Spetsprojekt och besparingar
Regeringsprogrammet aviserar spetssatsningar inom kultursektorn. Mellan raderna antyds besparingar.
Den tillträdande kultur- och undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen (Saml) ska administrera några av de allra kraftigaste nedskärningarna under de kommande fyra åren. På hennes domäner är det inom utbildningen som de stora besparingarna finns att hämta, och framför allt andra stadiets utbildning drabbas.
Vad gäller kultursektorn aviserar regeringsprogrammet ändå en spetssatsning, framför allt riktad mot barn, unga och konstundervisning. Den nya regeringen vill också utvidga procentprincipen, det vill säga att en andel av ett byggprojekts budget bör reserveras för konst. I framtiden ska dessa pengar också kunna finansiera andra former av kulturell verksamhet. Också kulturens förmåga att skapa välbefinnande lyfts fram.
Ditte Winqvist, sakkunnig i kulturfrågor vid Kommunförbundet, ser ”väldigt positivt” på spetssatsningarna. Men hon säger att de kommande besparingarna ministeriet ska göra är ett orosmoment, även om kulturen inte nämns specifikt någonstans.
– Det är jättemycket pengar och nog måste vi vara förberedda på att också kultursektorn måste spara. Vad det innebär är för tidigt att säga, men jag misstänker att det blir någon form av osthyvel. Då är den största posten ur kommunernas synvinkel statsandelarna till teatrar, orkestrar och museer. Nedskärningar här syns nog i institutionernas verksamhet, för kommunerna kommer inte att ha möjlighet att kompensera med skattemedel. Så realistiska måste vi vara.
Svenska Teaterns chef Johan Storgård påpekar att många institutioner de facto finansierar en stor del av sin verksamhet själv. I fjol uppförde Svenska teatern 15 pjäser, gjorde en vinst på närmare en halv miljon euro och lockade nästan 115 000 åskådare.
– Om man börjar skära i stöden från kommun eller från stat så inverkar det genast på sysselsättningen, och det kostar i sin tur mera för staten på andra sätt. Det här tror jag att man vet. Tar man av kulturen åstadkommer man inte bara arbetslöshet, utan det kan också inverka negativt på välbefinnandet
Storgård tror och hoppas därför att regeringen kommer att behandla kultursektorn skonsamt. Han påminner om att man under krisåren på nittiotalet faktiskt också lät bli att röra kulturen, men säger att han, sett till den dystra ekonomin, har förståelse för att indexfrysningar kan vara att vänta. Om besparingarna blir väldigt stora ser han en risk för att repertoaren blir mer kommersiell än i dag.