Ständigt beredda att stå på scen
I en storsatsning som Svenska Teaterns Mamma Mia måste det finnas inhoppare ifall någon blir sjuk eller skadad. För artisterna Oskar Sternulf och Jonna Sandén innebär det ett ständigt standbyläge.
När tusen sökande gallrades ner till femhundra var Oskar Sternulf och Jonna Sandén bland de lyckliga som gick vidare. Ytterligare tre gallringar senare var de en del av ensemblen i Svenska Teaterns uppsättning av Mamma Mia.
Jonna är något som kallas swing. Det betyder att hon är inhoppare för samtliga sju kvinnor i dansensemblen.
– Jag har lärt mig alla sju rollerna och hoppar in där jag behövs, beroende på vem som är sjuk, skadad eller ledig.
När hon blev erbjuden jobbet visste hon inte ens vad en swing var, men hon tackade glatt ja. Några dagar senare fick hon ringa tillbaka och fråga vad det betydde.
Jobbet som swing innebär att Jonna aldrig på förhand vet om hon ska vara med eller inte. Hon får alltid ett sms samma dag som informerar om hon ska stå på scenen och i så fall i vilken roll.
– Vi är fyra swingar, två tjejer och två killar. Ibland har det hänt att tre killar har varit borta och då har jag fått hoppa in och ta en killes plats även om det inte är min uppgift från början. Vi försöker lösa det så att det alltid är folk på plats.
Oskar hör till den ordinarie dansensemblen, men fungerar även som cover för rollfiguren Chili. När Markku Haussila är borta hoppar Oskar in. Då måste en av swingkillarna ta över hans ensembleroll.
– Det är som ett pyramidsystem, förklarar Jonna.
Oskar förklarar att han lärde sig sin ensembleroll under repetitionerna men så fort premiären var avklarad var det dags att börja öva på coverrollen.
– I två veckor tränade vi under dagtid, parallellt med kvällsföreställningarna. Det lyxiga för min del var att jag fick hoppa in bara en vecka efter avslutade repetitioner.
Olika kombinationer
Samtliga swingar har vad de kallar en bibel. Det är en tjock pärm med information om alla karaktärer och placeringar.
– Vi skulle nog inte klara oss utan den pärmen. Om jag får reda på att jag ska vara en viss person tar jag bara ut den delen och läser igenom. Alla rollerna finns i olika fack i huvudet men man måste kunna släppa de andra. Det var tungt i början. Man måste hela tiden vara redo, men man vänjer sig ganska lätt.
– Ibland kan det nog vara mer förvirrande för dem som alltid är på scenen, som har lärt sig att en viss person ska göra en viss sak. Människan är ett vanedjur, påpekar Oskar.
De medverkande i Mamma Mia har redan hunnit pröva på en hel del olika kombinationer på scenen.
– Folk skulle bara veta hur vi har haft det! Det har varit väldigt spännande men jag har jobbat i åtta år och aldrig varit med om ett sådant pussel, säger Oskar.
– Det har hänt att vi har hoppat in mitt under föreställningar också. En gång satt jag och åt när jag fick veta att jag skulle vara med. Då fick jag snabbt byta om och sminka mig. Vi har också haft "splitting tracks", vilket betyder att man är flera personer på scenen, för att vi inte räcker till, säger Jonna.
Många skador
Jonna måste ständigt vara redo att gå upp på scenen. Oftast står hon i "byxan", vilket är vad ingången till scenen kallas. Där iakttar hon och övar på de personer hon inte har varit på ett tag.
– Ibland kan man verkligen känna när någon av swingarna betraktar en. Man har det i ögonvrån när man står på scenen, skrattar Oskar.
Jonna har dock fått göra mycket mer än bara iaktta.
– Jag har redan gjort fem av sju roller plus fyra killar. Bortsett från två veckor i höstas har jag varit med varenda vecka, i över hälften av alla föreställningar hittills. Det vet man ju inte när man tar jobbet. Även om det är synd när folk är sjuka eller skadade är jag väldigt glad över att få vara med. Jag vill ju stå på scen.
