Gravitationen vs Reid 1–0
Mörkrockare firar julafton på fredag då skotska The Jesus And Mary Chain återvänder efter sin mindre lyckade Finlandsdebut 1988.
Det finns en legend som berättar om den första konserten The Jesus And Mary Chain gav i Finland, på Provinssirock 1988. Då ska William Reid, den äldre och lite mer förvirrade av bandets frontmän och brödrapar, ha varit på sådant festhumör att han vid showtime var omöjlig att få att hållas på två ben.
Trots att själva festivalen ålagts totalt spritförbud åren 1988–90 var Williams tillstånd inget nytt för bandets gitarrtekniker som tog saken i egna händer. Han högg tag i den avslocknade gitarrhjälten, släpade ut honom på scenen och försökte få den halvt medvetslösa gitarristen att sitta på en stol för att spela.
Stolen var dessvärre ingen match för tyngdlagen som fortsatte attrahera William Reids lekamen tills han låg utslagen och på knut, med ansiktet i parketten längst fram på scenkanten.
Den rådige teknikern axlade rutinerat Reids gitarr och bandet körde igång. Hur det lät berättar inte historien, men efter en kvart hade både den vingklippta orkestern och publiken fått nog. Teknikern lade ifrån sig gitarren, högg tag i den fortfarande avslocknade rockaren och släpade ut honom i kulisserna igen.
Incidenten skyllde bandets turnémanager senare på "den vattenliknande vätskan i de där flaskorna med lador på".
1988 hade The JAMC två blivande klassikeralbum – Psychocandy och Darklands – och en lång rad starka singelsläpp bakom sig. Trots att bandet fortfarande skulle släppa fyra fullängdare under följande tio år, hade deras kreativa formkurva redan peakat. Enligt många skedde det redan med debuten Psychocandy, som nu står i fokus på skivans 30-årsjubileumsturné som på fredag når Sidewaysfestivalen vid Slakteriet i Helsingfors.
Psychocandy lät när den i november 1985 kom till skivbutikerna inte som något annat. Däremot har otaliga band sedan dess stulit Bobby Gillespies knarkigt släpiga trumkomp som inleder plattan med låten Just Like Honey.
Och om introspåret var som att trampa runt på klibbiga moln sökande efter dörren tillbaka till verkligheten var The följande låt The Living End som att bli örfilad av en amfetaminist på motorcykel. Skrammel, yl och oljud, och bakom alltihop skymtade man en oerhörd popkänslighet – och ytterligare längre bak en obrydd och frånvarande men stadig sångröst:
"I get ahead on my motorbike /
I feel so quick in my leather boots /
My mood is black when my jacket's on /
And I'm in love with myself
… There's nothing else but me".
Det metalliska oljudet från gitarrer och trummor kontra honungen i bas- och sångmelodierna gav upphov till genren shoegaze som britterna var och är världsmästare i, trots att det var amerikanska Pixies som Henrik Schyffert talade om när han definierade shoegazen: "Som att lyssna på The Beatles medan man dammsuger."
De som sett The JAMC live under senaste år har inte längre behövt (eller fått) uppleva haverier i stil med Provinssi '88, utan sett ett moget och tajt rockband, väl medvetna om sin egen legendstatus och influens på rockhistorien men utan att längre behöva varken framhäva sig eller dölja sig bakom drogerna och spriten.
Och hur stor och häftig myten om den avslocknade William än har blivit, var det via musiken och inte apkonsterna som de byggt sin odödlighet. Och lite tack vare utseendet också, förstås.