Dramatikerns bästa är deras kungstanke
Över trettio pjäser ska födas på tre år. Dramatikprojektet Reko strävar efter att förändra det finlandssvenska teaterfältet för gott.
En ivrig skara sitter och väntar på att få höra ett utdrag ur författaren Monika Fagerholms första pjäs. När arrangören meddelar att det inte blir någon läsning eftersom pjäsen ännu inte är färdig går det inte att ta miste på besvikelsen. Vem vill inte höra hur det låter när Augustpristagaren med romaner som Diva, Den amerikanska flickan och Glitterscenen i bagaget tar sig an dramatiken?
Och lite kan Fagerholm, som är på plats, avslöja för publiken:
– Det finns en pjäs! Den byggs i fragment som ett montage som jag både pusslar med och vidgar. Just nu påminner just den scenen som skulle läsas här om De vackra och djärva, men den ska bearbetas och fås in på rätt sätt i sammanhanget. Innan det är det inte riktigt läge för offentlighet.
En titel har tagit form: 1970. Sommaren med ballongen Free Life. Pjäsen tar avstamp i verkliga händelser 1970 då ett ungt amerikanskt par tillsammans med en brittisk pilot försökte bli de första att korsa Atlanten i en varmluftsballong.
– En total tragedi, för alla i ballongen dog. Det var ett hippieaktigt projekt, ett sådant där projekt som föds i ett gränsland där man slutat tro på vissa drömmar men ändå ska trumfa igenom. Alla visste att det var ett idiotprojekt, att de skulle dö eftersom ballongen hade flera fel. De flög mot sin egen död, glatt leende, men de ville ändå inte begå självmord.
Att Monika Fagerholm sitter på Svenska Teaterns Nicken-scen och berättar om sin kommande pjäs har att göra med dramatikprojektet Reko, en av de största satsningarna på finlandssvensk teater och litteratur som gjorts på länge. Fagerholm hörde till de första som anmälde sitt intresse – hon ville hitta ett sammanhang för sitt skrivande.
På tre år ska 35 finlandssvenska pjäser bli till. Skribenterna, som väljs ut under tre omgångar, får lön, handledning och eventuellt en teater som sätter upp den färdiga pjäsen.
Allt kan spåras till Kulturfondens strategiska program som lanserades hösten 2013. Tre miljoner euro veks för att vitalisera den finlandssvenska teatern och projektet Reko, lett av dramaturgen Marina Meinander och regissören Arn-Henrik Blomqvist, drog huvudvinsten på 650 000 euro. Våren 2014 satte den första gallringen i gång och i höstas såddes de första pjäsfröna.
Positiv spiral
Vad felas då den finlandssvenska teatern? Varför fyller nya pjäser av Milja Sarkola, Leea Klemola och Juha Jokela de finska teatersalongerna, medan ny finlandssvensk dramatik fortfarande upplevs som en risktagning i de svenskspråkiga teaterhusen? De här frågorna grubblade många på teaterfältet på, inte minst Rekos initiativtagare Marina Meinander och Arn-Henrik Blomqvist.
– Vi var frustrerade över att det inte sätts upp ny dramatik på teatrarna och ville helt enkelt se till att det börjar hända något. Det kan vara svårt för en ensam teater att sätta i gång. Reko verkar mellan teatrarna och skapar en kritisk massa av urpremiärer genom att samarbeta med flera teatrar, säger Arn-Henrik Blomqvist som själv var teaterchef för Åbo Svenska Teater 1997 till 2000.
På den finskspråkiga sidan talar man om en guldålder för inhemsk dramatik. Arn-Henrik Blomqvist påpekar att uppsvinget ändå inte uppstått ur intet, tvärtom bidrog Teaterhögskolan och det finska projektet Kom-teksti på 1990-talet till att få fram flera nya namn och skapa ett sug hos publiken som håller i sig än i dag. Tanken är att också den finlandssvenska dramatiken så småningom ska bära sig själv.
