Émilie – pionjär och förebild

Förebilden till Kaija Saariahos opera Émilie är markisinnan Émilie du Châtelet (1706–1749), som betraktas som den första kvinnan, som lämnat ett betydande avtryck i de exakta vetenskaperna i egenskap av forskare inom matematik och fysik.

Operan utspelar sig under en endaste dag i slutet av huvudpersonens liv. Det är måndagen den 1 september 1749, och skådeplatsen är slottet Lunéville i Lothringen i östra Frankrike. Operan äger rum enbart i huvudpersonens tankar, inte i yttre händelser. Émilie du Châtelet blickar tillbaka på sitt gångna liv. Hon är höggravid, tiden för förlossningen är nära, men markisinnan anar att hon kommer att dö i barnsäng. Hon fick rätt: barnet föds den 4 september, modern dör den 9 september.

Operans franskspråkiga libretto är skrivet av den libanesiskfödde ledamoten av Franska akademien Amin Maalouf, som gör en djupdykning i markisinnans psyke och kvinnans själsliv i allmänhet. Maalouf har även skrivit alla tidigare Saariaho-operors libretton, för vilket han dekorerats med ett finländskt hederstecken.

Ett stormigt liv

Markisinnan du Châtelet var förutom en intellektuell mångfrestare också en manslukerska. Académie française har samtidigt högst fyrtio ledamöter, varav inte mindre än fyra hann vara Émilies älskare i följd: marskalk Richelieu, matematikern Maupertuis, filosofen Voltaire och skalden Saint-Lambert. Markisinnan hade självfallet en laglig make, markis du Châtelet, som dock hade överseende med hennes små eskapader. I operan redogör Émilie för sitt förhållande till var och en av sitt livs män, som dyker upp i retrospektiv.

Gabrielle Émilie Le Tonnelier de Breteuil, som hennes hela namn löd, föddes 1706 i den högadliga ätten de Breteuil. Fadern var protokollchef i Ludvig XIV:s hov med uppgift att sålla ut diplomater för att introduceras personligen för kung sol. Adelsdamen fick en omsorgsfull utbildning, även om hon hade pojkaktiga intressen, såsom ridning, fäktning, latin – och dessutom matematik.

Som adertonårig förmäldes Émilie till markis du Châtelet, som trots att han mestadels var ute i krigstjänst inte var en dålig make. Paret fick tre barn. Émilie trivdes dock inte i rollen som hemmamamma. Hennes begåvning och sällsynta ärelystnad ledde henne in på ett område som dåförtiden var förbehållet män: den vetenskapliga forskningens högre sfärer, den franska vetenskapsakademin. Hon älskade farliga förbindelser och lärde sig snabbt att manipulera sin tids toppvetenskapsmän med sin erotiska lockelse. Hon hade en dyr smak gällande skor och kläder och ett närmast maniskt behov att slösa pengar i hasardspel.

Émilies första matematiklärare och samtidigt hennes älskare var Pierre Louis Moreau de Maupertuis, samme man som besökte finska Tornedalen 1736–1737 för att uppmäta jordklotets exakta form. Maupertuis lyckades också bevisa, att jordklotet pga. sin rotation är något tillplattat vid polerna, precis som engelsmannen Sir Isaac Newton hade förutspått med sin universella gravitationsteori.

Brevväxlingen mellan Émilie och hennes lärares är inte idel idyll. ”Frankrikes Mierva” präglades också av en rejäl dos beräknande kallsinne. Hennes målsättning var dock väsentligen andligt: att såsom den första av sitt kön förmå tränga in i den högre matematikens hemligheter. Snart hade hon också författat sitt första naturfilosofiska verk, om också anonymt och nogsamt döljande sitt kön.

Voltaires älskarinna

När sedan Fredrik den store sökte en president för den Preussiska vetenskapsakademin med sikte på någon av Frankrikes vetenskapliga toppnamn, framstod två kandidater: Maupertuis och Voltaire. Det blev en bitter kamp, vilket inte alls underlättades av att bägge herrar också tävlade om den ”gudomliga Émilies” gunst, såsom Voltaire kallade sin musa. Maupertuis fick tjänsten, medan Voltaire fick behålla damen.

Voltaires och Émilie du Châtelet’s stormiga kärlekshistoria hör till vetenskapshistoriens mest omskrivna. Den skildras ofta som om Émilie skulle ha varit blott en älskarinna. Hon var dock ett matematiskt geni, som förstod grunderna av den då helt nya differential- och integralkalkylen. Paret brann för att slutgiltigt övertyga den franska vetenskapsakademin om Newtons gravitationsteoris riktighet. Eftersom Voltaire inte förstod sig på matematik fick Émilie ta hand om kalkylerna.

År 1740 gav Émilie ut sitt genombrottsverk Institutions de physique (Fysikens grunder), som mottogs gillande i hela Europa. Och vad mera är, hon belönades med medlemskap i en vetenskapsakademi. Dock inte i Frankrike, utan i Italien, där Bolognas vetenskapsakademi upptog henne som ledamot. Frankrikes vetenskapsakademi däremot bjöd inte till ledamot vare sig Émilie du Châtelet eller Marie Curie två århundraden senare. Så sent som 1962 fick det konservativa Frankrike sin första kvinnliga akademiker.

