– Musiken är det mäktigaste språket. Mäktigare än alla vapen. Du kan döda en kropp, men inte idéer, säger den palestinska rapparen Khaled Harara.

Han var den första musikern att få fristad i Sverige år 2013. Khaled Harara hoppade av efter en spelning i Danmark för ett par år sedan och beslöt att inte återvända till Gaza där han utsatts för tortyr. I stället kontaktade han fristädernas gemensamma nätverk International Cities of Refuge Network, ICORN. De gjorde som de brukar och lät den internationella författarorganisationen PEN bekräfta hans skyddsbehov och konstnärliga meriter. I Göteborg fanns en ledig plats där Harara som fristadsförfattare fick ett tvåårigt arbetsstipendium för att bo och jobba.

– Jag har lärt mig otroligt mycket under dessa två år i Sverige. I Gaza är yttrandefriheten lika med noll. Där fanns inte heller någon utrustning att jobba med, säger Harara.

I Sverige har han nu erbjudits två sponsorerade projekt, ett där han lär unga flyktingbarn i Sverige att rappa och ett annat där han understöder rap-musiker i Gaza. Och efter att hans stipendium om en månad tar slut kommer han att börja studera musik vid Göteborgs universitet. Han drömmer ändå om att en dag kunna åka hem.

– Ingen lämnar frivilligt sitt land, sitt blod, sin kultur. En dag vill jag åka hem och hjälpa mitt folk. Fristadsverksamheten erbjuder ett fantastiskt samarbete, en bro mellan olika kulturer, säger Harara.

Finland tillsvidare utanför

Samma sak erbjuds i ett fyrtiotal städer i Europa, USA och Latinamerika. Idén om fristadsförfattare kom till efter fatwan mot Salman Rushdie. Tanken var: om hotet mot författare är globalt borde också skyddet vara det.

Verksamheten har vuxit snabbt och sedan i fjol omfattar den också andra konstnärer än författare. I dag erbjuder städer i alla nordiska länder fristad för förföljda konstnärer, men inte Finland. Men nu har fullmäktigeledamot Thomas Wallgren (SDP) tagit initiativ till att grunda ett fristadsresidens, Safe Havens, också i Helsingfors, där i första hand bildkonstnärer men också andra konstnärer skulle få vistas från några månader upp till två år.

– Visst är det underligt och pinsamt att inte Finland ännu har egentlig fristadsverksamhet. Det finns väldigt goda förutsättningar för det. Vi har kontakt med många av de människor som i Norden arbetar med dessa frågor, säger Wallgren.
Finlands PEN har erfarenhet

I Finland finns ändå en rätt lång erfarenhet av fristadsverksamhet. Finlands PEN ordnade från slutet av 90-talet fram till i fjol fristad i Helsingfors för förföljda författare. Helsingfors stad bistod med gratis bostad, staten med ett månatligt understöd och UM verifierade att författarens vistelse inte innebar en säkerhetsrisk. Författarna fick fristadsresidens för från ett par månader upp till några år och Finlands PEN har också samarbetat med ICORN.

– Den ryska journalisten Oksana Tjelysjeva var den sista som fick understöd, det tog slut 2014. Sedan upphörde verksamheten eftersom pengarna drogs in. Man måste lobba ganska hårt för att få staden att förstå betydelsen av en fristad för författare som är förföljda i sina hemstäder. Initiativet är mycket viktigt, men vi har bara en anställd för ett halvår framåt och har varit upptagna efter terrordåden i Paris och Köpenhamn och deras betydelse för yttrandefriheten, säger Sirpa Kähkönen, ordförande för Finlands PEN.

Journalisten Iida Simes som är medlem i ledningsgruppen för Finlands PEN önskar att Wallgrens motion går igenom.

– Jag vill att Helsingfors ansluter sig till ICORN och hoppas att verksamheten också sprids till andra städer i Finland. Till exempel Esbo har anmält intresse för fristadsverksamhet, säger Simes.

På Karlö i Uleåborg finns också ett initiativ till fristadsverksamhet för förföljda konstnärer och verksamheten där planeras starta i höst. På Sveaborg finns för tillfället Helsingfors enda internationella konstnärsresidens, Helsinki International Artist Programme HIAP.

