Kati Outinen har lärt sig leva i nuet
Kati Outinen var ingen fena på svenska i skolan, tycker hon själv. Men nu återvänder Outinen till en svenskspråkig scen och har inga problem med språket.
– Jag befinner mig i en heavy språkdusch! säger Kati Outinen, skrattar stort och tar en klunk kaffe.
"Duschen" befinner sig två trappor längre ner och består av kollegerna i Teater Mars och Ozonteatern. Med dem repeterar Kati Outinen Anton Tjechovs pjäs Måsen där hon har rollen som Sorin som är Irina Arkadinas bror.
Sorin är släktens överhuvud men Arkadina sitter på pengarna. Syskonens gemensamma kärleksobjekt är Arkadinas son som Sorin tar hand om medan Arkadina gör karriär.
Kärlek, passion och konstnärernas villkor är övergripande ämnen i Måsen.
– Pjäsen handlar om hur det går när kärleken till konsten blir lika stor som kärleken till en människa och till livet, förklarar Outinen.
Sorin är döende men älskar att leva trots att han inte riktigt vet vad det innebär.
– Den stora insikt den här rollen och pjäsen ger mig är att man ska leva i nuet. I Måsen gör ingen det och alla blir olyckliga.
Kati Outinen är Aki Kaurismäkis stora kvinnliga stjärna och har gjort flera minnesvärda tolkningar i Kaurismäkis filmer, bland annat som butikskassa, servitris och officer i Frälsningsarmén. Har Kaurismäki något nytt på gång?
– Jag hoppas det. Jag pratade med honom senast för ett år sedan och då sade han att han skulle ta det lugnt ett tag, berättar Outinen.
Ett hemligt språk
Vi återgår till detta med svenskan. Kati Outinen läste svenska i skolan i tio år och säger att resultatet var att hon var rädd och osäker. Och den rigida läroplanen fick inte ruckas på.
– Jag upptäckte Eva Dahlgren och hennes musik och tyckte att vi i svenskundervisningen kunde ägna oss åt hennes texter. Men det gick absolut inte för sig.
I vuxen ålder blev svenskan något av ett hemligt språk. Kati Outinen insåg hur roligt det var att träffa nordiska kolleger på filmfestivaler och plötsligt kunna umgås med dem utan att omgivningen förstod vad som sades.
Vad tycker du om den obligatoriska svenskan då? Ska den vara kvar?
– Hellre tvångssvenska än tvångs-it om jag får bestämma. Jag oroar mig för att de humanistiska ämnena ska förpassas till specialskolor och för att de kreativa ämnena ska försvinna från schemat.
– Jag är tacksam över att jag fick läsa svenska. Det var mycket lättare att lära sig tyska tack vare svenskundervisningen.
När minnet sviker
Demens är temat för Kati Outinens egen uppsättning Niin kauas kun omat siivet kantaa (Så långt de egna vingarna bär). Med den har Kati Outinen turnerat och hon vet vad hon talar om – hennes egen pappa dog i Alzheimers sjukdom.
Pjäsen handlar om hur personligheten förändras när minnena försvinner.
– Jag försöker visa på alla de känslor som hör ihop med demens. Hur arg man kan bli på sin mamma när hon inte längre minns, hur ångestfyllt det kan vara att insjukna och hur lyckliga många är när de lever i minnen från förr.
En gång uppförde Kati Outinen sin monolog för blivande närvårdare. I publiken fanns sådana som inte hade en aning om vad demens är.
– Det här är alltså en pjäs som handlar om människor som i arbetsför ålder får minnesluckor. Är man under 50 år är det rätt vanligt att läkarna inte tar symtomen på en begynnande Alzheimer på allvar.
Hur rädd är du för att själv drabbas?
– Jag har garanterat sjukdomen i generna. Men inte är jag så rädd för min egen skull, jag är mera rädd för min dotters skull.
– Den som är dement glömmer bort hur sjuk den är.