Tom Sandqvist trivs på en bräcklig spång

Han är en numera sällan sedd gäst i Finland, men hans tidiga insatser är i högaktningsfullt minne bevarade av oss som minns den finlandssvenska kulturdebatten på 80- och 90-talen. Tom Sandqvist var då den postmoderna konstens och den lacanska psykoanalytiska konstteo­rins förespråkare, känd för att vara smal, svår och invirad i mycket långa meningar. När det biografiska och essäistiska börjat krypa in i hans texter, till exempel i porträttet av fadern, bildkonstnären Rolf Sandqvist, Pappa, min pappa (1997) hade Sandqvist redan flyttat till Sverige och inlett en akademisk bana varvad med flitigt skrivande där.

Häromveckan föreläste han på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors om ”Konst, liv och politik. Presentationer av och reflektioner kring avantgardet i den central- och östeuropeiska modernismen kring förra sekelskiftet”. Jag träffade honom för att höra mig för om senaste nytt – en roman som just gått till tryckeriet, och en ny essäsamling om den judiska tematik som sysselsatt honom under det senaste decenniet.

Romanen om örfilen
I Romanen om örfilen, som den nya boken heter, återser vi huvudpersonen i Sandqvists förra roman Det turkiska huset. Han heter Thomas Fred­riksson, och bor i den nya boken i en gammal skola i en sörmländsk by tillsammans med en svensk konstnär.

Han liknar, liksom i Det turkiska huset, verklighetens Tom Sandqvist ganska mycket?
– Det gör han. Men han är väldigt noga med att understryka att det är skönlitteratur han sysslar med. Det finns alltså en metanivå i boken, en författare som håller på och skriver en bok om en sörmländsk by. Och han har ju en biografi, denna författare. En del av handlingen utspelar sig också i Berlin omkring 1933. Författaren råkar nämligen vara gift med en konstnär vars mor är tyska. Denna tyska har kommit till Sverige strax efter kriget, hon har varit med om slutstriderna i Berlin och nazismen. Det handlar om framväxten av ett totalitärt samhälle, ett totalitärt förhållningssätt till livet. Den tyska kvinnans historia i Sverige interfolieras med episoder i den sörmländska byn där ett av husen hyrs av en sverigedemokrat.

Också detta nuddar verkliga biografiska omständigheter. Sandqvist har i boken velat understryka att alla de som boken tillägnas, de som är bosatta i den sörmländska byn bland andra, genast kommer att förstå att det är en skönlitterär bok. De förstår också att författaren har tagit sig vissa friheter, både fysiska och historiska, och att till exempel namngivna orter i Stockholmstrakten liksom några specifika adresser i och utanför Berlin är lika fiktiva platser som den sörmländska byn.
– Den konstnärliga friheten svär mig inte fri från ansvaret att understryka det goda uppsåtet.

Hem eller vart?
– Det var förresten en underlig känsla, jag kommer direkt från Köpenhamn nu, har varit omgiven av danska, svenska och finska och det känns som att ”är jag på väg hem eller vart är jag egentligen på väg?”. En väldigt konstig upplevelse, säger Sandqvist glatt.

Din bok Ahasverus vid staffliet handlar om liknande teman. Marc Chagall, Chaim Soutine, Sonia Delaunay med flera – judiska konstnärer som är hemma på många ställen men odelat ingenstans, i skarven mellan judendom och sekularisering, mångspråkiga namnbytare innanför och utanför de samhällen där de verkar. I vilken skarv sitter du själv?
– Jag skulle inte beskriva det som en skarv utan som en lite bräcklig spång över binära oppositioner. Jag vill tänka i termer av både och i stället för antingen eller. Det handlar hela mitt författarskap om. Det är väl finlandssvenskt om något! Och där kommer intresset för dadaismen och den postmoderna teoribildningen in.

Dadaismen eller Dada var en konstriktning som blomstrade från 1916 till omkring 1923.
– Dada ställer sig utanför modernismen. Den är alltså inte en avantgardistisk rörelse, avantgardet är ju kännetecknande för modernismen. Dadaismen är en konstnärlig hållning som opererar i termer av både och – både högt och lågt, sant och falskt, ja och nej. Och det kunde man ju också se som kännetecknande för det postmoderna, förklarar Sandqvist.

Av det judiska blev han intresserad när han skrev boken Dada öst (2005) och upptäckte att av rörelsens kärntrupp på nio personer i Zürich, aktiva kring Cabaret Voltaire 1916–1917, var fem rumäner med judisk bakgrund – Tristan Tzara (Samuel Rosenstock) och Marcel Janco (Marcel Hermann Iancu) bland dem.
– Det blev ett grundläggande tema i Dada öst och sen har det hängt med. Jag är ju nyfiken! Det som kännetecknar den östjudiska filosofin rent generellt är ett tänkande i termer av både och, ett kommenterande av kommentarer av kommentarer från alla möjliga håll. Där det alltså inte finns ett hierarkiserande förhållningssätt.

