Nu kan pengarna komma till nytta
Brandbilarnas antal är begränsat, men sprutförmågan relativt stor. Den liknelsen om det finlandssvenska fondklustret gör Henry Wiklund i sin nya historik över Svenska litteratursällskapet.
För att förstå sin samtid och kunna visionera om sin framtid, behöver man känna till sin historia. Henry Wiklunds bok Uppdraget som växte publiceras i dag och är en historik som i text, siffror och tabeller berättar om hur Svenska litteratursällskapet kom att växa från en liten förening till en oerhört viktig finlandssvensk institution. Författaren var själv sällskapets vd mellan 1986 och 2008.
Vi träffas ett par stenkast från Domkyrkan i sällskapets auditorium på Riddaregatan 5 för att tala om boken, men det faller sig naturligt att intervjun förutom historien också behandlar både samtid och framtid.
För även om Wiklund säger att han i grunden är en optimist som ”haft förmånen att verka i litteratursällskapets expansiva miljö”, så kan också han identifiera potentiella brandhärdar här och där. Svenskans ställning som nationalspråk och i den offentliga sektorn är inte fullt så stark som den en gång var. Dagspress, förlag och andra institutioner kan ha det kämpigt och de svenskspråkiga finländarnas andel av befolkningen minskar, vilket gör det svårare att bära upp en del centrala kulturinstitutioner. Det sistnämnda är något som Wiklund också lyft fram i andra sammanhang.
Förlaget Schildts & Söderströms är ett exempel på en verksamhet som inte riktigt har ett tillräckligt underlag för att gå runt kommersiellt. Vad göra?
– Jag tror att det för svenskheten i Finland är viktigt med en närvaro på alla samhällsområden, det gäller kultur likväl som kyrka, näringsliv, utbildning, offentlig service och medborgarorganisationer. På en del områden har numerären ganska stor betydelse, och om vi ser på den sektor som stiftelserna har att dra försorg om så är det onekligen så att förlagsframgång är kopplat till antalet potentiella konsumenter, inte minst läromedlen måste vara av toppklass för att den svenska skolan ska vara intressant. Massmedier är ett annat område. Medborgarorganisationer är ytterligare ett. På vissa områden är det nödvändigt för infrastrukturen att ha en permanent basfinansiering.
Med det sagt påpekar Wiklund ändå att fonderna måste akta sig för att ta över där den offentliga sektorn misslyckas med att bära sitt ansvar, även om det finns undantag – som att stöda pilotverksamhet med svenska skolor på finska orter, eller språkbad på dagis.
– Den sortens satsningar tror jag fonderna måste vara förberedda på. Volymen på pengarna ger i alla fall möjligheter.
Förlaget har en tuff situation också på grund av digitaliseringen som gör kommersiella lösningar svåra. Vad kan ägarfonderna göra?
– Jag rädd för att fonderna måste vara redo att göra de injektioner som behövs för att kunna ha en förlagsverksamhet på svenska i Finland, och ett fullödigt utbud av litteratur.
Det har talats om att det kan vara problematiskt att stöda ett kommersiellt förlag som är organiserat som ett aktiebolag. Borde förlaget ombildas till en förening eller öppnar den nya stiftelselagen för affärsdrivande verksamhet?
– Jag tror inte att det behövs någon omorganisation. Nu vill jag inte vara någon besserwisser, men låt mig säga så här: Om det behövs pengar för det här ändamålet är det en fråga om teknik, ingen vägg som kommer emot.
Som exempel på hur skönlitteraturen kan stödas nämner Wiklund en modell som använts i Sverige. Då ett förlag erbjuds ett manuskript kan det vara kopplat till ett produktionsstöd som författaren fått.
– Om den faktiska situationen är att en tryckt bok förväntas innebära en förlust på tiotusen, så är det ganska tufft att tvinga förlaget att bara ta förlusten. Då är det bättre att slå en tiotusenlapp i bordet.
– Men det är viktigt att böckerna ges ut på förlaget. Där finns professionalismen, distributionssystemet och allt annat. Jag ska förstås tala med små bokstäver för jag har lagt förlagslivet bakom mig men jag tror att det här är oerhört viktigt. Vi är inte ett fullständigt samhälle om vi inte håller i gång ett förlag som Schildts & Söderströms.
Visa framfötterna
”Fullständigt” och ”fullödigt” är adjektiv som Wiklund använder rätt ofta, och kanske speglar det hans tro på att det svenska Finland behöver visa framfötterna på alla områden. Och vad mera är: det finns också resurser att göra det.
En defensiv strategi där stiftelseväsendet börjar begränsa sig till konstarter och verksamheter där den språkliga dimensionen är utslagsgivande, tror han inte alls på. Fonderna är inte bara allmännyttiga, de ska också – i den mån testamenten och gåvobrev tillåter – vara heltäckande.
– Det kan finnas situationer där just svensk litteratur och teater har svårt att hävda sig hos andra än de svenska fonderna. Där får man göra en avvägning och titta på behoven. Men att de finlandssvenska fonderna skulle retirera från något konstområde är en helt främmande tanke för mig. Utan vidare ska de ha en närvaro på hela fältet, det ska vi ha råd med annars blir vi inkrökta.
Räknearbete
Och som sagt: det finns pengar. Förra veckan offentliggjorde Kulturfonden vårens utdelning om 17,4 miljoner euro. I den summan är varken kulturfondens strategiska projekt, SLS verksamhet eller bidrag som kan ansökas fortlöpande inkluderade. För att inte tala om andra fonders utdelning.
