När längtan blir för stor
Susanne Bier i all ära, men det gäller att inte radera ut manusförfattaresset Anders Thomas Jensen som ju skrivit de flesta av den danska mästerregissörens filmer, bland dessa Älskar dig för evigt, Efter bröllopet och Hämnden.
En andra chans (En chance til) heter radarparets färska film. Det är en kriminellt belastad tragedi/melodram som bjuder in såväl familjeperspektivet som de moraliska spörsmålen – precis som sig bör när Bier och Jensen är i farten.
Den kritiska frågan i det här fallet lyder: kan en orätt rättfärdiga en annan?
Andreas (Nikolaj Coster-Waldau, bekant från Game of Thrones) och Anne (Maria Bonnevie) är det inte helt unga medelklassparet som nyligen blivit föräldrar. Alltså är det inte så konstigt att Andreas, polismannen, reagerar med avsky när han och hans kollega knackar på hos en gammal bekant (Nikolaj Lie Kaas) och trillar över ett spädbarn som ligger där i sin egen avföring.
Ödets ironi är att deras vägar än en gång skall korsas. Det är när Andreas och hans käresta förlorar sin Alexander – i vad som ser ut som ett fall av plötslig spädbarnsdöd – och den förtvivlade mamman hotar att ta sitt liv som Andreas fattar ett drastiskt beslut.
I stället för att ringa ambulansen bryter han sig in hos Tristan (Lie Kaas) och flickvännen Sanne (May Andersen), bara för att byta ut småttingarna! Inte överraskande vägrar mamman att kännas vid Alexander men vem skulle tro på en pundare som säljer sin egen kropp.
Det bästa i En andra chans är det nakna, brutalt påträngande skådespelararbetet, måhända ett arv från Dogma-traditionen. Det är inte svårt att köpa Andreas och Annes desperation och vad det motsatta lägret beträffar sörjer May Andersen med en nybliven mors rätt.
Allt det här gör att man är smått redo att köpa det i sig osannolika scenariot, i synnerhet som Bier och Jensen har den goda smaken att varva det dramatiska (läs: djupt tragiska) med element som hämtade ur thrillergenren.
Överraskningarna duggar tätt och den som opponerar sig mot den sociala konstruktionen – typ välartat medelklasspar möter det moderna trasproletariatet – får finna sig i att bli motbevisad. Verkligheten är mera komplicerad än så.
Ända får man en känsla av att Susanne Bier och Anders Thomas Jensen kan bättre. När röken lagt sig tycker man sig se de dramatiska bromsavtrycken.