Antirasismen vann inte världskriget
KULTURDEBATT. Vinnaren skriver historien, och förskönar sig själv. Det gäller inte bara Ryssland och Sovjet som använt segern över Hitler på ett dubiöst sätt. Också Storbritannien var vid krigets utgång ett imperium byggt på rasism, skriver Fredrik Sonck.
I början av förra seklet, redan innan första världskriget, uttryckte en ung, äregirig man sina krav på ett politiskt program för territoriella erövringar. "Den ariska stammen är predestinerad att triumfera", dundrade han och man kan föreställa sig hur hans kinder blossade och hur han uppfylldes av kraften i sina egna ord.
Att nazismen och tredje riket krossades i mitten av fyrtiotalet är 1900-talets viktigaste händelse. Om amerikanerna sölat lite längre, om den tyska militärledningen spelat sina kort lite smartare och haft lite tur hade historien måhända kunnat beträda en ännu dystrare väg än den gjorde; i synnerhet för alla som inte tillhörde den "ariska ras" som Adolf Hitler orerade så mycket om.
Orden om den förutbestämda ariska triumfen tillhör däremot inte Hitler. Vid den tidpunkt då de föll var han än så länge bara en misshandlad och förmodligen rätt olycklig pojkstackare. De yttrades i stället av en man som senare skulle komma att förknippas med hans undergång, Winston Churchill.
Churchill är inte den enda som gör anspråk på äran av att ha besegrat Hitler. När Ryssland i dag firar segerdagen, 70 år efter Nazitysklands kapitulation, gör man det med en ingrodd visshet om att det var Sovjet som knäckte ryggraden på Hitler. Först vid slaget om Stalingrad. Sedan genom att inta Berlin.
Tittar man å andra sidan på den anglosaxiska populärkulturen bleknar den bilden. Här är det främst engelsktalande personers insatser som beskrivs som avgörande. Landstigningen i Normandie har gestaltats på vita duken till lust och leda, men alla tänkbara västerländska krigshjältar har fått sin beskärda del av äran, från matematikerna som löste tyskarnas Enigmakod till kung Georg VI:s kamp med sin stamning, som på film fått en air självövervinnelse och motstånd i krigets skugga.
I Sverige har det under vintern förts en kulturdebatt om vilket erkännande olika krigsinsatser fått och inte fått. På den ena sidan har Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och författaren Jan Guillou hävdat att det liberala väst haft svårt att erkänna och visa tacksamhet för Röda arméns motstånd mot Nazityskland. På den andra sidan har historiker och kulturskribenter, främst i Expressen, protesterat mot deras verklighetsbeskrivning och anklagat Linderborg och Guillou för att glömma bort Stalins anspråk i Östeuropa och för att låta sig luras av Kremls propaganda 2015.
Som så ofta i de svenska kulturdebatterna är gesterna yviga, för att inte säga vildsinta. Guillou kallas "debattens hotellfyllo" av ledarskribenten Erik Helmersson, medan Åsa Linderborg hävdar att det "ligger en lukt av zyklon b" kring kulturskribenten Stefan Ingvarssons revisionism.
Ett lite bekvämt sätt att förhålla sig till detta getingbo är att konstatera att båda sidor nog konstruerar sina halmdockor, och allt som oftast drar kurvorna lite väl raka.
I den militära sakfrågan borde det ändå inte råda så stora tvivel. Motståndet mot nazismen må ha haft olikartade och sällan helt entydiga motiv på olika håll, men det fanns både i öst och i väst. Hitler hade aldrig ryggen fri. Som militärhistorikern Artur Szulc påpekade i Göteborgsposten var det i hög grad Storbritannien och USA som gjorde att den tyska krigsindustrin inte kunde fokusera sin produktion för östfronten. Det Linderborg och Guillou har rätt i är att det onekligen var på östlig mark som de flesta och största krigshandlingarna ägde rum. På den allierade sidan var det Röda armén som gjorde de överlägset största uppoffringarna ifråga om människoliv och smutsgöra – och det kan inte bara förklaras med att Stalin inte precis var sentimental när det kom till mänskligt lidande bland de egna.
Debatten om den rent militära segern i andra världskriget, och hur stora andelar av den som ska skrivas på vem, framstår ändå som ganska oväsentlig. Att känna sympati – och varför inte också tacksamhet – för de miljoner vanliga människor i Röda armén som blödde så mycket, behöver inte vara det samma som att godkänna Sovjets ockupation av Östeuropa eller ursäkta Stalin.
Betydligt intressantare är det ändå att diskutera vad man kunde kalla "den moraliska segern", den som alltid skrivs av vinnaren och handlar om en konflikts – förmodade – djupare innebörd; det som handlar om något utöver makt, resurser och territorium.
Det speciella med andra världskriget var att det fanns två olika pennor som skulle teckna bilden av den moraliska segern på delvis motstridiga sätt. Båda tar fasta på den vidriga nazistiska ideologin, men det är uppenbart att olika krigshändelser och bevekelsegrudner upp- och nedvärderats i det allmänna medvetandet beroende på var man befinner sig ideologiskt, kulturellt eller geografiskt. Historia är politiskt.
