"Det är donatorerna vi ska tacka!"

Tollanderska pristagarens uppdrag är att hålla tacktalet å alla pristagares vägnar i samband med supén efter festen i Solennitetssalen.

– Och det är ju uttryckligen donatorerna vi skall tacka, konstaterade Boucht när jag talade med henne medan hon höll på och förberedde sitt tacktal.

– Jag har läst Bo Finnes Donatorernas bok och funderade på den här bankdirektören Karl Emil Tollander, hans änka och hans efterkommande, som i flera generationer varit donatorer och intresserade av att stödja kulturlivet. Sådana människor skulle verkligen behövas i dag. Mecenater har i alla tider funnits och tack vare dem har stor konst skapats i hela världen. Inte har den finlandssvenska litteraturen skrivits som beställningsarbete av donatorerna, men den har möjliggjorts genom sådana som Tollander.

Boucht säger att hon kom att känna en viss samhörighet med sin donator och hans likar.

– Verkligen inte för att jag skulle ha några överlopps pengar att skänka bort! Men vi författare är ett slags minnesbank för kulturen. Och Tollander måste ju ha haft en baktanke med sin donation – att befästa minnet av sig själv men inte som person utan för sin gärning. Och det kan en författare leva sig in i, vi vill bli hågkomna för våra ord, våra texter, vår litterära strävan.

Tollanderska priset ges vartannat år åt en skönlitterär författare, vartannat år åt en vetenskaplig. Det ges med anledning av en nyutgiven bok men förutsätter också ett större författarskap, i Bouchts fall enligt prismotiveringen att hon varit "en viktig påverkare inom den finlandssvenska litteraturen", en inspiratör, debattör och "en oförtröttlig kraftkälla i Svenskfinlands offentliga samtal". 

Hon har växlat mellan genrerna – debattböcker, romaner, dikter, reseskildringar, lättläst prosa, hörspel – och summerat en del av livet i memoarboken Förklädd och naken som utkom i fjol.

– Jag tror att många uppfattat mig som en splittrad författare som inte kan bestämma sig för en egen genre. Därför känns det som en äreräddning att få det här priset som ju ges för en livsgärning. Jag är väldigt glad och tagen.

Men härnäst då, när memoarerna ren är skrivna och det största finlandssvenska priset erhållet – är du färdig nu?

– Nå nej! Jag funderar på mycket, men en sak är del två av självbiografin, som skulle innehålla allt det jag glömde och förträngde när jag skrev Förklädd och naken, för den skrev jag ganska snabbt och intuitivt. Vilket berodde på att jag bad om, och fick, en riktigt tight deadline av min förläggare. Det gjorde jag för att jag uppskjutit biografiskrivandet i åratal. Jag ville också att de skulle ringa mig varje vecka och se till att jag jobbade, men det ville de inte åta sig, säger Boucht.

– Nu skulle jag vilja skriva mera bland annat om min mamma. Jag har fortsatt att fundera på allt det hos henne som påverkade hela familjens liv så mycket. Vad hade hänt med mamma före hennes stora kärlek till en man i Sverige, den som inte tog slut fast hon gifte sig med pappa? Och beslutet som hon fattade utan att fråga någon, att resa till Sverige under kriget och lämna min syster hos släkten där och bara ta min bror med hem tillbaka till pappa, hur tänkte hon? Mig hade hon planer på att överlämna till en kyrkoherde i Norrland, men det avstyrdes av vapenstilleståndet 1944. Så det finns en hel del att fundera på.