Édouard Louis: ”Kärlek och politik skall hållas isär”

Édouard Louis är 22 år och har gjort sensation och succé i Frankrike med en självbiografisk roman som handlar om en klassresa från trasproletariatet i en by i Picardie till den intellektuella eliten i Paris. Romanen varvar brutal gestaltning av en våldsam uppväxt i svår fattigdom – materiell, emotionell och kulturell – med reflekterande och analytiska avsnitt inspirerade av ädlaste fransk makt- och kulturkritisk sociologi. Första räddaren är högstadierektorn som ser hans begåvning och tvingar honom vidare, till stipendier, en bättre skola, internat, nya vyer.

På franska heter romanen En finir Eddy Bellegueule, på svenska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. (Eddy är ett amerikanskt namn som signalerar arbetarklass, ”gueule” betyder nos, käft – efternamnet kan tolkas som ”snyggkäft”). Den har översatts till 20 språk.

Jag har sett Édouard Louis uppträda inför en elektrifierad publik på biblioteket i Lillehammer och träffar honom följande morgon för en intervju. En värktablett av den vänliga receptionisten, en flaska vatten, och trots de mörka skuggorna under ögonen är han strax närvarande med en intensitet som är osannolik och hjärtevinnande.

Glädjen och skammen
Din debutroman blev en kritikersuccé och väldigt omtalad, den har översatts till flera språk, du är en celebritet, du uppträder offentligt och väcker varma känslor av intresse och sympati hos din publik. I din barndom var din omgivning inte så imponerad av dig, för att uttrycka det milt. Vad känner du inför det här?

– Det är komplicerat. Två olika slags glädje. För det första en politisk glädje – det man kan känna när en ny lag stiftas, eller man ser en demonstration för något man själv omfattar. En specifik sorts glädje jag kan känna om folk kommer fram och berättar att min bok betytt något för dem. Till exempel en tjej som sade: ”Innan jag läste din bok var jag homofob, nu är jag inte det längre.” En underlig sak att säga, men slående.

– Och så den andra glädjen, som har att göra med hur jag kände mig när jag kom till Paris och började studera vid École Normale Supérieure – inte så ”supérieure” som de själva tror men i alla fall ... Bland alla söner och döttrar till den högborgerliga intelligentian kände jag mig först så annorlunda, så värdelös, oberättigad. Fast jag visste att jag hade rätt att vara där, objektivt, för jag hade arbetat hårt för att komma dit. Men skammen är starkare än sanningen. Då började jag skriva min bok, av revanschlust, jag ville visa vad jag kan åstadkomma. Och nu känner jag glädje för jag har tagit revansch, en liten bit, jag hoppas ju att detta bara är början, en oväntat lycklig början.

Skam kan vara en väldigt stark drivkraft, produktiv och inte bara destruktiv.

– Kamp föds ur skam, självklart! Gay Pride-rörelsen finns för att homosexuella tvingats att känna skam, ”Black is beautiful” uppstod för att svarta tvingats till skam, kvinnorörelsen uppstod som en kamp mot skammen, en stark längtan efter att frigöra sig från skammen. Där­emot känner jag ingen skuld för min klassresa. Folk förväntar sig det, att jag ska känna att jag svikit min bakgrund, det är ett stort tema för dem som skriver om sin klassresa. Jean Genet har frågat hur sådana som vi kan skriva om vårt ursprung på fiendens – borgerlighetens, maktens – språk. En förfärlig fråga. Om litteraturens språk är fiendens, vad ska man då säga om min barndoms språk – ett språk som kränkte kvinnor och homosexuella och invandrare, där ”bög” var ett invektiv avsett att vålla skada? Jag har varit tvungen att kämpa mellan två fiendespråk, men litteraturens språk har räddad mig.

– Språket jag hörde under min uppväxt, alla invektiven i det, var en av de krafter som förkastade, exkluderade, stötte ut mig. Jag ville inget hellre än vara inkluderad.

Varför bytte du namn?
– Eddy Bellegueule var pojken jag beslöt mig för att döda, han var inte jag utan det min omgivning, de andras ord, gjorde med mig när jag var barn – skämmiga, bögiga Eddy som spektaklade sig och var konstig. Min barndom var inte min på insidan, den fanns bara utanför mig. När jag bytte namn sa mina intellektuella vänner från bourgeoisien: ”Men vilket coolt namn, så autentiskt, varför vill du bli av med det?” Jag sa: ”Men du kan få det av mig om du vill heta så, varsågod!” Ahh, jag avskyr när medelklassintellektuella talar om arbetarklassens autenticitet, de vill älska den på avstånd, inte själva leva i den.

Mor och far
”Jag älskar inte min mor men jag är fruktansvärt rasande över det liv hon tvingas leva”, sa du i går på scenen. Beskrivningen av din familj, deras brutala inskränkthet och råhet, är skoningslös.