Wallgrens förslag är att Helsingfors kunde samarbeta med HIAP och föreningen Perpeetum Mobile, som har spetskunnighet i försvaret av konstnärers uttrycksfrihet. HIAP har tillfälligt de senaste åren kunnat erbjuda några månaders residens åt förföljda konstnärer, främst bildkonstnärer men nyligen också musikern Ramy Essam, som HBL skrev om i fredags. I Wallgrens motion föreslås också att Helsingfors ansluter sig till ICORN och reserverar 150 000 euro i nästa års budget för att starta fristadsresidensen Safe Haven i Helsingfors.

Helsingfors kulturchef emot

Motionen har gått ett par steg vidare i den långa beslutsprocessen. Fastighetsnämnden stödjer förslaget om ett residens och är färdig att skaffa fristadsresidens och hyra ut dem förutsatt att social- och hälsovårdssektorn samt bildningssektorn stödjer projektet. Finansieringen skulle fördelas jämnt mellan social- och hälsovårdssektorn samt bildningsväsendet.

Kulturchefen Stuba Nikula, som är högsta tjänsteman för kulturväsendet i Helsingfors, tänder inte på idén. I sitt utlåtande till biblioteks- och kulturnämnden påpekar han bland annat att det i fristadsverksamheten inte i första hand är frågan om residensverksamhet, som ofta är kortvarig, utan att man kan utgå ifrån att konstnärerna stannar kvar i landet. Nikula framhåller också att det är enheten för invandring som har ansvar om asylansökningar och att ärendet inte hör till den nuvarande fullmäktigestrategin.

Intressant nog gick nämnden enhälligt emot kulturchefens beredande förslag – vilket sällan händer – och röstade för ett residens.

– Jag var förvånad och besviken över Nikulas svar, argumenten var ovanligt dåliga. Tvärtom har jag hört av dem som har erfarenhet av fristadsverksamhet i andra länder att det inte funnits problem efter att residenstiden tagit slut. Konstnärerna har antingen kunnat åka hem eller så har de integrerats och fortsatt med annan verksamhet i landet. Ärendet passar bra in i den globala ansvarsstrategi som Helsingfors fullmäktige nästan enhälligt godkände 2012, säger Wallgren och fortsätter:

– Det glädjer mig att nämnden stöder en människorättsfråga som denna när det i övrigt blåser kalla vindar i Finland.

Wallgren påpekar också att det vanligen är fråga om personer som inte behöver beviljas asyl utan konstnärer med internationella kontakter som är i trångmål och som inte kan utöva sin konst i hemlandet.

– Det är viktigt att kunna ta ned den globala kampen om yttrandefrihet på kommunal nivå. Om vi inte får ta del av verkliga människoöden kan hela frågan om yttrandefrihet bli lite svår att förstå, säger Wallgren.

Nämndernas utlåtanden skickas vidare till stadsstyrelsen och i sista hand är det stadsfullmäktige som beslutar om projektet får pengar eller inte.

Debatt i Sverige

Också i Sverige har frågan debatterats aktivt. Trots ICORNS funktion som kontrollerande instans tillsammans med svenska PEN har man också fört en diskussion på lokal nivå om vem som egentligen bör beviljas fristad. Vem är egentligen regimkritisk nog, och bör en svensk kommun alls blanda sig i en annan nations interna konflikter eller i internationella angelägenheter? I fjol prövades fristadssystemet rättsligt i Sverige och hela systemet riskerade att läggas ner. Det började med att Sverigedemokraterna och Moderaterna i Gävle motsatte sig att kommunen skulle införa fristadsverksamhet. Gävlemoderaterna gick vidare och anmälde beslutet till förvaltningsrätten för att pröva om kommuner över huvud taget har rätt att erbjuda den typen av skydd åt utländska medborgare. Kammarrätten upphävde ändå i mars i år förvaltningsrättens dom.

Staffan Forssell, generaldirektör för Statens Kulturråd i Sverige, glädjer sig åt beslutet.

– Att erbjuda fristäder är ett sätt att värna om yttrandefriheten. Vi som har yttrandefrihet måste ta ansvar för att den sprids och hålla vakt så att den inte begränsas. Därför är det så viktigt att skapa platser där det går att uttrycka sig, kommenterar han beslutet på Kulturrådets hemsida.