Slottet Cirey i distriktet Champagne var i femton år kärleksnäste för Voltaire och hans sångmö. Det blev också en känd fristad för många vetenskapsmän med sitt bibliotek på 12 000 band och ett naturveteskapligt laboratorium. Gammal kärlek rostar som känt inte: även från Cirey skrev Émilie trånande brev till finska Lappland, till sin älskade Maupertuis.

Émilie var rädd för att den kända charmören Maupertuis i Lappland skulle ge sig in på nya kärleksäventyr, vilket de facto också skedde. Döttrarna till en rådman i Torneå, Christine och Elisabeth Planström, föll för de franska geodeternas charm och följde dem ner till Frankrike, där de fick uppleva märkliga livsöden. Även markisinnan du Châtelet deltog i en insamling för systrarnas väl. Medan Christine levde sitt liv i ett kloster gifte sig Elisabeth med en hänsynslös aristokrat. Det är en lång historia, som kanske kunde ge stoff till en annan opera.

Voltaire skrev den 22 maj 1738 ett brev till Maupertuis, som han finurligt nog daterade i både Cirey och Kittis, dvs. Kittisvaara i nuvarande Pello kommun, där Maupertuis höll på att mäta jordens form. Voltaire hade aldrig besökt Pello förutom i sin fantasi, men i sitt brev förkunnar han stolt: måtte Cireys slott alltid vara Kittisvaaras ödmjukaste tjänare!

Den sista kärleken och slutet

Polens störtade kung Stanislaw hade blivit svärfar till Frankrikes konung Ludvig XV och fått det magnifika slottet Lunéville i Lothringen att hålla hov i. År 1748 bjöd Stanislaw Émilie du Châtelet och Voltaire som sina gäster. Lunéville var i sin prakt jämförbart med det kungliga slottet Versailles. Som en kuriositet må nämnas, att hovet också hade två riktiga hovlappar med renar, som Karl XII hade skänkt som gåva till Stanislaw.

Som forskare i Newtonsk attraktionskraft är Émilie synnerligen passande, eftersom hennes personliga dragningskraft inte visade några tecken på att avta. På Lunévilles glänsande parketter, i ett vimmel av brustna hjärtan, var den lidelsefulla Émilie du Châtelet dömd att förälska sig på nytt, denna gång med den tio år yngre poeten Saint-Lambert. I början av 1749 inser hon att hon är havande, i 42 års höga ålder. Hennes sinne förmörkas av föraningar om en nalkande död, och här får Saariahos opera sin början. Saint-Lambert lämnar sin frilla i sticket, och Émilie suckar sitt farväl: ”Det retar mig att jag älskar dig så”.

Émilie tänker på sitt eftermäle. Skulle man minnas henne som en lättsinnig, dålig kvinna? Eller som en kvinnosaksförkämpe? En kurtisan eller vetenskapskvinna? Under sin grossess kastar hon sig över sitt livs sista stora projekt: översättningen av Newtons huvudverk Principia med vetenskapliga kommentarer på franska. Med hjälp av kaffe och andra stimulantia arbetar hon under nära nio månader dag och natt bokstavligen i kapp med döden. Boken blir färdig strax före barnet föds – varpå döden skördar såväl barnet som modern.

Den franskspråkiga Principia utgavs slutligen av matematikern och akademikern Alexis Claude Clairaut, även han en tidigare Lapplandsresenär i Maupertuis’ expedition. Själva utgivningen fördröjdes dock till 1759, då Halleys komet återvände över Europas stjärnhimmel för att påminna om den Newtonska himmelsmekanikens riktighet.

Från fysik till musik

Émilie har blivit återupptäckt i vår tid. Hon har varit föremål för olika tolkningar. Feminister har valt henne till sin ikon, även om det är osäkert om hon verkligen kämpade för någon annan kvinnas sak än sin egen. Hon visade inget intresse för uppfostringen av dottern i sitt lagliga äktenskap, utan förpassade henne till ett kloster. Hon var väl medveten om sin talang och beredde själv sitt öde. Det är måhända hela sanningen, rätt och slätt.

I sina vetenskapliga bidrag utforskade Émilie eldens, ljusets och färgernas väsen. Dessa utgör centrala metaforer även i Kaija Saariahos musik. Amin Maalouf har överfört idéer ur Émilies fysikaliska undersökningar till operans libretto som sådana. I slutscenen sjunger Émilie ut Newtons optiska teori, enligt vilken solen ser gul ut eftersom den utstrålar gult ljus. I andra världar kan det dock finnas gröna solar. Eller blåa. Violetta. Kanske blodröda.

Med tusende solar dansande i hennes ögon sugs Émilie in i en svindlande brunn, utan att veta om den leder henne till berömmelsens glans eller till bortglömdhet.

Artikelförfattarna Osmo Pekonen och Johan Stén hör till föreläsarna på ett tvådagars internationellt vetenskapligt seminarium i Almisalens foajé den 1-2 april, där en rad specialister belyser Émilies liv och plats i naturvetenskapens historia. Se hela programmet här (på finska).