Vilken litteratur har vi råd med?

"Författarnas och konstnärernas arbete förutsätter att det finns en konst- och konstnärspolitik, ett förbättrat socialskydd och en rättvis lagstiftning om upphovsrätten", skriver Kirjailijaliittos verksamhetsledare Suvi Oinonen i tidskriften Kirjailijas ledare (16.3). Kulturpolitik och kulturministerkompetens handlar inte om politikernas personliga konstsmak eller kulturella allmänbildning, utan om pengar, juridik – och läraktighet.

Reda pengar
De statliga konst- och litteraturkommissionerna hör till Taiteen edistämiskeskus, (TAIKE), på svenska Centret för konstfrämjande, som tidigare kallades Centralkommissionen för konst.

Kommissionerna fördelar statliga stipendier på uppdrag av undervisnings- och kulturministeriet, och har redan nu uppmanats att fundera på hur många årsstipendier de är beredda att avstå från inom sina respektive områden. Nedskärningar i kulturbudgeten är att vänta. Vad kan alltså en kulturminister åstadkomma? Ministern skall dels försvara sin budget i regeringen, dels styra pengar inom sitt område. Under knapphetens stjärnor kan man befara att konflikter skärps – mellan olika syn på brett och smalt, mellan språkgrupper, mellan regioner.

Ministern kan också påverka linjedragningar inom administrationen. Å andra sidan sägs det att tjänstemännen kan ha mycket stort inflytande över ministern.

"Arhinmäki fräschade upp aktörskaran genom sitt val av unga kvinnor till personliga medarbetare. Under hans tid föryngrades också både litteraturkommissionen och utskottet för biblioteksstipendier", säger en källa som iakttagit ministeriet under flera ministrar.
"I början av sin ministerperiod var han också villig att öka behovsprövningen vid stipendieutdelningen så att konstutövare som förtjänar hundratusentals euro om året inte skulle kunna få statliga stipendier. Det är en evighetsfråga och han hade inte stake att driva den. Men nu när vi går mot nedskärningar är osthyveln det sämsta redskapet. Nu borde man i stället tänka på strukturer, vad man betalar för tak och väggar och vad man satsar på mera konstutövning, spetsutveckling, nya konstarter, nya publiksegment."

Åt den som har skall varda givet?
Skall alltså statens pengar ges åt författare som klarar sig bra för att de skriver det som folk vill köpa, eller ska man satsa på kons som inte är kommersiellt framgångsrik men oumbärlig i en nation med det som förr i världen kallades kulturvilja? Frågan besvaras konkret till exempel av dem som delar ut så kallade "bibliotekspengar". Vilket av följande två skall man satsa på?

Låneersättningen (fi. lainauskorvaus) premierar den kända och framgångsrika författaren, eftersom den baserar sig på bibliotekens utlån av författarens verk. Anslaget i statsbudgeten för 2014 var 4,075 miljoner och fördubblades till 8,2 euro för 2015.
Biblioteksstipendierna (tidigare biblioteksersättningsstipendier, fi. kirjastoapuraha) däremot är ett behovsprövat understöd, ett stipendium, som beviljas mot ansökan av utskottet för biblioteksstipendier, underställt Centret för konstfrämjande. Anslaget för 2014 var 3,1 miljoner. Eftersom summan räknas ut på basis av föregående års bokinköp på biblioteken, har 2015 års anslag inte ännu bestämts.

En satsning på de senare kräver en aktiv kultursyn och ett erkännande av den inte omedelbart lönsamma kulturens egenvärde.

"Det skall skrivas en ny lag, anslaget har reellt räknat minskat kraftigt de senaste 10-15 åren. Många beslutsfattare har säkert svårt att skilja mellan de behovsprövade biblioteksstipendierna och biblioteksersättningarna som delas ut enligt en automatik, och därför heller ingen förståelse för biblioteksstipendierna. Jag för min del anser att behovsprövade stipendier gör betydligt mer nytta för den finländska litteraturen än pengar som delas ut på basis av hur mycket författarnas böcker lånas på biblioteken. Också här finns det med andra ord en risk för en tendens att flytta över stöd till säljande författare bland vilka det finns ytterst få finlandssvenskar; de säljande är ofta samma författare som lånas mest," säger författaren Peter Mickwitz, som sitter med i utskottet för biblioteksstipendier .

"Hotet mot biblioteksstipendierna är ett orosmoment som har att göra med en allmän hotbild: hur den finländska kulturpolitiken tenderar att blir mer marknadsekonomisk orienterad. Det tänkandet finns också förankrat på ministeriet, som en tendens att lyfta fram det som redan är synligt och framgångsrikt. För tillfället är Centret för konstfrämjande en motkraft till detta, men så behöver det ju nödvändigtvis inte heller vara, som det är nu så beror alldeles för mycket på vem som råkar sitta t.ex. i konstrådet. Arhinmäki var också en motkraft, socialdemokraten Pia Viitanen efterträdde honom när vänstern utträdde ur regeringen verkar däremot inte vara det," säger författaren Hannele Mikaela Taivassalo, medlem i litteraturkommissionen 2010-2014.

