Kulturdebatt: Identitet, solidaritet och en sekulär Muhammed
KULTURDEBATT. Det finns en viktig nyansskillnad mellan identitet och solidaritet, skriver Fredrik Sonck med anledning av debatten om sympatiyttringarna efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo.
Det är svårt att säga vad som är mest tragiskt, men visst finns det en djävulsk logik i att terrorattentat som det mot Charlie Hebdo onsdagen den 7 januari ger terroristerna den fullständiga uppmärksamhet de vill ha. Det dödliga våldet sätter agendan på ett sätt som Charlie Hebdo aldrig lyckades göra med någon karikatyr. Terroristerna var väl medvetna om i vilken kontext deras illgärning landade, och att de ur sitt cyniska perspektiv hade något att vinna på den: Också om tre miljoner demonstrerar, kan tre eller trettio nya, radikaliserade unga män vara en framgång.
I dynamiken ingår att dådet ger Europas ytterhöger vatten på kvarnarna, och vid sidan av de liv som spillts drabbar attacken också många européer med bakgrund i Mellanöstern genom att de orättvist associeras med terrorismen i den rasistiska eller islamofoba retoriken.
Alla tidningar publicerar då och då texter eller bilder som kan och ska ifrågasättas. Utan ett visst kontinuerligt risktagande skulle debatten och journalistiken stagnera. Såväl publiceringen och ifrågasättandet möjliggörs av yttrandefriheten, och därför är det också fullständigt klart att den måste försvaras, och att det kan göras utan att kasta in brasklappar och reservationer om enskilda yttranden i samband med det försvaret.
Sedan kan vi också diskutera hur yttrandefriheten kan och ska användas, men som Yrsa Stenius säger i HBL 9.1 är det olyckligt att diskutera hur Charlie Hebdos satir kan och ska tolkas, samma dag som en attack äger rum. Det hör inte hit, för möjligheten att missbruka yttrandefriheten ingår också i själva yttrandefriheten. Och missbruk ska inte kunna resultera i andra represalier än hårda ord.
Solidaritet och identitet
10 dagar efter terrorattacken har diskussionen om Charlie Hebdo och yttrandefriheten behandlats många olika perspektiv. Mångfalden är god. Men man kan fråga sig om försvaret av yttrandefriheten inte blev lite väl fyrkantigt den här gången. Inte för att det går ”för långt”, utan för att formen sitter illa.
Precis som Peter al Fakir i HBL 10.1 och många andra debattörer världen över upplevde jag sympatiyttringen ”Je suis Charlie” som lite problematisk (om än kanske inte av samma anledning som al Fakir).
Problemet med att kalla sig Charlie Hebdo är att det är en symbolisk handling som i det här sammanhanget blir lite exkluderande, och inte bara i förhållande till våldsverkare och fanatiker. Den uttrycker inte bara ett villkorslöst försvar för yttrandefriheten, utan också ett villkor för försvaret av den samma. Är det någon annan som förnimmer ett svagt eko av George W Bush och hans ”antingen är ni med, oss eller så är ni mot oss” efter 11 september? Antingen är du Charlie, eller så inte?
”Je suis Charlie” uttrycker en sammansmältning mellan den som talar och Charlie Hebdo. Det är ett uttryck för solidaritet, visst, men också en identitetsmarkering.
Försvaret av yttrandefriheten borde inte vara en identitetsfråga. Dels landar identitetsmarkeringar ganska tokigt i dagens splittrade Europa, dels innehåller de (i alla fall den här gången) ett anspråk som för det mesta inte är sant. Även om jag vill stå upp för Charlie Hebdo utan reservationer, så är jag de facto inte Charlie Hebdo.
Hårklyveri? Nej, egentligen inte. Som en jämförelse: Om högerextremister bränner en moské kan jag inte gärna uttrycka min solidaritet genom att utropa ”Jag är muslim”. Heterosexuella kunde inte uttrycka sitt stöd för den nya äktenskapslagen genom att säga ”Jag är gay”. Däremot finns det andra sätt för att uttrycka solidaritet med dem som utsätts för rasism eller homofobi – eller med dem som dödas för att de nyttjar en mänsklig rättighet som yttrandefriheten.
Inkompatibla identiteter
Identitetspolitik behöver inte vara något negativt (såväl HBTQ-aktivister som finlandssvenskar sportar med det allt som oftast), men i den här kontexten tror jag att extremister på båda kanterna gläds åt identitetsdimensionen. Om det är något den europeiska högerextremismen och den militanta islamismen delar så är det föreställningen om att det finns identiteter – definierade av religiös tro, etnisk härkomst eller kultur– som är oförenliga, som inte kan samexistera. Den europeiska extremhöger som växte fram i just Frankrike efter andra världskriget använde till och med ordet ”identitär” för att beskriva sig själv, och en sorts exklusiv kulturell gemenskap de tänkte sig att de ingick i.
Ett slagord i stil med ”Je suis Charlie”, hur välmenat det än är, fungerar på ett liknande sätt. Genom att yttra det inordnar man sig i en identitet med vissa komponenter (förvar av yttrandefriheten, av rätten till satir, av en tidning, sympati för terroroffer och så vidare). Men man utgår också från att det finns någon som inte är Charlie, och underförstått därmed lite misstänkt.
