Flickor som räddar familjens ära
En afghansk familj utan söner baktalas, hånas och får skämmas. Men det finns en lösning, praktiserad i hela landet.
"Vår bror är en flicka", berättade tvillingsystrarna Rafaat.
Ögonen lyste när systrarna för den svenska journalisten Jenny Nordberg avslöjade familjens hemlighet. Jenny Nordberg befann sig då hemma hos dem i Kabul för att göra ett tv-reportage om afghanska kvinnor. En av dem hon skulle intervjua var den kvinnliga parlamentsledamoten Azita Rafaat, mor till tre döttrar och en son, trodde Nordberg, men hon trodde fel.
På en eftermiddag förvandlades det afghanska flickebarnet Manoush Rafaat till pojken Mehran Rafaat. Manoushs mamma Azita tog sin dotter till herrfrisören som klippte henne korthårig. Sedan gick de till basaren och köpte byxor och en skjorta.
– När Manoush återvände till skolan var hon en pojke, berättar journalisten och författaren Jenny Nordberg.
Fenomenet med flickor som kläs till pojkar heter bacha posh och är vanligt i Afghanistan men okänt för omvärlden. Bacha posh praktiseras framför allt i familjer som enbart har döttrar. Har man åtminstone en son växer familjens anseende, även om grannarna vet att pojken egentligen är en flicka. Samtidigt garanterar man att barnen får lite större frihet – dels får sönerna röra sig ensamma ute på stan vilket döttrarna inte får göra, dels kan sönerna eskortera sina systrar vilket ger större frihet också för familjens döttrar.
Och så har vi den tredje förklaringen – magi. I Afghanistan tror man alltjämt att det är kvinnans fel om familjen begåvas med enbart döttrar. Många inbillar sig att en bacha posh i familjen kan underlätta för hustrun att bli gravid med en pojke.
– Men Afghanistan är inte alls ensamt om att praktisera magi när det gäller fruktsamhet, påpekar Jenny Nordberg.
– Inte är det bara vetenskap i de västerländska fertilitetsbehandlingarna.
Mötet med Mehren Rafaat resulterade i en världsnyhet som gjorde succé i USA. Nu har boken om de afghanska flickorna som blev pojkar utkommit på både svenska och finska. Den engelska utgåvan kom i höstas. Boken innehåller intervjuer med bacha poshs på olika håll i Afghanistan.
Svår omställning
Manoush var sex år när hon blev Mehren. I dag är Mehren Rafaat elva år och återgången till det kvinnliga livet har börjat. Kroppen har blivit rundare, hon bär huvudduk och föräldrarna har placerat henne i en flickskola. Men på sin lediga tid är Mehren en pojke som springer runt på stadens gator.
– Ju äldre man är desto svårare är omställningen, säger Jenny Nordberg.
– Det är inte bara kläder och utseende som måste ändras ytterligare en gång. Det är också tankar, rörelser och hela identiteten som måste bytas ut. Jag har träffat kvinnor som ser ut som kvinnor men som hälsar som bredbenta rappare.
Finns det någonting annat som är bestående?
– Javisst, en bacha posh har i allmänhet ett bättre självförtroende än Afghanistans kvinnor i genomsnitt.
När Jenny Nordberg kommer till Kabul upplever hon sig som en privilegierad yrkesarbetande kvinna från väst. I Afghanistan konfronteras hon med en helt annan uppfattning.
– Många beklagar mig och undrar vad meningen med att vara kvinna är om man inte har barn. Det här är väldigt svårt att förklara men jag får frågan om min barnlöshet även i väst.
– En barnlös kvinna upplevs som märklig och provocerande. Men varför ska en kvinna behöva svara på frågan om varför hon inte har barn?
Små förändringar
FN har utnämnt Afghanistan till världens sämsta land för en flicka att födas i. Och även om läget blivit aningen bättre sedan talibanerna föll är förändringarna ytterst små och begränsade till de flickor som har turen att bo i städer.
Kvinnorna i städerna får eventuellt gå i skola och en del får till och med jobba.
– Men de här kvinnorna är också räddast, påpekar Jenny Nordberg.
– De vet att om det blir krig igen är det de som ryker först. Ju osäkrare läget är desto mer begränsar man flickornas och kvinnornas frihet. Blir det oroligt låser man in kvinnorna.
Säkerhetsfrågor och kvinnofrågor är Jenny Nordbergs specialitet som undersökande journalist. Hon är bosatt i New York men känner sig som svensk. Vad skulle hon vilja gräva i när det gäller Sverige?
Jenny Nordberg gapskrattar och säger att det märkvärdiga med Sverige är att landet är perfekt på ytan men skört när man skrapar lite.
– Varför skulle folk annars må så dåligt i Sverige?
Svenska frågor som borde vara angelägna för alla undersökande journalister finns, säger hon.
– Vapenexporten till Saudiarabien, biståndspolitiken och kungahuset borde absolut granskas.
– Och så har vi fideikommiss som innebär att äldsta sonen ärver allt. Hur afghanskt är inte det?
- Bor: I Soho i New York.
- Familj: Föräldrar och syskon i Sverige samt en del släkt i Hangö. Farfar var finlandssvensk, hette Bertil Nordberg och var veterinär.
- Karriär: Journalist och författare. Inledde sin karriär som undersökande journalist på Sveriges television men flyttade till New York 2002 för att ta en master i grävande journalistik vid Columbia University. Frilansar för bland annat New York Times och Svenska Dagbladet. Ingick i det team som Pulitzerbelönades 2005 för ett reportage om dödsolyckor vid amerikanska järnvägsövergångar.
- Belönades med Robert F Kennedy Journalism Award för tv-reportaget The price of an Afghan Bride som beskriver kvinnornas situation i Afghanistan.
- Aktuell: Med boken De förklädda flickorna i Kabul (Albert Bonniers förlag). Boken finns även på finska med titeln Kabulin tyttöjen salaisuus (WSOY). Boken gavs först ut på engelska.
- Gillar: Tv-serien Homeland som handlar om CIA-agenten Carrie Mathison. Den nyaste säsongen som utspelar sig i Pakistan är fantastiskt bra. Seriens Saul påminner om min mentor på Columbia.