Pensionsfrågan
Pensionen är ett typiskt socialskyddsproblem för konstutövaren. Centerpartisten Tytti Isohookana-Asunmaa till exempel gick till historien som kulturministern som i början av 90-talet kraftigt skar ner antalet konstnärspensioner.

"Antalet konstnärspensioner som beviljas årligen borde höjas till 100. De stora åldersklasserna är nu fyllda 60 vilket innebär att också att allt fler författare är i behov av pension. År 2013 ansökte 495 konstnärer om pension och 61 ansökningar beviljades – antalet pensioner som beviljas författare brukar vara cirka sex hela pensioner per år. Under de två mandatperioder som jag satt med i statens litteraturkommission var att göra förslag för extra konstnärspensioner för författare den allra tyngsta, och ofta även sorgligaste, uppgiften. Behovet av konstnärspensioner överskrider vida det antal som nu delas ut och det finns många författare som genuint lider nöd på äldre dagar. Få författare kan genom sin författarverksamhet samla ihop till någon väsentlig egen pension." (Mickwitz)

Sfp:s Stefan Wallin (kulturminister 2007-2011) gjorde en viktig insats för pensionstryggheten genom att göra statliga konstnärsstipendier pensionsgrundande trots att de inte är skattepliktiga. Också arbetsstipendier från privata fonder blev pensionsgrundande, och stipendiegivaren förpliktigades att följa upp att en del av stipendiesumman lades ut på konstutövarens pensionsförsäkring. Det här förbättrade författarnas socialskydd på ett avgörande sätt på sikt, men de som arbetat ihop sina stipendier före lagen trädde i kraft måste fortfarande ansöka om statlig konstnärspension.

Bra eller dålig minister?
Stefan Wallin fick också i övrigt ett gott betyg för sin tid som kulturminister: "öppen, kommunicerande, intresserad av synpunkter från konstfältet" och "en jävel på att göra sina läxor", säger personer som arbetat med honom.

Samma tycks gälla Arhinmäki, trots att han inledde sin ministerperiod med att uttala sig förklenande om opera och annan "elitkultur":

"Arhinmäki började som en svag och rätt riktningslös kulturminister men blev efterhand en mycket insatt och betydelsefull sådan, arbetade ständigt med att försöka förbättra de sociala villkoren för konstnärerna. Vad jag uppfattade så omvärderade han totalt till exempel sina egna fördomar om elitkultur och också fördomar gällande krav som ställdes från svenskspråkigt håll.  En mycket viktig egenskap – att kunna omvärdera i takt med att man erhåller kunskap." (Taivassalo)

En minister kan också ställa till med en administrativ reform som inte ens hen själv begriper, och möjligen gjorde sig Arhinmäki skyldig till en sådan när han knådade om gamla Centralkommissionen för konst till Centret för konstfrämjande, och petade in ett nytt element, Konstrådet, i strukturen. "Mera administration och byråkrati, funktioner som inte ens medlemmarna begriper, oklar ansvarsfördelning, en helt vettlös reform", säger vår anonyma källa.

Dessutom får Arhinmäki kritik för den politiska utnämningen av Minna Sirnö till chef för Centret för konstfrämjande. Hon anses av många ha klart klenare subsanskunskaper än föregångarna Berndt Arell och Leif Jakobsson.

Skräckvisioner
Jag frågade också mina informanter i skarven mellan litteratur, administration och offentlig finansiering vad de var rädda för. Nedskärningar, och hur de genomförs, var det samlade svaret.

Peter Mickwitz:
"En långvarig nedgång av anslag till följd av svag ekonomisk konjunktur. Att kulturministeriet utvecklas till ett kulturens handels- och utrikeshandelsministerium med fokus på det som 'säljer'. Att vi som finlandssvenskar inte kan hävda oss jämlikt på statlig nivå, till exempel på grund av språkgräl, men också ifall vi inte själva arbetar hårt för att hålla vår konstnärliga verksamhet på minst samma kvalitetsnivå som man har på den finskspråkiga sidan."

Här kan man också föreställa sig vad en kulturminister med en populistisk och svenskfientlig linje eller en mycket konventionell och inskränkt konstsyn kan åstadkomma. I övrigt är det svårt att förutspå på basis av partiernas programförklaringar exakt vem som skulle arbeta för vad. Undantaget är vänsterförbundet som uttryckligen uttalat sig om kulturarbetares socialskydd. Centern kan av traditionella skäl tänkas intressera sig mera för regional kulturpolitik än mången annan.

Personer som konsulterats för dagens artikel är författarna Peter Mickwitz och Hannele Mikaela Taivassalo, vice ordförföranden för Finlands svenska författareförening samt medlemmar i litteraturkommissionen 2007-2010 respektive 2011-2014, Kirjailijaliittos verksamhetsledare Suvi Oinonen, samt några andra personer aktiva inom kulturförvaltningen.
Föregående artikel om riksdagsvalet och kulturen, "Knappt med kultur inför valet", av Fredrik Sock, ingick i Hbl 24.3.