Som cover vet man inte heller om man kommer att behövas men Oskar har inte lärt sig rollen som Chili förgäves. Han har fått hoppa in mer än han vågade hoppas på.
– Det är väldigt ovanligt att man får hoppa in så här mycket. Jag har spelat Chili minst en eller två gånger i månaden. Vissa har inte hoppat in en enda gång.
– Det kan nog vara rätt jobbigt att aldrig få hoppa in. Man måste ändå ha rollen i huvudet och vara beredd hela tiden, tillägger Jonna.
Det stora bortfallet beror främst på skador.
– Det låter hemskt att säga men det är ganska generellt för just Mamma Mia som musikal att folk skadar sig. Rent tekniskt är inte Mamma Mia den mest krävande musikalen men den är ändå fysiskt ansträngande med mycket ryck och hopp. Knäna tar stryk när du gör det sex gånger i veckan, förklarar Oskar.
Nära hem
Att skriva på ett kontrakt för ett och ett halvt år var något som för Oskars del främst framkallade känslan av trygghet.
– Det är rena lyxen. Jag har inte gått på audition sedan förra hösten!
– Det är sällan en musikal spelas så här länge. I Sverige spelas de max ett halvt år, menar Jonna.
Hennes eget val föregicks av en viss tvekan.
– Jag hann tänka "ska jag verkligen flytta till Finland?" Tänk om jag inte får vara med? Tänk om jag sitter vid sidan av scenen i ett och ett halvt år och drömmer om att få stå där?
Efter att ha pratat med en bekant som var swing i Mamma Mia i Danmark försäkrades dock Jonna om att hon inte skulle förbli sysslolös.
Att flytta till Finland var inget hinder för de två artisterna, särskilt inte när det gällde huvudstaden.
– Helsingfors känns inte så långt hemifrån. Det är väldigt svenskt, det hade jag nog inte riktigt förstått innan. Man kan prata svenska nästan överallt. Och så är det bara en timmes flyg från Stockholm, säger Jonna.
Bägge enas om att det var nödvändigt att faktiskt flytta och skapa en vardag i den nya staden.
– Jag tror att det är viktigt att få känslan av att man bor här, annars blir det bara flyktigt. Och att vid sidan av umgänget med kollegorna skaffa sig ett liv utanför teatern. Både jag och Jonna umgås med folk utanför ensemblen och vi får se delar av Helsingfors som vi aldrig annars skulle ha sett, som inte finns med i guideböckerna, säger Oskar.
Ingen hälsar
Kulturkrockarna har inte varit särskilt stora men de finns där, insprängda i vardagen.
– Jag är fortfarande jätteförvånad över att folk inte hälsar. En gång gick jag förbi tre personer i ett trapphus och sade "moi" åt alla och ingen svarade. De vände bara bort blicken, säger Oskar.
– Jag vet inte hur många gånger jag har glömt att väga frukten! Det är en så enkel sak men det har jag aldrig behövt göra det förut. Övergångsställen är en annan sak. I Sverige stannar alla bilar så fort man närmar sig ett övergångsställe men här kör de bara, noterar Jonna.
– Och så bastun, den fördomen stämmer! Varje kväll efter föreställningen är det någon som har satt på bastun, skrattar Oskar.
Det hektiska spelschemat till trots har stämningen i gruppen varit mycket god.
– Vi får väldigt mycket av publiken. De skrattar och står upp och applåderar. Då är det svårt att vara nere. Sedan värmer vi alltid upp ihop och den sammanhållningen hjälper också, säger Jonna.
Inte sedan i november har alla i originalensemblen varit på plats. Det är ständigt någon cover eller swing som hoppar in, vilket gör att föreställningarna hela tiden känns nya för de involverade. Både Jonna och Oskar ser det som något positivt:
– Det skapar en helt annan närvaro på scenen, en magi som skulle vara svårare att uppnå om alla 280 föreställningar såg exakt likadana ut.