Historien om hur SLS kom att bli en ekonomisk stormakt i Svenskfinland är däremot bara halvkänd. Och det är den berättelsen som Wiklund ger skarpare konturer i sin historik.
Ryggraden i boken utgörs av det mastodontarbete som Wiklund tillsammans med assistenten Patrik Westerback och de mångåriga revisorerna Henry Kjällman och Folke Tegengren gjort med att värdera sällskapets förmögenhet – värdepapper, fastigheter och andra tillgångar, samt inkomna donationer – år för år ända tillbaka till 1885. Alla summor är omräknade till 2010 års penningvärde vilket gör jämförelser relativt lätta.
Anmärkningsvärt är kanske att de mest händelserika åren sammanfaller med Wiklunds egen period som vd, 1986–2008. I alla fall talar siffrorna ett språk som är mycket tydligt. Fram till åttiotalet förde litteratursällskapet en jämförelsevis anspråkslös tillvaro, ekonomiskt sett. Antalet anställda uppgick till ett drygt dussin, och trots stora donationer genom åren var den ackumulerade förmögenheten vid 100-årsjubileet 1985 inte större än 99 miljoner i 2010 års penningvärde. Mycket pengar förstås. Men fram till millennieskiftet skulle den summan 16-dubblas.
Sälja eller inte?
Så hur gick resan till? I början av åttiotalet var sällskapets ekonomi ingen solskenshistoria. Protokoll visar en ordförande som efterlyser mera resurser, en skattmästare som talar om ett strukturellt ekonomiskt underskott och revisorer som föreslår sparåtgärder.
En del grundarbete gjordes under åttiotalet med att strukturera om förmögenheten, berättar Wiklund. Det gällde att positionera sig inför den avreglering av ekonomin som globaliseringen medförde under de följande åren.
Men den stora hävstången i berättelsen handlar om sällskapets innehav i ett bolag som ännu för trettio år sedan fick sina största försäljningsintäkter på den finländska hemmamarknaden, och vars största exportintäkter handlade om träförädling. Det oproportionerligt stora innehavet i Nokia utvecklades till och med till en tvistefråga då sällskapets finansråd behandlade bokslutet i februari 1991.
– Skattmästaren höll en monolog om bristen på dynamik i stiftelseväsendet och hur man under de dynamiska åren inte tagit lyra på de möjligheter som fanns. Han hade insisterat på betydande avyttringar av Nokia, berättar Wiklund.
Som vd var han av motsatt åsikt. SLS hade sålt åtta procent av Nokiainnehavet 1989, men nu var det inte läge att sälja mer – och finansrådet kom till samma slutsats och skattmästaren avgick.
I dag är det förstås lätt att vara efterklok, men runt 1990 var det inte lätt att veta vad som skulle hända. Nokia upplevde en tuff period, och enligt alla skolböcker var sällskapets innehav i bolaget så stort att det ur riskspridningssynvinkel var osunt.
Däremot fanns det ett par omständigheter som gjorde att man trots allt höll fast vid aktierna. En anledning var att en betydande del av dem – den så kallade Pentzinska donationen från 1930 – innehöll en klausul om att aktierna inte fick avyttras. Statusen för andra aktier, till exempel sådana som köpts vid senare emissioner med Pentzinsk avkastning, var inte heller helt klar.
”Aldrig i livet”
Internt på SLS var man ändå överens om att Nokia-innehavet måste minska, men inte om när, och i vilken takt.
Wiklund medger gärna att det fanns ett moment av ren tur i tajmningen. Och av intuition och is i magen – det fanns ingen professionalism som kunde greppa Nokias snabba utveckling. Sedan var sällskapets vd själv förtroendemannarevisor i Nokia i mitten av nittiotalet och minns hur Jorma Ollilas ord föll.
– ”Kom ihåg att nu har Nokia blivit så stort att varje bolag i hela världen som vill konkurrensutsätta utbyggnaden av telefonnät måste be oss om offert”. Ja, det var en ganska viktig signal.
– Vi började sälja ordentligt 1998, 1999 och framför allt år 2000. Nog var det pirrigt, det måste jag medge.
I det här skedet steg Nokias marknadsvärde med över 200 procent två år i rad, och tajmningen var i det närmaste perfekt. Ännu på hösten 2000 var det många analytiker som rekommenderade köp av Nokia, bara för att se kursen dyka med 40 procent de följande månaderna då IT-bubblan sprack. Men i det skedet hade SLS hämtat hem merparten av de 700 miljoner euro som Nokiaförsäljningen skulle inbringa, räknat i dagens penningvärde.
– Visst i all världen var det här okonventionellt, för att inte säga djärvt, säger Wiklund och medger att han ”aldrig i livet” skulle rekommendera någon framtida fondförvaltare en liknande strategi.
Förhållandena på nittiotalet var helt enkelt exceptionella.
Nokiainkomsterna placerades småningom på aktiemarknaden. Eftersom sällskaptes tidshorisont är lång accepterar man den förhållandevis stora volatilitet som konjunkturcyklerna innebär. På lång sikt spelar berg-och-dalbanan inte så stor roll bara trenden är uppåtgående och det väsentliga är, påpekar Wiklund, ändå utdelningen, själva verksamheten.
– De här fyrken finns till för att användas, inte för att sättas på hög.