Litteraturens bästa vän
För många läsare kändes upptäckten av Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp som att hitta en ny bästa vän. Skall man tro den danska litteraturforskaren Claus Elholm Andersen är Min kamp emellertid inte bara människans utan också litteraturens bästa vän.
På hemmaplan gjorde norrmannen Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp 1–6 (2009–2011) skandalsuccé från del ett; släkten kallade första delen för "judaslitteratur", kritiken hyllade och förfasade sig, läsarna slukade böckerna och en litteraturkritiker utdömde den som ett exempel på "intimitetstyranni" och "för tidig sädesavgång som litterär metod". I Danmark och Sverige utlöste den häftiga genreteoretiska diskussioner om autofiktion och relationen mellan biografi och fiktion i samtidsromanen. I Sverige diskuterade man också livligt romanens teman, genus och fadersrollen i välfärdssamhället.
– I Norge har Knausgård gett upphov till ganska lite akademisk forskning, norrmännen har honom nog för tätt inpå. Och över huvud taget har det forskats väldigt lite i det som för mig var den stora upplevelsen med Knausgård – nämligen hans litteraritet, säger dansken Claus Elholm Andersen, som på fredag disputerar på just detta ämne vid Helsingfors universitet.
Han läste sin första Knausgård medan han bodde i USA, och det som öppnade sig för honom var inte avslöjanden om en privat familjeskandal eller chockerande genusutsagor:
– Jag såg något helt säreget i nordisk litteratur. Knausgård kan något som väldigt få kan när det gäller att skapa en känsla av närvaro, han har ett otroligt vackert språk, och han skapar en berättelse på hög litterär nivå med referenser till litteraturens stora namn som Proust, Hamsun, Flaubert.
Ett av Claus Elholm Andersens ärenden i avhandlingen är alltså att visa att Min kamp 1-6 helt enkelt är en stor, litterärt högstående roman.
Vi är därmed inne på den mystiska kvalitet som en finlandssvensk Knausgård-läsare en gång omtalade som hans "brahet, helt enkelt". Du nämner autenticiteten – talar vi då om det som Roland Barthes kallar för verklighetseffekter, de där skenbart små slumpmässiga detaljerna som hugger tag i läsaren och ger känslan av "detta måste vara sant"?
– Visst, verklighetseffekten är en sak, Knausgård har en otrolig förmåga att skriva sinnligt och konkret, att få läsaren att känna till exempel lukterna av det han beskriver. Men minst lika viktig är minnesbeskrivningen, det associativa sättet att från små detaljer föra texten på avvägar, vidare och vidare – och just när vi tror att vi ska förlora tålamodet med digressionerna fångar han oss igen, tillbaka in i texten. Men i motsats till den klassiska moderna romanens modell med en ramberättelse som man återvänder till från tankens avvägar, kommer vi liksom aldrig riktigt tillbaka hem hos Knausgård. Vilket kanske är det som gör att vi så gärna vill läsa vidare, och vidare, del efter del. Det är en aspekt av den där "braheten", helt klart. Och ett sätt för honom att problematisera den moderna romanens tradition som han samtidigt hela tiden skriver i relation till.
För mig var den stora upplevelsen med Min kamp att den så övertygande tycks avbilda eller imitera just minnets, eller i grund och botten psykets, sätt att arbeta språkligt, som språk, i språket. Processen mer än substansen. Vilket kanske är det som får väldigt olika läsare, män och kvinnor, att uppleva "detta handlar ju om mig!"
– Jag är inte primärt intresserad av den här psykologiska aspekten. Men jag har ju märkt av den när jag undervisat om Knausgård både i Norden och i USA. En av mina studenter sa: "Det känns som om jag fått en ny bästa vän!"
Väljer alltid romanen
I sina avhandling visar Claus Elholm Andersen hur det litterära – eller estetiska, om man så vill – ständigt styr det som händer i Knausgårds text trots att den skenbart öser ur hans biografi, ger sken av rak återgivning av liv och benämnande av faktiska händelser.
– Om man ställer in sig på skillnaden mellan det skrivande jaget i texten, och det jag som beskrivs, blir man uppmärksam på det här. De är inte identiska, och man inser att författaren Knausgård hela tiden är i färd med att anpassa personen Karl Oves historia till romanformen. Han säger sig vilja skriva sitt livs historia, men när han måste överväga mellan liv eller litteratur, så är det alltid romanformen som vägen tyngst. Och därför blir det stor litteratur.
På sätt och vis måste han alltså ljuga för att det skall bli sant, eller hitta på för att det skall bli verkligt?
