Nyfött instrument ger världen ny klang
Ett av världens yngsta instrument är inte gammalt nog att veta sitt eget namn, än mindre hur det egentligen ska låta. Pionjärmusikern Lauri Wuolio oroar sig för att instrumentet ska växa upp till en vilsen hippie som aldrig lyckas bli erkänd bland musikens stora och starka.
Namnen är många men vi kallar den för enkelheten skull cupola. Det är det namn som Lauri Wuolio själv gav instrumentet, som på engelska ofta kallas handpan, när han började spela för några år sedan. Med sin släta och kalla stålyta ser den mest ut som ett ogästvänligt ufo, men det behövs bara en lätt beröring för att cupolan ska börja sjunga. Rösten är klangfull och varm och avbryts emellanåt av smattrande rytmer. Kombinationen av rytm och melodi i samma instrument är just det som gör cupolan så fängslande.
– Många blir nästan lite förhäxade när de hör och ser en cupola för första gången. Det finns något i ljudet som tilltalar alla, säger Lauri Wuolio.
Samtidigt befarar han att mystiken blir cupolans fall. Kring instrumentet samlas redan ord som healing och new age, och på nätet sprids berättelser om folk som blivit "utvalda" att få spela på instrumentet. Med en sådan hippiestämpel är det svårt att bli tagen på allvar. I värsta fall blir cupolan 2000-talets motsvarighet till panflöjten.
Misslyckat affärstrick?
New age-spåren leder raka vägen tillbaka till cupolans uppfinnare. Den första versionen av instrumentet utvecklades i Bern kring millennieskiftet av tvåmannaföretaget Panart, Felix Rohner och Sabina Schärer. Genom att värma upp, böja och hamra i stål, tog de under flera år fram en helt ny klangvärld. På internet beskrev Schärer hur det sagoskimrande ljudet gick rakt in i kroppen på henne och gjorde spelandet till en meditativ upplevelse. Rohner och Schärer kallade sin uppfinning för Hang och det dröjde inte länge förrän deras lilla företag översköljdes av beställningar. Men Rohner och Shärer sade att de inte ville göra business på sitt instrument utan fortsatte med sin småskaliga, handgjorda produktion.
Detta skapade ett så våldsamt sug på marknaden att väntetiden snabbt blev flera år lång. Schärer och Rohner stängde dörrar, telefonlinjer och mejl och startade en urvalsprocess baserad på handskrivna brev för att skrämma bort alla oseriösa köpare, men manövern hade motsatt effekt. Folk började personligen dyka upp vid instrumentbyggarnas dörr och på den svarta marknaden sköt priserna för hang i höjden.
Då meddelade duon att de upphör med produktionen. De ville i lugn och ro utveckla instrumentet till dess fulla potential och ta patent på det. Men det var redan för sent – instrumentet levde sitt eget liv.
– Alldeles i början delade Panart information om tillverkningsprocesserna på internet. Tanken var väl att instrumentet skulle tjäna ett högre syfte än pengar. Men man kan ju inte patentera företagshemligheter som redan delats öppet, säger Wuolio.
Överallt i världen började olika tillverkare saluföra sina egna versioner av hang, ofta under namnet hangtrumma. Kvaliteten var minst sagt svajig. En del får klart godkänt av Wuolio medan andra låter bedrövliga. Under tiden försökte Panart gå vidare och i fjol lanserade företaget det nya (och denna gång i förväg patenterade) instrumentet gubal. Intresset för gubalen har ändå varit rätt lamt.
Ut på en rysk ö
Den som vill ha en cupola kan inte bara traska in i en musikbutik och öppna plånboken. Lauri Wuolios cupolaköp kantades av en hel rad konstigheter. Det började när han upptäckte en skicklig cupolatillverkare på nätet. Ryktesvägen fick han veta att Viktor Levinson kom från Rysslad men att han, inte helt oväntat, var omöjlig att spåra. Genom att kommentera hans videor på Youtube lyckades Wuolio ändå uppenbarligen ge ett pålitligt intryck, för en dag damp det ner ett mejl i inboxen där han inbjöds till skogarna utanför Viborg för att träffa Levinson.
