Gärna fler starka kvinnor, tack!
Minna Haapkylä är en vinnarskalle som älskar att tävla – i frågesport eller om roller. Tillsvidare har hon fått de roller hon helhjärtat velat ha.
Finns det någon finländare som aldrig gått klädd i ett plagg av Marimekko?
– Nå nej! svarar Minna Haapkylä med emfas, för dagen ekiperad i Marimekkos byxor från nya vårkollektionen, och med en elegant lejongul läderväska över axeln.
Som tonåring gjorde Minna Haapkylä som så många andra finländska tonårsflickor – hon letade igenom sin mammas garderob på jakt efter snygga klänningar och hittade rariteter i form av avlagda Marimekkoklänningar. I vuxen ålder insåg hon att vintage-Marimekko går alldeles utmärkt att kombinera med nydesignad Marimekko.
Marimekko och framför allt dess grundare Armi Ratia, har upptagit Minna Haapkyläs tankar de senaste åren. I Jörn Donners nya film, Armi lever har Haapkylä huvudrollen som den karismatiska och lynniga Armi.
Rollen var svår, delvis på grund av Armi Ratias mångbottnade personlighet och delvis för att så många som kände henne väl fortfarande lever, bland dem hennes barn.
– Armi var omöjlig, säger Minna Haapkylä.
– Hon var blyg, extrovert, givmild, grym och självisk – hela den brokiga mänskligheten komprimerades i henne.
Vilka drag gillade du hos henne?
– Armi var kärleksfull och givmild och hon litade på folk. Som businesskvinna var hon exceptionell eftersom hon respekterade sina formgivare och lät deras namn finnas på tygerna.
Och vad gillade du inte?
– Hennes oförmåga att förlåta, självupptagenheten och tendensen att se bara en enda sanning, hennes egen. Hon hade visserligen ofta rätt men inte alltid.
Armi lever är inte endast en film om företagsledaren Armi Ratia – lika mycket handlar den om modern och hustrun, samt om alkoholisten Armi Ratia.
Via Jörn Donner, som kände Armi Ratia mycket väl, lärde sig Minna Haapkylä mycket om Armi Ratias alkoholmissbruk, det som till slut tog livet av henne. Ratia avled 1979.
– Armi drack mycket men det syntes inte, hon sluddrade inte och hon trillade aldrig under bordet.
– De här scenerna var allra svårast. Jag skulle dokumentera hur bitter hon blev men det fick inte synas att hon var berusad.
Armi Ratias barn Eriika Gummerus och Ristomatti Ratia beskriver en mor som de ibland kallade mamma, ibland Armi. Hembiträdet Kerttu blev den fasta tryggheten i barnens liv, den som alltid fanns till hands.
Lycklig 40-plussare
Armi Ratias man Viljo Ratia spelas i filmen av Hannu-Pekka Björkman som i verkligheten är Minna Haapkyläs ex-man. I dag lever Haapkylä med en kvinna, Joanna Haartti.
Relationen med Joanna Haartti är inte hemlig men paret har inte uppträtt tillsammans i offentligheten.
Skulle du kunna tänka dig att ni gemensamt tog ställning för till exempel den könsneutrala äktenskapslagen?
– Det skulle vara omöjligt eftersom medierna fokuserar på vårt förhållande och inte på någon sakfråga. Men själv tar jag naturligtvis gärna ställning.
Är du lycklig?
– Om det är någonting livet har lärt mig så är det att min lycka ligger i mina egna händer, jag måste själv styra över mitt liv.
– Jag anser att jag är lycklig eftersom jag nu är mig själv, och jag hävdar att kvinnor först i 38–45-årsåldern vet vem de egentligen är. Fram till dess är man bunden vid en massa krav, som kravet på utseende som plågar så många unga kvinnliga skådespelare.
Som ung är klyftan mellan vem man tror sig vara och vem andra uppfattar en som, ofta stor. Minna Haapkylä säger att hon blev chockad när hennes vänner tyckte att hon var tävlingsinriktad.
– Först trodde jag inte på dem, sedan skämdes jag men javisst – jag ger mig aldrig och jag vill vinna. Jag älskar inträdesförhör och jag är den som skulle vilja skrika högst av mammorna när min son spelar fotboll.
– Och jag har alltid fått de roller som jag har stridit för att få. Å andra sidan har jag aldrig fått en roll som jag varit halvhjärtat intresserad av.
Mera kvinnor i filmbranschen
Armi Ratia var en kraftkvinna och sådana finns det inte mycket av i finsk film, varken framför eller bakom kameran. Minna Haapkylä är inte ensam om att hoppas på fler kvinnor i den av män dominerade finska filmbranschen.
– Hur kan det komma sig att så många män får göra bara skräp? undrar hon.
I dag studerar Haapkylä filmproduktion vid Aalto-universitetet. Det kortsiktiga målet är att ta en masterexamen om ett par år. Det långsiktiga målet handlar om att utvidga utbudet och synliggöra kvinnor i finsk film.
– Jag vill se fler starka och aktiva kvinnoroller – kvinnor som inte finns där enbart för att flankera männen och fråga dem något, utan kvinnor som agerar självständigt.
– Det är verkligt enerverande när kvinnor dokumenteras enbart via sin relation till män.