– Ja, på sätt och vis är det så. Om vi ser till exempel på vänskapen mellan Karl Ove och sociologen Geir Angell Øygarden så som den beskrivs i romanen, så ser vi hur den här romananpassningen fungerar. Geir finns med på två nivåer i romanen, dels genom sina texter som direkt inspiration eller återgivning i det Knausgård skriver – om välfärdssamhälle och maskulinitet, om döden – och dels som en viktig romanperson särskilt i del två och del sex.
Geir är den Karl Ove ringer till varje morgon för att prata upp sig, och sen igen på eftermiddagen för att läsa upp det han skrivit under dagen. Det är något nästan komiskt med den där klängiga idoldyrkande vänskapen.
– Särskit i sexan får Geir en nästan komisk funktion, ja. Han är den som mitt under den pågående hemska fejden med släkten ringer upp Karl Ove och säger "hej, det är farbror Gunnar". Men samtidigt illustrerar Karl Ove och Geir på ett väldigt tydligt sätt kontrasten mellan etikern respektive estetikern, så som den här motsättningen beskrivits av Kierkegaard. Och med Geir skriver sig Knausgård också in i en stor litterär tradition av romaner där huvudpersonen har en god vän och parhäst som är filosof, som Proust, Flaubert och så vidare. Och se på den klassiska triangeln som bildas av Karl Ove, hans hustru Linda och Geir. Linda står för kroppen och den mystiska sexualiteten, Geir för tanken och talet, Linda känner sig hotad av Geir, och så vidare.
Ett annat tecken på Knausgårds litteraritet är hur han bok för bok intar nya genrehållningar: Ettan är en stor roman om döden, tvåan en samhällsroman, trean en klassisk barndomsskildring, fyran en allusion på Hamsuns Pan med "ung man reser norrut", femman en typisk skildring av studieliv, och sexan slutligen en essäistisk hybrid med toner av W G Sebald och Coetzee.
Trendsättaren Knausgård
Att Claus Elholm Andersen velat lyfta fram just litterariteten hos Knausgård är inte en kulturkonservativ provokation, påpekar han. Det är inte avsett som ett försök att göra boken till något mera "exklusivt" än en stor subjektiv läsupplevelse för väldigt olika slags läsare.
– Jag vill bara påminna om vad litteratur egentligen är. Under de två, tre senaste decennierna har också litteraturvetenskapen lärt sig politisera litteraturen, vi har börjat tala om genus, välfärd, klass och så vidare. Medan litteraturvetenskapens begrepp börjat dyka upp i andra vetenskaper, till exempel historieforskningen där man numera talar om narrativitet, metaforer och så vidare. Min ödmjuka önskan är att vi litteraturvetare nu skall ta ett steg tillbaka och fråga: "Vad är egentligen litteratur? Vad är en roman?" Och då måste vi förstås vara pragmatiska och erkänna att när vi får en roman i vår hand så igenkänner vi den som en roman, för att den bygger på en tradition, har ett sammanhang, en historisk kontext som skapat romanbegreppet. Att vi bedömer något som "stor litteratur" är alltså en subjektivitet som ändå grundar sig i vissa objektiviteter.
Kännetecknande för den där storheten är förstås också att varje gång man definierar den är det något i den som ändå undgår definitionen, som rullar vidare, medger Claus Elholm Andersen.
– Men ett kännetecken för god litteratur är att den får oss att vilja läsa mera, och Knausgård har utan tvivel haft den effekten på många läsare, genom att återge dem deras tro på romanen. Till exempel jag hade inte läst Sebald, Peter Handke, Witold Gombrowicz innan jag började läsa Knausgård – det var genom hans romankonst jag hittade fram till dem. Knausgård har dessutom genom fungerat konkret som trendsättare. Till exempel genom att ge ut Peter Handke i Norge på Pelikanen forlag som han själv grundat. Det ledde till att Handke tilldelades Ibsenpriset. Och under de senaste fem åren har översättningar av Gombrowicz dagböcker getts ut i alla de nordiska länderna.
Claus Elholm Andersen
• Född 1972 i den lilla staden Hornslet i Danmark.
• Bor i Helsingfors med sin amerikanska fru och sin son.
• Extern lektor (motsvarighet till timlärare) på UCLA (University of California, Los Angeles) där han undervisar i nordisk litteratur om somrarna.
• Arbetar sedan fyra år som dansk lektor på Nordica, Helsingfors universitet
• Senast läst och gillat norrmannen Jon Fosses romantrilogi och danska Helle Helles nya roman Hvis det er, som både kandiderar för Nordiska rådet litteraturpris. Håller på med den nya danska översättningen av Prousts På spaning efter den tid som flytt – " och större än så blir det ju inte!"
• Disputerar på fredag, 17.4 kl 12, Fabiansgatan 33, sal 12, med avhandlingen 'På vakt skal man være' - Om litterariteten i Karl Ove Knausgårds 'Min kamp'. Opponent är Arne Melberg, kustos Ebba Witt-Brattström.