– Jag bara skrattade åt det absurda i allt det här. Men jag tackade ja till inbjudan och fann mig själv mitt på en riktigt klassisk Rysslandsresa. I S:t Petersburg hamnade jag i en bil med en 15-årig fartdåre. Han körde mig genom ett skogslandskap till en liten brygga från vilken det gick en båt gick till en avlägsen, ruggig ö där Levinson uppenbarade sig.
Lauri Wuolio tillbringade en vecka på ön tillsammans med sju andra personer och fick se sin cupola födas i Levinsons händer under några stillsamma sommardagar. Resonanslådan som redan tidigare hade formats över öppen eld, stämdes nu med hjälp av hammare.
– Det är helt förbluffande att vår tids modernaste instrument fortfarande från början till slut tillverkas för hand. Samtidigt känns det genuint och rätt, säger Wuolio.
Gränslös
Cupolans stora välsignelse – och förbannelse – är att den rent tekniskt inte är svårspelad. Det gör att en del av cupolamusiken är oseriös, då musikerna inte behöver kravla sig över några höga trösklar för att våga uppträda. Det räcker med att plocka fram det nya instrumentet för att mötas av imponerade utrop.
Den trevligare sidan av myntet är att världen är öppen för nykomlingen.
– Ett ungt instrument omges inte av lika starka konventioner som gamla. När har någon senast testat att vända upp och ner på en gitarr och se vad man kan få för ljud ur den på det sättet? Sådant gör man med cupolan och därför känns den fortfarande gränslös.
Letade i 27 år
För Wuolio var cupolan det första instrument som gjorde honom fri att improvisera. Som barn spelade han bland annat cello, piano och gitarr, men vantrivdes innanför den klassiska musikens strikta ramar. När han blev lite äldre sökte han sig i stället till den friare jazzen och började spela saxofon.
– Jag ville improvisera, uppleva musiken mitt i stunden. Men jag märkte snabbt att också jazzens frigjordhet var ett slags roll som man mer eller mindre tvingades fylla för att "improvisera rätt".
Det tog 27 år av musicerande innan Wuolio hittade rätt, och det glittrar i ögonen på honom när han beskriver hur roligt det var att utforska cupolans olika uttryckssätt efter ett så lpngt letande. Han är utbildad ljudkonstnär från Bildkonstakademin och har tonsatt musik för både konstprojekt, kortfilmer och dansverk. I dem använde han ofta ljud som liknade cupolans och under sin utbildning forskade han i ljudet från olika klockor vars ljud på många sätt påminde om cupolans.
Att höja cupolans anseende är inget lätt jobb. Wuolio har börjat med att ge instrumentet ett namn på finska. Och redan nu finns det många andra som använder cupola eller kupola istället för det patenterade hang, det missvisande hangtrumma eller det engelska handpan som inte heller är helt oproblematiskt. Namnet fungerar på flera språk och det är just cupolaverkstäder och -konserter han håller när han i sommar åker på jobbresa till Italien och Schweiz. Wuolio har också som första finländare gett ut skivor med cupolamusik.
Den första skivan kom ut 2013 och den färskaste Real music for unreal times för bara ett par månader sedan. Han vinnlägger sig om att hela tiden leta efter inspelningstekniker som får fram cupolans ljud på bästa sätt, och han har hittat guld hos mikrofonbyggaren Martin Kantola som driver Nordic Music Labs i Österbotten där Wuolios senaste skiva spelades in.
På den nya skivan har Wuolio skalat bort allt det som i hans värld kan kallas onödigt. Kvar finns bara cupolans nakna klang.
Hur låter den? Hör Lauri Wuolio spela på sin cupola på hbl.fi.