Den uppenbara risken är att man skapar en situation där motsättningar som antingen är falska eller ganska små framstår som monumentala. Där solidaritet är något är brobyggande som bejakar olikhet men ändå vill se det gemensamma, är identitet något mer isolationistiskt.
Den underliggande mekanismen bakom detta är att många identiteter sinsemellan inte är kompatibla. Att vara något, innebär per definition att det i varandet finns något essentiellt, och potentiellt uteslutande. Om jag är ateist kan jag inte vara kristen samtidigt. Däremot är det inget som helst problem för mig att vara solidarisk med kristna som förföljs för sin tro, men jag är det utan att läsa en trosbekännelse. På motsvarande sätt tänker jag mig att det i Europa kan finnas många djupt troende som känner en genuin solidaritet både med terroristernas offer och med idén om yttrandefrihet, men för vilka ”Je suis Charlie” helt enkelt är en sympatiyttring som inte fungerar. Samma sak verkar gälla många helt sekulära som på grund av hudfärg har personliga erfarenheter av rasism, och rasistiska framställningar.
Ett besläktat problem är att identiteter också utgör alltför bekväma fack att placera människor i, även om identitetens betydelse egentligen kan vara ganska liten. Det ligger nära till hands att i dessa dagar kategorisera människor som vill vara solidariska men upplever en obekvämhet inför ”Je suis Charlie” som ”muslimer”, oberoende av om de bekänner sig till islam, är troende eller upplever den identiteten som speciellt relevant. Att åstadkomma en sådan här spaltning i samhället mellan ”muslimer” och ”Charlies” måste vara extremisternas våta dröm. (För övrigt är nationalitet, religion och ursprung ganska betydelselösa för de flesta människors identitet. Om man frågar folk ”Vad är du?” så tycker en del måhända att frågan är kryptisk, men som svar gastar man inte att ”jag är finlandssvensk”. Man anger sitt yrke: ”jag är journalist”, ”jag är lärare”, ”jag är barnmorska”.)
En sekulär Muhammed?
Även om yttrandefrihet kan göra ont, är den i grunden en nödvändighet för ett fritt samhälle, för demokratin. Om vi tar en titt på historien måste vi också medge att samhällen haft stora problem med att avgöra vilka smärtsamma yttranden som varit av godo för samhällsutvecklingen, och vilka som skadat den.
Men hur vid är yttrandefriheten? Och hur vid ska den vara?
Att häda ska naturligtvis vara tillåtet, som princip. Men i de ständigt återkommande debatterna om religiös lättkränkthet och borde det sekulära majoritetssamhället och dess yttrandefrihetskämpar idka lite självkritik ibland. Lever demokratin som den lär? Finns det eventuellt någon motsvarighet till Muhammed i vår idévärd, något som vi uppfattar som okränkbart? Har vi begränsningar av yttrandefriheten som borde slopas eller områden där den borde utvidgas? I dag kan det verka som om den ömma punkten handlar om religion i allmänhet och islam i synnerhet, men balansen mellan lagligt och olagligt, acceptabelt och oacceptabelt, har de facto alltid varit flytande.
Kaj Korkea-aho ställer en liknande fråga i sin kolumn i HBL 15.1, där han försöker beskriva den troendes genuina upplevelse av det heliga, som notoriskt icke-troende enligt honom inte riktigt lyckas geppa.
Naturligtvis har yttrandefriheten alltid varit begränsad, även om det finns en ganska bred konsensus gällande de flesta begränsningarna. I Finland, och de flesta västländer, handlar de generellt om att skydda enskilda individer från förtal, ärekränkning och former av yttranden som är ägnade att på ett symboliskt plan kränka en medmänniska. Skydd för angrepp mot heder och anseende är nämligen också en mänsklig rättighet, och ingen mänsklig rättighet får brukas så att den kränker en annan mänsklig rättighet.
Här är lagstiftningen också ganska sträng i den bemärkelsen att den ser att oacceptabla angrepp på individer kan bestå av väldigt många olika saker.
Den mest omtalade begränsningen av yttrandefriheten, vid sidan av de som handlar om individer, är sedan utan tvekan lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Den har vid olika tillfällen diskuterats och problematiserats – bland annat för att det kan vara vanskligt att skilja olaglig hets från hårdkokt idékritik – men den måste förstås med Europas 1900-talshistoria och dess folkmord i åtanke. Man kan se hets mot folkgrupp som en form av anstiftan till brott mot de mänskliga rättigheterna.
Men om vi tittar på vår lagstiftning hittar vi också åtminstone en paragraf som i en sekulär kontext motsvarar ett religiöst förbud mot hädelse. Det är inte en begränsning av yttrandefriheten som avser att skydda individer. Det är inte en begränsning som på något sätt kan jämföras med hets mot folkgrupp.
Vem som helst kan för egna pengar inhandla en vit flagga med ett blått kors, men om man av en konstnärlig eller politisk anledning skulle få för sig att offentligt tramp på detta tygstycke, riva det i bitar, spotta på det eller bränna den så gör man sig skyldig till ett brott mot flagglagen och kan dömas till böter.
Varje idésystem har sina kärnsymboler. För den finländska staten – eller för den finländska demokratin om man så vill – är det just flaggan som finns i centrum. I sekulär mening har vi bestämt att den är helig, och fredad från vissa former av yttranden. Frågan är: Kan vi leva med denna begränsning av yttrandefriheten? Och skulle den i så fall inte förtjäna lite kritisk diskussion, för omväxlings skull?