Garms grundare var aldrig rädd
Henry Reins djupt rotade hat mot Hitler och Stalin var en hörnpelare för skämttidningen Garm. Reins dotter, Brita Rein, minns sin far som högljudd och konsekvent.
Under fortsättningskriget ringde det på dörren hos familjen Rein en dag. Budbärarna kom med ett sorgbesked – ende sonen i familjen, Carl Gustaf Rein, hade stupat i Kollaa.
Faderns, Henry Reins, omedelbara reaktion blev ett rasande utbrott.
– Satans Hitler! Det var pappas första ord, minns Brita Rein och försjunker i minnen av sin bror.
I dag bor Brita Rein på Folkhälsans äldreboende i Hagalund. Hon är 94 år men minns sin far, Garm och tidningens fasta medarbetare – Signe ”Ham” Hammarsten Jansson och Tove Jansson.
Garm var Henry Reins liv och heltidssyssla. Han var förläggare, redaktör, annonsackvisitör, layoutare och ibland också kassör, springbud och korrekturläsare. Och han hade duktiga medarbetare som gjorde Garm till den serösa skämttidning den beskrivits som.
Signe Hammarsten Jansson medverkade som illustratör i Garm från starten. Det var hon som tecknade Garm-hunden med dess rullande utstående ögon. Tove Jansson var 15 år när hennes första teckning publicerades i Garm och hon förblev tidningen trogen tills den lades ner.
Tove Jansson var antinazist och gjorde mer än 500 illustrationer, flera av dem karikatyrer, till Garm. Det var också Garm som publicerade den första bilden på ett mumintroll.
– Jag tror att Henry var en av förebilderna till Mumintrollet. Åtminstone hade han lika stor mage, säger Brita Rein och skrattar gott.
Både Signe Hammarsten Jansson och Tove Jansson var regelbundna gäster hemma hos familjen Rein på Kalliolinnavägen (eller Östra Brunnsparken som fennomanmotståndaren Rein föredrog att säga). På tal om relationen mellan Henry Rein, Signe Hammarsten Jansson och Tove Jansson konstaterar Brita Rein att mor och dotter var fogliga.
– Ham och Tove ville alltid lyda pappa. När de hade sina samtal om Garm var det han som bestämde. Pappa ansåg att det var han som hade rätt och alla andra hade fel. Och han var aldrig underdånig.
– Tove brukade säga att de var som syskon. Hon uppfattade sin relation med pappa som systerlig. Och Ham var en fantastisk mamma som var härlig med barn.
Henry Rein avled 1953 och det innebar slutet för Garm. Men umgänget mellan Brita Rein, Signe Hammarsten Jansson och Tove Jansson fortsatte.
Brita Rein följde med Toves karriär och dess sagolika utveckling i och med mumintrollen och sörjer över att Tove måste sätta målandet åt sidan.
– Tove var en väldigt begåvad konstnär. Hon fick inte alls den uppskattning hon förtjänade.
Henry Rein avskydde finnar, kommunism och nazism. Men att hans skapelse Garm skulle dö med honom förstod han inte, säger dottern.
Hurdan var hans ställning i samhället då?
– Henry hade ingen ställning i staten, han var en nagel i ögat på de finskspråkiga och de högersinnade. Han stod på den vanliga lilla människans sida.
Den konsekventa avogheten till finskspråkiga blev lite besvärlig för familjen Rein när Brita gifte sig med en finskspråkig. Själv minns hon bra Henry Reins kommentar när Jean Sibelius, inspirerad av äktfinnarna, fick för sig att bli fennoman.
– Inte är du någon viking precis, konstaterade pappa.
Var Henry Rein någonsin rädd?
– Nej.
När var han glad?
– När det var jul och när Hitler dog. Vi var givetvis glada över att kriget tog slut men vi grät också över det förlorade Karelen.
Jean Sibelius hade redan länge umgåtts i släkten Rein. I familjen cirkulerar anekdoten om hur inbördeskrigets slut firades hemma hos Reins på Kalliolinnavägen. Mannerheim och Sibelius var på plats och Henry Rein plockade fram några flaskor lagrad bourgogne som han hade gömt under kriget.
Kvällen avslutades med att Sibelius, på familjen Reins flygel, för första gången spelade Jägarmarschen.