trion kastade sig in rasande fina versioner av beprövade Plug In Baby eller Stockholm Syndrome.
Och att Muse fortsättningsvis väljer att avsluta med Knights Of Cydonia känns lika ofräscht som det gjorde för fem år sedan.
Före Muse hann man också se popduo LCMDF i White Tent, som var fyndigt byggd så att publiken totalt omringade scenen. Fungerade utmärkt för systrarna, och det ska bli intressant att se om andra artister lika självklart tar kontroll över de 360 graderna.
Till torsdagens höjdare på Provinssi hör Kent och kvällens avslutare Calvin Harris, som lovat något alldeles extraordinärt visuellt på huvudscenen. Och hej, i dag är det halvsol och tjugo grader varmt! Bara att borsta leran från byxbuntarna och ge nya Provinssi en chans att visa sig från sin bästa sida.