– Vi tror att en positiv spiral sätter i gång och att texterna som skrivs har en större angelägenhet för den lokala publiken. Lokala texter behöver inte handla om specifikt lokala ämnen, som att vara finlandssvensk, fast de springer ur den här kulturen, säger Marina Meinander.
Hon påpekar att texterna som fötts under projektets första omgång i själva verket är slående olika.
– Det är underbart att spränga bilden av minoriteten som bara har en stämma och en verklighet att tillgå. Det finns inte en tillstymmelse till en kulturell konsensus i de här texterna.
De finlandssvenska teatrarna har visat stort intresse för pjäserna, enligt Meinander och Blomqvist. I november kommer åtta enaktare att sättas upp på en festival på Teater Viirus, medan Wasa Teater tar sig an sex av följande omgångs pjäser.
– Tidigare har författare som spelats på finlandssvenska scener ofta varit skådespelare, regissörer eller dramaturger knutna till huset. Det har varit en jättehög tröskel för någon utanför det direkta teateretablissemanget att komma in och ta plats på scenen med sin text. Nu går vi in som garanter, vi slussar in författarna i teatrarna. En författare som skriver dramatik måste få se sin text komma till premiär för det är egentligen först då den fullbordas, säger Meinander.
– Det har visat sig att teatrarna är mer mottagliga för att gå med i projektet eftersom de också får en garanti om att något händer med texten på vägen. Det är en lång process där texten ska bli briljant i stället för bara bra, sammanfattar Blomqvist.
Kierkegaardsk buskis
Poeten Bosse Hellsten är en annan författare som debuterar som dramatiker genom Reko. Han är inte säker om det skulle ha blivit en pjäs utan projektet.
– Jag tycker om teater. För min arbetsmoral är det bra om man beställer en text av mig. Att det dessutom hela tiden finns en plan på att pjäsen ska sättas upp är bra för skrivandet, konstaterar han.
Hellsten håller precis på att färdigställa sin pjäs som sträcker sig från Nordpolen till Österbotten. Han beskriver pjäsen som "kierkegaardsk buskis med isbjörnskör".
– Existentiella frågor och lite porr utlovas.
– Jag har gjort några försök innan, bland annat en historisk pjäs om Mannerheim som hette "Bögen Mannerheim" och en annan om Sibelius sista år där den store kompositören sitter och eldar symfonier i kaminen. Lite av dem har säkert krupit in i den nya pjäsen.
Hellsten som i regel har en privat arbetsprocess har uppskattat möjligheten att få scener upplästa av skådespelare under själva skrivprocessen.
– Det är bra att utsätta texten eftersom den ändå en dag kommer att möta en publik. På det här sättet kunde jag upptäcka att vissa snötoppar i texten inte var så höga som jag hade föreställt mig och att sådant som först kändes helt omöjligt i själva verket fungerade.
Inte för många pjäser
Över trettio nyskrivna pjäser väntar på att spelas. Kan det till och med bli för mycket ny dramatik på en och samma gång?
– Kan man göra så mycket bra teater på tre år att ingen vill ha mer bra teater efter det? säger Marina Meinander och tillägger:
– Trettio pjäser på tre år är heller inte så mycket med tanke på att det bara under en säsong kan sättas upp femtio föreställningar totalt. Vi vill höja nivån på finlandssvensk dramatik och för det behöver vi satsa på många namn.
I den andra "kullen" ingår också etablerade namn som Sofia Aminoff och Henrika Andersson, som får chansen att slipa på sitt hantverk. Dessutom har Reko-ledarna en lista på över hundra skribenter som de kan tipsa teatrarna om.
Grundprincipen är att stödja dramatikern, enligt Marina Meinander. I den ingår tanken om att skapa en kompetens hos en hel teaterkultur, en förståelse och respekt för att skriva dramatik.
– Det innebär att man accepterar att man måste betala högre beställningsarvoden, att man inser att man inte genast kan gå och peta i någons text, att dramatikern får en högre status, som inte är tom, utan som det finns täckning för.