– Men jag vill vara rättvis mot dem, och visa det politiska förtryck, maktstrukturerna i ekonomin, politiken, språket som gör orätt mot dem, som gjort deras liv sådant det är och som får dem att tro att de själva valt det. Kärlek och politik skall hållas isär, det är viktigt. Man behöver inte älska dem man önskar vara rättvis mot.

Läsarna ser det. Men det sorgliga är kanske att dina föräldrar på grund av den där språkfiendskapen du nämnde aldrig kan se det du känner för dem, medkänslans vrede, den rasande insikten i det de utsätts för.

– Kanske det jag försöker göra för dem når dem på något indirekt sätt, kanske något sipprar in i andra samhälleliga diskurser och gör något lite synligare. När min mor säger ”under Mitterrands tid hade vi åtminstone kött på tallriken” är det en konkret sanning i de fattigas liv. Men ja, det är omöjligt för min mor och mig att samtala, alla försök urartar i gräl och förolämpningar hur jag än försöker justera mitt ordval och mitt klädval och mina gester. Hon är full av ilska, mot invandrare, andra kvinnor, homosexuella. Vi vill men vi kan inte tala med varandra.

Gör det ont?

– För det mesta inte. Jag hyser inga känslor för mina föräldrar. Ibland vet jag inte om jag ljuger för mig själv om det här. Särskilt när det gäller min far.

– När jag bytte namn vägrade han i tre år att kalla mig Édouard, och våra fåtaliga telefonsamtal under de åren avslutades snabbt för jag vägrade att acceptera att han kallade mig Eddy. Men när boken kom ut ringde han mig och sa: ”Édouard, pappa är stolt över dig.” Och hans nya flickvän berättade att han köpt 20 ex. av boken att dela ut bland släkt och bekanta, och att han hängt upp kopior av recensionerna på sin vägg.

Skulle du ha kämpat dig loss från din bakgrund och gjort din klassresa om du inte var homosexuell?

– Jag undkom på grund av min homosexualitet! För att jag inte passade in i maskulinitetskulturen utan förkastades av den måste jag lämna mitt ursprung. Jag hyste ingen önskan att göra det, jag ville vara maskulin och vanlig, lille Eddy var så banal, utan minsta känsla av utvaldhet eller vilja att vara annorlunda än det som familj och skolkamrater föreskrev. Men jag förkastades och uteslöts, jag måste ta mig någon annanstans.

– När jag besöker skolor ser jag det här. I klasser där man försöker nå missgynnade och utsatta barn genom speciella satsningar och positiv diskriminering är flickorna och de homosexuella väldigt överrepresenterade, det är de som kämpar hårdast och griper chansen.

Du är en vän av partikulära reformer, punktåtgärder, positiv diskriminering?

– När den stora revolutionen kommer är jag med, självklart. Men jag tror inte den kommer i morgon, och före den skall vi ägna oss åt att upprepa och upprepa och upprepa de små åtgärderna. Benämna förtrycket och makten och den sociala determinismen för att kunna motstå dem. Kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den växande migrantrörelsen i Europa – vi ska uppmuntra en explosion och mångfald av enskilda lokala initiativ, inte vänta på den totala lösningen.

– Jag minns att jag verkligen hatade min högstadierektor som tvingade mig att söka mig vidare, till en bättre skola, första etappen på klassresan – jag hatade henne för att hon tvingade mig till förändring. Men jag hade inget annat val, och det här var avgörande.

Du är väldigt ung och har rest långt och snabbt på klasskalan och erfarenhetsmässigt. Du talar om den väldiga brådska du upplever.

– Ja, jag har den här ständiga känslan av att vara försenad, att inte hinna ikapp. Som klassresenär har jag känslan av att ha sett hela samhället, från trasproletariatets kyffen till slott, bokstavligen. När jag först kom till Paris hade jag sådana vansinniga komplex att jag ville bevisa någonting hela tiden. Jag umgicks inte bara med högborgerligheten utan också med den högsta aristokratin, jag åt middag med en furstinna i Versailles och frotterade mig med folk i sjunde arrondissementet. Hemska konservativa människor som jag inte alls tyckte om, det var ett bisarrt år av mitt liv!

– Ibland känner jag mig väldigt gammal, som om jag levt ett långt liv och sett så mycket medan mina klasskamrater stannat upp i sina liv, i samma by, i samma jobb, i samma kläder och samma familjekonstellationer. Vid andra tillfällen ser jag på deras liv med jobb, fru, hus, barn, och känner mig som ett barn, utan ansvar. Men kanske det är så för alla, vår yttre ålder är aldrig den vi befinner oss i inuti.

Édouard Louis
Uppvuxen: I Hallencourt, Picardie.
Ålder: 22 år.
Aktuell: Med den självbiografiska debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. (På svenska på Wahlström & Widstrand 2015). Boken gjorde succé i hemlandet och översätts nu till ett 20-tal språk.
Sysselsättning: Studerar sociologi – med Pierre Bourdieus teorier i fokus – vid École Normale Supérieure, en privat högskola för eliten på univeristetsnivå, i Paris och är i slutskedet av sin andra roman, även den en autofiktiv berättelse.