Margarethe von Trotta: Systerfilmer och filosofporträtt
Regissören Margarethe von Trotta är i Finland för att tala om bland annat filosofen Hannah Arendt och biografisk film. Och i maj kommer hennes nyaste film, den tredje hon gjort på temat systrar.
Vi börjar med att tala om skådespelarkarisma. Jag har sen tonåren en svårartad girl crush för Barbara Sukowa, som von Trotta gjort sju filmer tillsammans med. Det började med Sukowa som den politiskt extremistiska terroristsystern Marianne i Die Bleierna Zeit (Två tyska systrar)1981. Över 30 år senare bländar hon lika stark men på ett annat sätt, som permanentad kedjerökande tant i promenaddräkt, i Hannah Arendt där hon spelar filosofen som myntade begreppet ”den banala ondskan”, apropå SS-officeren Adolf Eichmann och hans gelikar under Förintelsen.
– När vi gjorde Die bleierne Zeit var Barbara tvär, hård och kall och på alla sätt en skrämmande person precis hela tiden och jag tänkte ”herregud en sån mänska, aldrig mera hon!” Men när jag några år senare skulle bestiga det där väldiga berget det innebar att göra en film om Rosa Luxemburg, så insåg jag att jag behövde någon som kunde tala tyska med polsk accent och ge intryck av att vara superintelligent, och att det nog måste bli Sukowa i alla fall för ingen var så bra som hon. Så vi företog det här äventyret tillsammans, och det visade sig att hon gick in i också det fullkomligt, hon internaliserade rollen totalt, hon var intelligent, passionerad, varm, öppen. Och eftersom rollfiguren haltade, så haltade Sukowa ännu sex veckor efter att vi slutat spela in. Hon arbetar så där, hon är helt fantastisk, förklarar von Trotta förtjust.
Efter det har de gjort inalles fem filmer tillsammans, och Sukowa har förverkligat von Trottas vision av bland andra Hildegard von Bingen, Arendt, och huvudpersonen i den nya filmen som har tysk premiär i maj och heter Die abhandene Welt (Den försvunna världen).
Tre systerfilmer
– Den nya filmen är min tredje systerfilm. De två första, Schwestern och Die bleierne Zeit, gjorde jag i tron att jag inte hade någon syster. Min mamma var 42 när jag föddes, ogift och statslös. Sex månader efter hennes död gjordes en tv-dokumentär om mig, varefter jag fick ett telefonsamtal: ”Jag är Er syster”. Det visade sig att jag hade en äldre syster, tidigt bortadopterad. Efter det har jag kontakt med henne, men vi har ju ingen gemensam historia så vi står varandra inte nära som systrar. Min nya film bygger, helt löst och fiktionaliserat, på det här.
Margarethe von Trotta är berömd för sina biografiska filmer, mer eller mindre löst baserade på verkliga personer och händelser, men hon har också gjort en hel del andra, påpekar hon lite skarpt. En intressantare uppdelning är kanske den som handlar om hur idéerna kommer till henne. Ibland, som den första systerfilmen, kommer de inifrån. Och ibland utifrån, som uppdrag eller utmaningar. Rosa Luxemburg övertog hon efter Rainer Werner Fassbinder, som påbörjat ett manus innan han dog. Producenten tyckte att filmen borde göras ändå och kontaktade von Trotta.
– Först sa jag nej, Rainer hade varit min vän, det kändes som gravplundring. Men sen började tanken gro i mig, som en växt, och jag sa ”okej, jag gör det men jag skriver mitt eget manus”. Och så läste jag, om och om igen, hennes politiska skrifter och inte minst hennes 2 500 brev, för jag ville känna också hennes privata och personliga sida, den som de snustorra vänsterhistorikerna aldrig velat befatta sig med. Jag gjorde inga anteckningar, jag bara läste. Sen satte jag mig ner och skrev, utgående från att det jag minns utan anteckningar är det intressanta, det som går att göra en levande karaktär av.
Ondska utan karisma
Samma gällde Hannah Arendt. Det krävdes övertalning och uppmuntran från olika håll för att von Trotta skulle våga sig på denna kontroversiella kvinna som betytt så mycket för vårt sätt att förstå ondskan och de mentala och politiska mekanismerna bakom Förintelsen.
– Förutom allt som fanns att läsa om och av Arendt hade jag förmånen att träffa människor som känt henne, till exempel hennes assistent Lotte Köhler. Så fanns alla breven till hennes man, och till Mary McCarthy, Karl Jaspers, Martin Heidegger, Kurt Blumenfeld och så vidare. Men ännu återstod det stora problemet med att göra en film som på något sätt skulle vara ekvivalent med hennes väsen, göra henne rättvisa som filosof – att visa hur hon tänkte, inte bara framställa hennes långa rika liv som en kavalkad av episoder.