Den som forskar i judisk kultur i Europa riskerar ju att alltid stå där med Förintelsen som facit.
– Jag har aldrig explicit intresserat mig för Förintelsen. I till exempel Ahasverus finns ingenting om Förintelsen. Men om antisemitismen förvisso! Antisemitismen har en konsekvens, assimilationsprocessen, hela tiden pågående och hela tiden en maskerad. Du måste duga och samtidigt måste du behålla din egen identitet. Du är alltid både och. Du är alltid hemma i din egen judiska identitet och den är hotad. Och den försvaras genom assimilationsprocessen på ett lite paradoxalt sätt. Du blir ständigt påmind om din identitet, du kan inte fly den – på grund av antisemitismen.

Det finns ju vissa strukturella likheter med andra, mindre ödesdigra, minoritetspredikament i det där. Att riskera att utpekas som den som är olik, att skydda sig och spela likhetsrollen ...
– Ja, men det judiska utgör en så speciell förening av det kulturella och det religiösa, och det religiösa där innefattar tankar om den messianska tillkommelsen och utvaldheten. Det är svårt att jämföra med andra minoritetspredikament.

Men alla de här världarna du frammanar i dina böcker, Bukarest som ”lilla Paris”, den östjudiska kulturens konstnärliga blomstring och så vidare, var ska man söka spår av dem i dag? Finns något kvar?
– Inget finns kvar där det fanns. Till exempel Rumänien har gjort sig av med judarna, och det var framför allt kommunisterna som mer eller mindre sålde judarna till Israel och Tyskland. Och antisemitismen är lika framträdande där som antiziganismen, hatet mot romerna, helt oförblommerad. Sök i Brooklyn, Jerusalem och Tel Aviv om du vill hitta det som är levande kulturellt arv.

– I januari besökte vi det nyöppnade museet POLIN, de polska judarnas historiska museum i Warszawa. Ett otroligt museum! Vi gick in klockan 10, nästa gång vi tittade på klockan var den 17. Inte en fikapaus hade vi tagit på sju timmar, jag har aldrig varit med om något liknande. En orsak är att det är interaktivt med hjälp av ny teknik på ett så intelligent sätt. Men lägg märke till namnet, ”de polska judarnas historiska museum”. Det handlar om ”våra judar”, och grovt övertolkat kan man säga att det utgår från att antisemitismen aldrig funnits i Polen på grund av polackerna, utan den har alltid kommit utifrån, med tyskarna eller ryssarna eller kosackerna eller svenskarna ... Det är ju ett slags paternaliserande, ”nu tar vi hand om våra judar ännu en gång”.

De polska judeförföljelserna dyker också upp i Pawel Pawlikowskis film Ida ...
– ... och i den polska journalisten  Anna Bikonts Vi från Jedwabne, en bok som man bara står ut med att läsa en timme i taget.

Vad säger du om den nya antisemitismen i dag, till exempel den i Sverige?
– Jag tänkte mig att jag skulle få frågan. Jag är oroad över Sverigedemokraternas framgångar i opinionen. För att de växer direkt ur en nazistiskt och fascistiskt mylla. Det gör ju inte Sannfinländarna. Sen finns det ju frågor de skakar hand om.

Det svenska politiska etablissemanget har väldigt starkt tagit avstånd från Sverigedemokraterna, på ett helt annat sätt än det finska som försöker kommunicera med Sannfinländarna på ett sätt som känns alarmerande inställsamt. Är den svenska strategin klok?
– Både och. Det finns en risk att det politiska etablissemanget blir Sverigedemokraternas politiska gisslan och samtidigt är det ganska skönt att det finns krafter som försöker stoppa en normalisering av Sverigedemokraterna. I Sverige är ju nästan hela den intellektuella eliten vänstersympatiserande och det får den gärna vara, men jag kan också bli lite trött på den politiska korrektheten i Sverige.

Den som beaktar varken kontextuella skillnader eller historiska skiktningar i olika yttranden – jag tänker på kontroversen kring Pippis pappa ”negerkungen”.
– Och sen upptäcker man då inte likheten med hur man på 70-talet beordrade konstnärerna att måla vietnamesiska landskap med risodlande bönder. I dag beordras de i stället anlägga ett ”normkritiskt perspektiv”. Då är det ju fransigare i Finland i alla fall.

Synnerligen fransigt är det. Men vi har också till vår förvåning fått höra att våra högskolestuderande håller en högre standard än de svenska, om man ska tro till exempel professorn i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, Ebba Witt-Brattström, som kom hit via Berlin från Södertörns högskola. Vad har du sett av den svenska skolans påstådda misär under dina decennier av akademisk undervisning i Sverige?
– Den är väldigt påtaglig, och den drabbar oss helt kännbart. Jag har jobbat inom högskolan i 30 år, utvecklingen är markant. Studenternas läsförståelse och skrivförmåga har blivit sämre. Historiemedvetenheten är lika med noll – nå, det finns alltid undantag förstås. Men vi som är verksamma på högskolan utsätts hela tiden för frestelsen att sänka vår nivå i kombination med ”påtryckningar” att vi ska vara underhållande. Det är ingen bra kombination.
konstnärlig frihet. Tom Sandqvist återkommer till romanformen med en ny bok som blandar fiktion och fakta, med gott uppsåt.