Brev till Huckleberry Finn

Hej Huck,

det har väl gått fyra fem år sen vi sågs sist? I alla fall känner jag att det börjar bli dags igen. Småningom ska jag också presentera dig för mina barn, men det dröjer nog rätt många år innan de är redo att träffa dig. Så det kan hända att du och jag hinner ses innan dess.

Det där med barnen har ändå fått mig att funderat på vad ditt sällskap egentligen gör med folk? Din pappa – och nu menar jag inte den där våldsamma fyllbulten som du rymmer ifrån i boken om dina äventyr, utan din riktiga pappa Mark Twain – berättar ju så träffande om hur ditt sällskap anses vara skadligt så där i största allmänhet; om föräldrarna i S:t Petersburg, Missouri, som strängeligen förbjudit sina ungar att hänga med dig.

Det är – naturligtvis, lyckligtvis – ett förbud som har en helt motsatt effekt.

Det där hittade din farsa förstås inte på själv, och på gamla dar kröp det fram att det fanns en kille – Tom Blankenship – som på samma sätt som du var persona non grata då han var pojke på 1840-talet, i Hannibal, Missouri:

"I Huckleberry Finn har jag tecknat Tom Blankenship precis sådan som han var. Han var okunnig, otvättad och undernärd; men han hade ett så gott hjärta som en pojke bara kan ha. Hans friheter var helt obegränsade. Han var den enda riktigt oberoende personen – pojke eller man – i hela samhället, och därför var han harmonisk och oupphörligt lycklig och avundad av resten av oss. Och eftersom vi inte fick umgås med honom för våra föräldrar, tredubblats och fyrdubblats värdet av hans sällskap, och därför sökte vi det och fick mer ut av det än av någon annan pojkes", skrev han i sin egen självbiografi.

Det är fint skrivet, tycker jag. Varje författare gör gott i att umgås med sådana som du, som hamnat lite på sidan om så att säga. Världen ter sig lite annorlunda ur era ögon. Och annorlunda, det är bra. I alla fall om man är författare.

Synd bara att din pappa samtidigt envisas med att hålla fast vid den odrägliga slyngeln Tom Sawyer. Förlåt, jag vet att du är en lojal vän till Tom. Det är bara det att så fort han är med så lockar han fram de lite sämre sidorna hos din farsa.

Okej att han ägnar Tom en egen bok. En finurlig, klassisk pojkbok som för all del kastar in också dig på världslitteraturens stora scen.

Men är du inte ens liiite sur för att Tom propsar på en stor roll när du väl får en bok som borde vara bara din egen? Jag antar att du inte är det, för det är inte precis ära och berömmelse du fikar efter. Men själv kan jag inte vara så storsint.

Inledningsvis är boken om dig till råga på allt bara en simpel fortsättning på boken om Tom, en uppföljare med lite småstadsliv i Mellanvästern, pojkstreck och munter religions- och samhällssatir.

Först när Tom efter en handfull kapitel försvinner ur berättelsen kan din pappa låta boken liksom svälla över sina bräddar. Precis som Mississippi som bär bort dig och Jim från ofriheten; precis som en vårflod hittar han plötsligt något som växer okontrollerat och ohejdbart, med oväntade underströmmar och allt. När din pappa inte störs av Tom blir allt rätt, i 25 eller kanske 30 kapitel talar han med en helt annan säkerhet i rösten än i någon av de tre böckerna om Tom. Tyvärr våldgästar Tom sen också i avslutningen av din bok.

Det här har också Hemingway sagt – ja, du har kanske inte koll på honom men det gör inget, du är viktigare för honom än vad han är för dig – men när Tom återvänder till berättelsen i kapitel 33 så hamnar din pappa i dåligt sällskap för bokens tio sista kapitel.

Jag ska erkänna att när jag som du var tretton, fjorton år, så gillade jag nog den där karnevalistiska, farsartade avslutningen också – ja, jag skrattar fortfarande åt den – men i all sin lekfullhet är den ändå fattigare än din och Jims resa ner för Mississippi.

Jag undrar, slutar din pappa lite att lyssna när Tom är med?

Det kan hända att du inte bryr dig så mycket. Allt slutar ju bra, och jag har en känsla av att det är huvudsaken för dig. Du söker ju inte äventyren eller konflikterna. De bara kommer till dig, och du hanterar dem efter bästa förmåga. Du vet kanske inte om det själv men du är en så fin iakttagare, men ögon också för de små men betydelsefulla detaljerna. Det kan jag beundra dig för.

Sen ser du nåt annat också: du ser människan, också då du inte ens själv är medveten om att det är det du gör, så fången som också du är av din tid. Men du ser, och du är beredd att handla. Det måste jag beundra dig för.
Ibland tänker jag att du på nåt sätt demonstrerar att verklig frihet också kan vara en tung boja. Att den har ett pris som vi alla då och då måste göra avbetalningar på om vi inte ska sluta som konformismens fångar, endast inbillningsfria.

Jaja, nu märker du förstås att jag håller på att bli blödig. Men jag ville nu bara få det sagt.
Innan jag slutar ska jag erkänna att jag också är lite avundsjuk på dig och din värld, trots slaveriet och allt annat elände i den.

Jag besökte din pappas barndomshem i Hannibal för några år sedan, strax efter vårt senaste möte. Dom hade gjort det till ett museum, ganska anspråkslöst. Stan är annars ganska tråkig numera, är jag rädd. Vi åt pulled pork på ett plastigt hak i närheten, och sen gick vi ner mot floden.

Vilken besvikelse Mississippi var! Man såg den knappt bakom de höga vallarna som tuktar strömmen nuförtiden. På håll kunde vi skymta några anskrämliga pråmar stäva uppströms. Ingenting påminde det där ännu okuvade vattnet som du berättar så levande om: dess träskområden, skogsbeklädda öar och stränder, dess timmerflottar, ångbåtar och små samhällen, dess vattenmockasiner, kattfiskar och timmerstockar. Kanske finns den ännu, men nån annanstans.

Jag hoppas det. Du förstår mig säkert – även om det bara är trams, sentimentala dagdrömmar – men jag måste erkänna att jag också bär en längtan efter floden, av att bäras fram av en flotte, ligga på rygg och känna strömmens rörelse och titta upp mot stjärnhimlen. Jag tror inte att ett liv kan blir riktigt helt innan man gjort det.

Allt gott, 

Fredrik Sonck