Epokerna inpå huden
En sisupastill i fickan på en Hamletkostym från 1950-talet och en solfjäder gjord av champagne- omslag från förbudstiden. Kurator Joanna Weckman har gjort både små och stora fynd bland teatrarnas epokdräkter.
Rokokokjolar pöser likt nygräddade maränger. Renässansens spetskragar är vita och feta, som någon skulle ha spritsat dit dem i vispgrädde.
Bland alla utsvävande kreationer på Teatermuseet är det överraskande nog de mest anspråkslösa plaggen som får kuratorn Joanna Weckman rörd, nästan till tårar.
En blygsam röd flanelljacka, överdelen till en husaruniform, vars guldbroderier gjorts i enkelt snöre. En pistol täljd ur trä, oansenlig bredvid en metallvariant som Tauno Palo sköt med i filmen Rosvo Roope. ”Hemlagade” skatter från Lahtis arbetarteater, en kortlivad teater, vars verksamhet bara hann pågå 1920 till 1930.
– Det som är så rörande är att de bara några år efter inbördeskriget bestämmer sig för att sätta upp en operett. Det var kristid, materialbristen i Finland var stor. De hade ingenting, men försökte ändå skapa kostymer och rekvisita. Det visar en enorm kärlek till teatern, säger Weckman.
På museet finns också en solfjäder från Lahtis, gjord i kreppapper, med en guldtext som först vållade huvudbry för Weckman.
– Det stod ”Dagonet Champagne”, men inte drack de ju champagne på Lahtis arbetarteater! Det visade sig att pappret var skyddshöljen som teatern troligen fick från stadens societetshus. Lustigt nog var det förbudstid.
Utställningen Drömmarnas väv fokuserar på epokdramats kostymer, dels sättet som plaggen skildrar tiden som uppsättningen utspelar sig i, dels sättet de skildrar tiden då de tillverkats.
– När man ser på gamla fotografier kan det finnas saker som i dag förbryllar en, men som var fullt logiska för den tidens människor. Att hitta de olika tidsperiodernas logik var det som intresserade mig.
När Hamlet blev ung och arg
Två Hamletkostymer, båda gjorda i tjockt svart sammet, står bredvid varandra på podiet.
Den ena användes i Svenska Teaterns uppsättning 1940, den andra bars av Martti Katajisto på Nationalteatern 1957.
– Kostymerna visar att man i Finland rätt tidigt var medveten om vad som görs i Europa. Hamlets svarta sammetskostym etablerade sig på 1800-talet i England och blev ett slags ”Hamletkostym” som ännu i dag ger riktlinjer. Nationalteaterns Hamlet var dessutom uppseendeväckande. Den brittiske regissören Dennis Arundel hade en för sin tid revolutionär tanke om Hamlet var en ung, arg man, full av ångest och aggressioner. Så är vi vana att se honom i dag, men före 50-talet hade han varit något av en diktargosse.
Hamletkostymerna formgavs av den engelska kostymdesignern Beatrice Dawson, som också designade kläderna för Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. I Hamletkostymens flicka gjorde Weckman en upptäckt.
– Det fanns en sisupastill i fickan, kanske från Katajistos tid. Det är en ljuvlig tanke, att finske Hamlet har klarat sig på sisu!
Återanvändning
En röd Drottning Elisabeth-dräkt visar sig ha burits både av Emmi Jurkka på 70-talet, och av hennes dotter, Vappu Jurkka, på 90-talet. Länge användes dräkter flera gånger, i samma roller och pjäser, eller i helt olika. Ofta klipptes de upp, och gjordes om till nya plagg, vilket förklarar att så få kostymer som tillverkats före andra världskriget i dag finns kvar.
– I dag tänker vi att en viss kostym hör till en viss uppsättning, och att det utgör en helhet, men så har det inte alltid varit. På utställningen finns till exempel en medeltida klänning som bars av Aili Somersalmi 1942, vars stomme kan spåras till slutet av 1800-talet.
Kvinnokostymer röjer tydligare när de är tillverkade eftersom mönstren är gjorda efter tillverkningsårets underklädsmode – till exempel har Tea Istas duvblå Julia-känning från 1961 en tydlig 50-talssiluett.
Weckman har dessutom försökt skapa en trovärdig kropp till varje plagg på utställningen, och svarvat sina modelldockor enligt plaggens mått.
– Ju längre bak i tiden man kommer desto mindre är människorna. Men Tea Ista, som hade samma mått ända till slutet, var faktiskt jättesmal med ett midjemått på 55 centimeter. Jag försöker hitta kropparna som funnits inne i plaggen, för mig är det ett sätt att visa respekt för skådespelaren, dräktdesignern och hantverkaren.
I en glasvitrin finns också en korsett som tillhörde 1800-talets stora stjärna, Ida Aalberg.
– Skådespelaren Elli Tompuri skriver i sina memoarer om hur Ida Aalberg hade en korsett bredvid spegeln i sin loge, men att Ida knappast längre använde den eftersom hennes kropp var så ”smidig”. Jag rörde inte snörningen, så troligen är den fortfarande snörd enligt hennes figur.
Nya tider
På 70-talet förändrades teaterestetiken dramatiskt. Filmens realism var tongivande och fick företräde också på scenen, där estetiken blev smutsigare, råare och mer ”äkta”.
– Man började läsa på om tiden som skulle återskapas och strävade efter trovärdiga kostymer. Synen på kropp och nakenhet förändrades och på scenen började man klä på och av sig. För epokdramats del innebar det att också underkläderna skulle se tidstypiska ut.
Kostymdesignern Liisi Tandefelt gjorde sig ett namn inom teatern, och har också blivit ämnet för Joanna Weckmans doktorsavhandling.
– Hon gjorde alltid omsorgsfull research, använde sig av en realistisk grund, men överdrev den, tog den några steg längre och skapade något som rollen krävde.
– Det var ett nytt sätt att tänka. Skådespelaren behövde inte jämt vara vacker på scenen. Det handlade inte längre om att visa upp sig själv, utan verkligen ge sig hän rollen. Det här var också ett hårt slag för vissa skådespelare.
Kraven på ”äkthet” hos kostymerna har gått i vågor. På 90-talet åkte kostymdesignern Anna Kontek till England för att träffa forskare som kunde hjälpa henne skapa tidstrogna renässanskostymer för operan Anna Bolena. I dag är stilisering det vanligaste sättet att göra epok, enligt Weckman.
En rokokoklänning från 1989 med rysch-pysch och volanger, och en enorm fruktskål som hatt, säger i sin tur en hel del om 80-talets tidsanda.
– Den är postmodern! På 80-talet kom mängder med nya material så jag förstår att designern gått i gång på dem. Den visar tidsandan, det skulle vara lekfullt, inte alltför allvarsamt, och fick gärna gå till överdrift.
För Weckman var det viktigt att lyfta fram kläddesignern och hantverkarna bakom varje utställt plagg. Hon hoppas på att det i framtiden forskas mer i den finländska kostymdesignens förgrundsgestalter och lyfter fram namn som Anneli Qveflander, vars stiliserade renässansklänning sticker ut med sina svartgröna kontraster.
– Det är ett kvinnoyrke och ett osynligt yrke. Kostymdesignern fick högre status på 70-talet, särskilt genom Liisi Tandefelt, men det var också då som det visuella överlag fick större betydelse. När man läser om Emelie Bergbom, syster till Kaarlo Bergbom (grundaren av Nationalteatern red.anm.), och hennes arbetsbild på 1800-talet är den ändå väldigt lik dagens kostymdesignerjobb.