Med lätta steg mot prärien
Utan musik skulle jag inte kunna skriva, säger violinisten och författaren Emma Hooper. Mödolöst kombinerar hon musik och litteratur, som i debutromanen om fyra särlingar på den kanadensiska prärien.
Emma Hoopers ögon lyser av glädje. Kvällen innan har hon fått bada bastu i centrum av Helsingfors och avslutat badandet med en av sina favoritsysslor – att simma i kallt vatten, denna gång i Tölöviken.
– Alla finska kvinnor stod och huttrade och tittade på. Ändå var vattnet inte alls särskilt svalt, det är mycket kallare i floden intill mitt hem, förklarar en uppsluppen Hooper.
Det soliga humöret håller i sig när vi övergår till att prata om debutromanen Etta and Otto and Russell and James. Romanen är en vindlande släktkrönika, som utspelar sig i dåtid och nutid, och där minnena böljar fram och tillbaka.
– Minnen har en tendens att inte komma i kronologisk ordning, påpekar Emma Hooper.
Till Finland kom Emma Hooper för att uppträda på Helsinki Lit. Debutromanen har nyss kommit på finska, med titeln Etta ja Otto ja Russell ja James (Gummerus). Hooper har varit här också tidigare, då som musiker.
Romanens huvudperson är Etta Kinnick Vogel. Hon är 82 år när berättelsen om henne tar fart och det hela inleds med ett brev hon lämnat på köksbordet, åt sin make Otto.
"Otto. Jag har åkt. Jag har aldrig sett havet så jag vandrar till kusten." står det i brevet som avslutas med orden "Din (för alltid) Etta."
För läsaren är det lite vemodigt förstås men Emma Hooper tar oss med på en vandring där vi dels slår följe med Etta och prärievargen James, dels får följa med hur Otto klarar sig, dels får ta del av hur Etta och Otto i tiden träffades och förälskade sig.
Kanadas östkust, dit Etta är på väg, ligger drygt 2000 kilometer från Saskatchewan där Etta och Otto bor. I Saskatchewan bodde även Emma Hoopers morföräldrar vars historia Emma Hooper har baserat sin roman på.
– Också min morfar kom från en jordbrukarfamilj med 15 barn och också han var i kriget. Där blev han alldels vithårig, det tycks ligga i släkten, säger Emma Hooper och pekar på de vita hårstråna i sin pannlugg.
– Jag fick dem när jag var sju år och fick en lampa i huvudet.
Delstaten Saskatchewan kallas Kanadas veteöken.
– Saskatchewan är stort, tomt och torrt. Det är en öppen prärie, så glest befolkad att vägen sträcker ut sig i oändlighet. Man ser ingenting annat än vägen och prärien, beskriver Emma Hooper.
Den tysta generationen
Medan Etta vandrar och Otto pysslar med hemmet översköljs de av minnen, bland annat från krigsåren då Otto stred i Europa. Under de här åren ödelades Kanada på män, säger Emma Hooper.
– Då behövdes kvinnorna till annat än att göra mat. De fick dra på sig byxorna och sköta jordbruk eller jobba i fabriker.
– Delvis var detta en frigörelse förstås. Men det blev också en börda och när männen kom hem förändrades livet en gång till eftersom så många var sårade och traumatiserade.
Den generation Emma Hoopers morföräldrar tillhörde kallas för "den tysta generationen" i Kanada. Morföräldrarna satt sig aldrig ner för uttryckligen tala om kriget men de portionerade ut valda delar då och då.
– En gång visade mormor mig de brev hon hade fått av morfar när han var vid fronten. Det var fullt med hål i dem för censuren hade gått in och klippt bort information som ansågs hemlig.
Breven är viktiga i romanen men också Emma Hooper är en brevskrivare. När hon mötte sin nuvarande make bodde han i Chicago och hon i London. I sju år hade de en relation på distans, upprätthållen via brev.
– Brev är en långsam form av kommunikation och en kommunikation med ett annat tonfall än i samtal eller mejl.
– När min man och jag nu läser våra brev tänker vi Wow, så filosofiska vi var!
I dag är paret gifta och bor i Bath i Storbritannien. Brev skriver de alltjämt, vid högtidliga tillfällen.
– Jag lämnade ett brev åt min man i hans älsklingskopp när jag åkte till Finland och han hittade det faktiskt.
Litet steg
Emma Hoopers avhandling handlade om relationen mellan musik och ord. Steget mellan musik och litteratur är inte stort, säger hon och berättar att musiken kompletterar texten i hennes värld.
– Får jag problem med det ena går jag till det andra.
– Och när jag skriver lyssnar jag mycket på musik. För en del är det helt obegripligt men för mig funkar det bra.
Nästa roman utspelar sig i New Foundland och handlar om fiske och fiskets betydelse för en öbefolkning.
– Så länge det finns torsk mår alla bra och allt liv kretsar kring torsken. Men när havet tömts på torsk försvinner både utkomsten och känslan av att höra hemma någonstans.
Kanada är berömt för sina kvinnliga författare, bland dem L. M. Montgomery, Margaret Atwood och Alice Munro. Emma Hooper har inga svårigheter med att relatera till sina namnkunniga landskvinnor.
– Jag läste allt Lucy Montgomery skrev när jag var barn och har besökt Grönkulla. Det är en vacker plats och ett populärt bröllopsställe.