Att Ryssland och tidigare Sovjet ofta växlat den militära segern till mynt av tvivelaktig moralisk halt är bara att medge. Den som har en grundläggande tro på demokrati, mänskliga rättigheter och öppna samhällen kan inte förneka att Stalin varken hade mål, medel eller motiv som tål dagsljus. Det betyder inte att dagens ryssar inte skulle få minnas segerdagen och hedra krigets offer. Men det är klart att Putin också i dag använder festligheterna för politiska syften som är här och nu, och dessa måste såväl västliga politiker, vanliga ryssar – och ja, vi alla – förhålla oss till.
Ändå finns det en sorts obalans också på den liberala sidan i den svenska debatten, ett behov av en kritik också av den västallierade historieuppfattningen. Den springande punkten är väl närmast att mothistorien kan hämtas någon annanstans ifrån än från Sovjet.
Det är naturligtvis inte så att det bara är totalitära stater som har en problematisk aptit på makt och dominans. För även om Storbritannien under världskriget förblev en av Europas mycket fåtaliga demokratier, och även om Winston Churchills ord i de berömda radiotalen fortfarande slår an strängar i vårt kollektiva minne är det svårt att se världskriget som en metafysisk kamp mellan gott och ont, särskilt om man breddar perspektivet utanför perioden 1939-1945. Då skurkarna skärskådats behöver också hjältarna prövas, förutsättningslöst.
Jag tänker inte bara på enskilda allierade krigsbrott, som de sadistiska terrorbombningarna av Dresden och Hamburg, utan också på vad den brittiska stormakten representerade under första hälften av 1900-talet – inte var det peace, love and understanding. Här har vi minsann en stat som under en lång tid roffat åt sig "Lebensraum" världen över, med större framgång än någon annan. Churchill ledde ett imperium vars moraliska fundament de facto var att vita européer har annorlunda och större rättigheter än afrikaner, indier, araber och andra icke-vita. Den jovialiske mannen som skulle stå som symbolisk motpol till Hitler var på sin egen politiska bakgård en försvarare av ett rasistiskt imperium och av klart odemokratiska strukturer. Och det går inte bara att bortförklara med att han var ett barn av sin tid – det fanns många som tänkte annorlunda, och betydligt mer progressivt.
Det finns också starkt fog för att säga att Churchills övergripande politiska syfte var att bevara det engelsktalande imperiet. Sin karriär började han runt sekelskiftet med att som militär slå ner allehanda uppror mot kronan i kolonierna, och ännu efter kriget försvarade han den brittiska kolonialismen. (En frihetskämpe som utsätts för tortyr under Churchills comeback som premiärminister på femtiotalet är kenyanen Hussein Onyango Obama, vars sonson blir amerikansk president långt senare.)
Att Churchill fick nobelpriset (i litteratur) 1953 för "att ha försvarat höga mänskliga värden" är med andra ord nästan en lika stor skandal som att Mahatma Gandhi aldrig fick fredspriset, trots att han med sitt pacifistiska pionjärarbete förmodligen är den 1900-talsperson som mer än någon annan förtjänade det. Gandhi avfärdade Churchill för övrigt som en "halvnaken fakir" som "borde bindas till händer och fötter på Delhis gator för att bli påtrampad av en elefant med den nya vicekungen på ryggen".
Just Indien och indier hörde till hans speciella hatobjekt: han såg både människorna och deras religion som "djuriska". När krigshändelserna 1943 ledde till svält i Bengalen, vägrade Churchill hårdnackat att lägga två strån i kors, trots propåer från både den brittiska ledningen i den gigantiska kolonin och från USA:s president Franklin D Roosevelt. Uppskattningen är att tre miljoner människor dog, vilket inte bekymrade premiärministern nämnvärt eftersom indierna ändå "förökade sig som kaniner".
En annan one-liner med Churchills signatur som inte precis vittnar om höga mänskliga värden är "jag är starkt för att använda giftgas mot ociviliserade stammar."
Churchill har inte fått en speciellt rättvis dom av eftervärlden, vilket bland annat nog beror på att Hitlertysklands fall blev en sorts moralisk borgen för både honom och det brittiska imperiet. Det går förstås inte heller att förneka att det verkligen finns en hel del gott att säga om Churchills och Storbritannien agerande då natten föll över Europa. Vid krigets inledning kom han att spela en oerhört positiv roll då det gällde att mobilisera motstånd mot nazismen, och genom sina ansträngningar för att får USA att engagera sig i Europa.
Men att det skulle radera det onda och orättvisa i Churchills politikergärning har vi ingen anledning att acceptera sjuttio år efter krigsslutet. Det är heller ingen trivialisering av Hitlertyskland att se både det goda och det onda i andra samtida politiska aktörer. Tvärtom är det viktigt om vi ska ha en så fullödig förståelse av historien och mänskligheten som möjligt. Det kräver i sin tur en uppgörelse med Churchillkulten: vi ska vara glada åt att den statsrasism Churchill försvarade så benhårt ännu på 1950-talet förtvinande under decennierna efter kriget, och hoppas att den änglatvätt som den jovialiske mannen med cigarren och V-tecknet fått i den västliga historieuppfattningen och populärkulturen upphör. Det finns en del tecken på att så också håller på att ske.