Det måste finnas dikter också efter Eerika
Theodor Adorno sade att det är barbariskt att skriva dikter efter Auschwitz. Efter 11 september-attackerna i New York undrade bland andra författaren Zadie Smith hur någon skulle kunna skriva igen. Vad var poängen med att skriva, undrade hon, efter något så omänskligt? Men att skriva är att vittna. Att vittna är att låta leva, skriver författaren Johanna Holmström.
På morsdagen den 13 maj år 2012 dödades Vilja Eerika Tarkki av sin far och sin styvmor. Inrullad i en madrass kvävdes hon till döds på bäddsoffan där hon brukade sova i sin fars lilla lägenhet. Hon var bunden och hennes mun täckt av isoleringstejp. Hon brukade sova fastbunden men den här gången hade de spänt åt henne för hårt, möjligen medvetet eftersom det fanns beslut på att flickan skulle omhändertas, än en gång, nästa dag. Sakta tog syret slut och flickan kvävdes till döds, bara några meter från sin pappa och sin styvmor där de satt och tittade på TV. Vilja Eerika kunde möjligen se dem skratta åt något på TV, medan hon själv, nedtystad och oförmögen att be om hjälp, fick uppleva hur livet plågsamt försvann.
Den kollektiva skulden
I februari detta år, när landet var som dystrast och våren kändes långt borta, började rättegångarna mot socialarbetarna, lärarna och läkarna, som genom sitt arbete hade haft kontakt med Eerika. De åtalades svar var entydigt: Ingen hade gjort något fel.
Det enorma obehag jag kände år 2012, som mor till två döttrar, återvände. Än en gång fann jag mig själv läsande varje artikel, precis lika skyldig till mediefrosseri som varje långtradarförare som satt i ett café med tidningen i handen och väntade på nästa skift. Precis lika moraliskt illamående som varje hemmamamma i en sliten lägenhet i en icke-så-sexig stadsdel (kanske en granne till Eerikas mamma, eller någon som hade sett flickan på en av de ändlösa, påtvingade löprundorna runt kvarteret).
Den här gången tog sig obehaget uttryck i en dikt som senare blev en del av den virtuella antologin De oskyddade/Eerikoista. Projektet gjordes för att det kändes angeläget. Det behövdes en motvikt till allt detta frossande i konkreta händelseförlopp och detaljer, allt detta undflyende av ansvar. Det behövdes dikter. Men samtidigt väcktes också frågan: Vilken är egentligen konstens möjlighet att påverka? Är konsten bara en ursäkt för konstnären att öppna sina vener och dessutom låta blodet strömma medan världen ser på?
Att sticka världen i brand
Författare är i allmänhet inte främmande för att kommentera pågående politiska skeenden. Hemingway rapporterade om det spanska inbördeskriget år 1937. Émile Zola förlorade både land och anseende i den så kallade Dreyfusaffären år 1898. Bloomsburygruppen, med paret Virginia och Leonard Woolf som främsta eldsjälar, stod under sin tid i bräschen för den brittiska modernismen under tidigt 1900-tal. Ezra Pound var, sin tidvis öppna fascism och antisemitism till trots, en av sin tids mest politiska författare som skrev mera än tusen brev per år och presenterade sina idéer i hundratals artiklar under 1930-talet. Var är då vår egen tids, vårt eget lands Woolf, Hemingway, Zola? Hur få är inte de inhemska författare som sticker ut hakan i ärenden som berör oss alla, beredda att ta smällarna?
Sofi Oksanen är kanske ett av våra tiders mest lysande exempel, då hon orädd kastar sig in i rysslandsdiskussionen med ett ytterst kritiskt perspektiv. Oksanen befinner sig i en enastående unik position som en av vår tids mest framgångsrika författare, men det betyder inte att hon ska behöva stå för fajten ensam. Alla författare behöver inte prata om Ryssland, men författare skulle med fördel kunna ta bladet från munnen oftare och använda sina röster, inte bara för att publicera böcker, men för att sticka världen i brand och sedan odla i askan.
Hemingways sex små ord
Det finns eminenta exempel även på finlandssvenska författare som offentligt försvarar sina värderingar. I kolumner för olika tidskrifter både på finska och på svenska talar Kaj Korkea-aho för homosexuellas rättigheter. Maria Turtschaninoff är minst lika ofta beredd att slå sitt slag för jämställdhet. Mathias Rosenlunds bok Kopparbergsvägen 20 handlar om fattigdom i Svenskfinland. Dessa samhällskritiska röster skulle gärna få vara flera. Författare har nämligen en förmån framom journalisterna som springer från dagens nyhet till morgondagens, nämligen tid för eftertanke och reflektion.
Författaren har dessutom en annan utgångspunkt än journalisten: att genom påhitt skapa verklighet, att genom lögn kunna ge en bredare bild av det vi ser omkring oss. Författaren kan ge en röst åt människor som själva, av en eller annan orsak, saknar den. Författaren kan skriva om barn som fångats mitt i en skilsmässa, ur barnet synvinkel, eller om tiggaren på gatan ur den knäböjandes. Författarens behöver inte vara fullständigt objektiv för att ändå kunna föra fram en verklighet som kanske i all sin subjektivitet blir verkligare än reporterns, just för att den får vara emotionell, skev, ställningstagande och alltid på den svagares sida.
Det jag tror vi glömmer, är hur lite som behövs. Ett litet frö kanske kan växa i en beslutsfattares tankar. En fiktiv romanfigur kanske hjälper en läsare genom en svår livssituation med hjälp av identifikation. Kanske till och med räddar ett liv. Det behövs så lite för sätta något i rörelse i en annan komplex, tänkande varelse. Ta till exempel Ernest Hemingways allra kortaste novell, den bästa han någonsin skrev:
”Till salu: babyskor. Aldrig använda.”