Därför beslöt sig von Trotta att bygga filmen kring de åren då Arendt, sedan 1950 bosatt i New York och amerikansk medborgare, rapporterade för tidskriften New Yorker om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och senare skrev sin mest berömda bok, översatt till svenska som Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem 1964.
– Arendt hävdade att Eichmann ingalunda var ett monster eller en undantagsmänniska, utan tvärtom en medelmåtta, en konformistisk nolla som varken kunde uttrycka sig språkligt eller tänka. För att visa det här måste jag ha med dokumentära avsnitt från rättegången i min film, för det är bara de som kan ge ett adekvat intryck av hur illa han uttryckte sig, hur banal han faktiskt var. Jag ville för allt i världen inte ha med en skådespelare som skulle ha spillt in något slags hjälteutstrålning!
”Hanswurst” och Rumkowski
Den verkliga Arendt kan man se till exempel på Youtube intervjuad av Günter Gaus 1964 (Hannah Arendt ”Zur Person”, textad till engelska, rekommenderas varmt). Där karaktäriserar Arendt Eichmann bland annat som en ”Hanswurst”, en plump skämtfigur och dumbom. På ett annat ställe gnuggar hon sig så våldsamt i ögat att man tror att det skall ploppa ut på rökbordet mellan henne och Gaus – det är när den andra stora kontroversen kring hennes Eichmann-arbete kommer på tal.
Hon kritiserade nämligen skarpt israelerna för deras sätt att genomföra rättegången, och anklagade vissa judiska ledare, kändast bland dem Chaim Rumkowski, ordförande för det så kallade juderådet i ghettot i Lodz, för medverkan i Förintelsen.
Därav scenerna i spelfilmen där vänner vänder henne ryggen och breven där hon kallas ”nazihora” rinner in genom postluckan. Sukowas och von Trottas Arendt är alltså ingen enbart segerrik och triumfatorisk hjältinna, utan en männi-ska vars intellektuella integritet och analytiska uttryckssätt olyckligtvis fick henne att i vissas ögon framstå som kall och oempatisk inför offrenas lidande.
– Jag var livrädd för att beröra det här, jag är inte jude, jag visste inte hur det skulle uppfattas. Men Pam Katz som skrev manuset tillsammans med mig är judisk och hon drev på, det här var inget vi kunde lämna bort, det var helt väsentligt och måste med.
Filmen slutar ändå i ett slags triumf, en sju minuters sekvens där Arendt föreläser för en ung publik av studenter, som verkar förstå vad hon talar om.
von Trottas filmer klarar det så kallade Bechdeltestet med jubel – i dem talar namngivna kvinnor oavbrutet med varandra om annat än män. Men von Trotta låter också Arendt och hennes väninna författaren Mary McCarthy (en härligt imposant Janet McTeer som tornar upp sig bland rökmolnen) prata en hel del om män.
– Ja, så klart talade de om män! De var superintellektuella kvinnor och de talade om allt, varför då inte också liv och relationer!
Margarethe von Trotta
• Född i Berlin 1942
• Filmregissör, manusförfattare och skådespelare.
• En av de regissörer som förde fram den tyska filmen som en av Europas mest spännande under 1970-talet tillsammans med regissörer som Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder.
Debuterade med En glimt av frihet (manus med Volker Schlöndorff) 1972. Regisserat 23 filmer och själv skrivit manus för flertalet, bland andra Christa Klages stora förtvivlan 1978, Systrar (Schwestern oder die Balance des Glücks) 1979, Två tyska systrar (Die Bleierne Zeit, löst baserad på RAF-terroristen Gudrun Ensslins liv) 1981, Rosa Luxemburg 1986, Kvinnorna på Rosenstrasse 2003, Vision (om Hildegard av Bingen) 2009, Hannah Arendt 2013.
• Aktuell på biografen Orion, Eriksgatan 15–17. Föreläser på Orion i dag, onsdag, kl. 14, och är närvarande vid visningen av Hannah Arendt kl. 19.
• Därefter på Orion Christa Klages stora förtvivlan to 9.4 kl. 17 och sö 12.4 kl. 20.10, Hannah Arendt sö 12.4 18, Två tyska systrar on 15.4 kl. 19 och fr 17.4 kl. 19, Löftet to 16.4 kl. 16.45 och lö 18.4 kl. 17.30, Rosenstrasse ti 21.4 kl. 18.30 och sö 26.4 kl 20.