Musiken genom Helsingfors historia - se bildspel
En ny utställning på Villa Hagasund presenterar musiklivet i Helsingfors med musikälskarens ögon.
Ett skåp för eurovisionsfantaster, en vitrin om ideologiska och förbjudna sånger, Fazers musikaffärs skyltfönster cirka år 1930 och interaktiva spel bland annat om musiksmak och akustiken så som den lät i Helsingfors förr i tiden. Det är några av godbitarna på Helsingfors stadsmuseums nya utställning, som öppnat på Villa Hagasund och som presenterar musiklivet i Helsingfors med musikälskarnas ögon.
Fem år har man förberett utställningen, som förverkligats i samarbete med över ett par hundra aktörer, forskare, institutioner och vanliga stadsbor. Helsingforsare i olika åldrar har intervjuats om allt från musiklektionerna i skolan till vilka spelläxor man kommer ihåg bäst eller glömt allra först.
Budgeten har varit större än vanligt, men också den förväntade livslängden är längre än vanligt. I två år ska utställningen vara öppen och tanken är att skapa liv i de aktiva musikutövarna Carl Johan Walleens och Aurora Karamzins villa mellan Musikhuset och Finlandiahuset genom att bjuda in körer och fristående grupper för att uppträda under kvällar och veckoslut.
– Intresset har varit enormt och vi har fullbokat ända till midsommar, säger forskaren Jere Jäppinen som burit huvudansvaret för utställningen.
Kyrkklockor och lovsång
Det visar sig att folk i Helsingfors har sysslat med musik i alla tider, antingen som musiker eller konsertbesökare, musikälskare och fans.
Allt börjar i kyrkan, som återskapats som ett litet kapell. Här får vi bland annat veta att de äldsta ljuden som kan höras i Helsingfors i dag härstammar från 1700-talsklockorna som ursprungligen fanns i Ulrika Eleonora kyrka och som numera ringer i Domkyrkan på samma plats. Två intilliggande skulpturer antas härstamma från orgeln i samma kyrka.
Visst tål det också att understrykas att melodin som ljuder två gånger om dagen från klocktornet i Berghäll är Sibelius oftast spelade komposition eller att gitarren hade en plats i kyrkan redan på 1800-talet under Frälsningsarméns samlingar.
– I skolan har sång och musik alltid haft en plats på läsordningen, men om man i början sjöng lov till Gud sjöng man småningom lov till fosterlandet ända tills dagens pop blev barnens melodi, upplyser Jäppinen.
Privatlektioner var länge främst överklassens barn förunnat, men ironiskt nog var musikeryrket sällan ett alternativ för dessa barn.
För den som är van att gå på Stadsorkesterns konserter eller Nationaloperans föreställningar kan det vara roligt att beskåda gamla biljetter och konsertprogram, även om konsertlivet bara utgör en liten del av musiklivet.
Gott och blandat
En liten applikation presenterar akustiken i sex rivna salar i Helsingfors, bland annat i gamla Solennitetssalen, Nya teatern som ersattes av Svenska teatern, Engels teater, Brandkårshuset samt Societetshusets gamla och nya salar.
Utifrån upplevelsen via applikationen och hörlurarna är det inte någon vits att längta tillbaka till den totalförstörda Nya teatern, åtminstone inte för akustikens skull. Den ursprungliga Solennitetssalen som färdigställdes 1832 hör å andra sidan till de av stadens rum som folk alltjämt talar om med gråten i rösten.
Vid en annan liten skärm får jag lära mig att min musiksmak är närmast allätarens, med betoning på högkulturellt och traditionellt men med inslag av rock och modernt populärt.
Utställningen presenterar en hel del kuriosa och ordningen är på inget vis kronologisk. Inte gör man heller någon skillnad på klassisk eller populär musik, amatörer eller proffs. Utställningen handlar inte så mycket om föremål eller enskilda personer, som om minnen, fenomen och upplevelser – därav plastkassarna från musikhandlarna.
Vissa arenor har blivit viktigare än andra: verkstäderna där instrumenten byggts, tidningarna där musikevenemangen annonserats, skyltfönstren där de senaste teknologiska innovationerna visats upp eller restaurangerna där musiken framförts.
Och redan innehållsförteckningen i den rätt digra museikatalogen ger vid handen att det hade funnits hur många inkörsportar som helst till den här utställningen, och att det till vissa ämnen säkert finns anledning att återkomma.
Allra stoltast verkar Jere Jäppinen ändå vara över mörkerrummet där åtta professionella dansare i videoinslag på en jättelik duk lär museibesökarna dansa galliard, menuett, vals, polka, charleston, boogie, disco och hip hop. Här kunde man tillbringa en god stund.