I lavinfarans landskap
Män har sällan utmålats som så löjliga på film som i Ruben Östlunds film Turist.
I rollerna: Johannes Bah Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara & Vincent Wettergren m.fl.
Vitsord:
Lagom till sportlovssäsongen når oss Ruben Östlunds prisbelönta Turist. Dess urbild är intimt bekant för många finlandssvenskar: på ett hotellrum sover mamma Ebba (Lisa Loven Kongsli), pappa Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och deras två barn (Clara & Vincent Wettergren) i en hög i likadana turkosa värmeunderkläder. Östlund (som inledde sin karriär som reklamfotograf i Alperna) kan allt om slalom och hur årets skidresa utgör drömmen för hårt arbetande medelklassföräldrar som aldrig hinner umgås med sina barn. Nu ska allt kompenseras med lyx och bländvita puckelpister under fem dagar.
Det som i stället uppdagas är en ravin i familjen. Under en lavin på ett fjällkafé räddar Tomas sin mobiltelefon i stället för barnen, han springer helt enkelt bort medan Ebba skyddar dem. Efteråt förnekar han att det alls hände.
Fernissan skrapas av
Ruben Östlund har, tillsammans med bland andra Anna Odell, förnyat svensk filmdramaturgi. Han börjar med en banal vardagssituation. Sedan sker något provokativt och symboliskt – det alla är rädda för, bara värre. Något rämnar: den tunna skorpan av civilisation, självbilden av att vara en god människa eller rentav en hjälte.
Östlund berättar drivet, avskalat och med bilder, snarare än via dialog – en nödvändighet eftersom hans personer saknar självinsikt. De är så öppna att de inte kan läsas "på djupet" som individer. Som lagren i en lök representerar de i stället till exempel könsroller i kärnfamiljen, den bortskämda medelklassen och västerlänningars både naiva och hänsynslöst exploaterande inställning till naturen. Fokus är inte så mycket på att göra en briljant analys av en företeelse (som till exempel Bergman gör i den tematiskt besläktade Scener ur ett äktenskap) utan på vad som händer i publiken som tolkar filmen.
Under en kurs lärde jag mig att en bra pjäs väcker diskussion i baren efteråt. Då är Turist perfekt. Kriteriet är till och med inskrivet, då en bifigur säger till sin man: "Jag undrar hur jag hade reagerat om du gjort så mot mig".
Hur mår mannen?
Turist skruvar skickligt till det bekanta så det blir skrämmande, absurt och tragikomiskt. Östlunds poäng är att vårt patriarkala samhälle bygger på lögnen om att mannen har kontroll: över sig själv, familjen, naturen. Som en papegoja upprepar Tomas ord, men de saknar all koppling till sanning, känsla eller mening. Till Ebba säger han till exempel: "Jag delar inte den upplevelsen av vad vi var med om." Det enda han vill är att dröja kvar i den bekväma lögnen, undvika all konflikt och kontakt med sina nära och tas för en vinnare av utomstående.
När han inte längre kommer undan sin livslögn – den är inspelad på en mobiltelefon, annars skulle han förneka den till sista andetaget – sätter han sig utanför hotellrummet och ynkar. "Du gråter inte på riktigt", säger Ebba. "Nej, det kanske jag inte gör", medger han. Självmedlidandet är futtigt – och skrattretande. Ebba igen är osmakligt bitter som kvinnor som aldrig får sina behov tillgodosedda är.
Turist naglar obönhörligt fast den nödvändiga maktbalansen i ett lyckat heterosexuellt förhållande. Vi kan tala om jämställdhet tills vi blir blåa i ansiktet men faktum kvarstår: hans karriär bör vara lite viktigare, han bör känslomässigt få lite mer och ge lite mindre. Annars finns inget par kvar.
Det underliga är att ingen får låtsas om det. I en gastkramande scen skidar den lilla familjen in i dimman. Tomas säger "det är lugnt, följ mig". Ebba och barnen måste följa, trots att han inte har en aning om vart han åker. När Ebba sedan faller, rusar Tomas dit och "räddar" henne. De två barnen lämnas i backen, hjärtskärande utlämnade.
För till kärnfamiljen hör ofta att paret – och märk väl, båda är med på det – sviker barnen. För att den vita, heterosexuella mannen, den mest bortskämda och privilegierade av guds skapelser, måste få känna att hans behov kommer först.
Män har sällan utmålats som så löjliga på film (även om slutscenen kan diskuteras). Det enda som verkar mer konstgjort och naturvidrigt än mansrollen är sporten slalom.