En advokat för tidig musik
I tjugo år spelade han jazztrumpet. Ändå var det renässansen, madrigalerna, polyfonin och gregorianiken som till slut vann Mats Lillhannus hjärta.
Tenoren Mats Lillhannus har blivit känd som en ivrig utövare av tidig musik. En förklaring är säkert att han är "så himla nyfiken". Man kan också säga att Lillhannus var uppstartsföretagare innan uttrycket blev myntat, eftersom han genom åren startat så många ensembler för olika ändamål. Medan somliga dött ut, lever andra kvar, vissa starkare än andra.
Att Lillhannus över huvud taget blev sångare kommer sig av uppväxten i Korsholm, där han beskriver musiklivet som vitalt. Kantorn i Vasa svenska församling Mikael Heikius ledde en kör, där Lillhannus första gången sjöng tidig musik.
Under studietiden i Åbo fortsatte Lillhannus sjunga i ensembler. Parallellt spelade han jazztrumpet i tjugo, år ända tills han i början av 2000-talet, i ett rätt sent skede, fattade det avgörande valet att satsa allt på utövandet och sjungandet på heltid. Samtidigt satte han sången framför de akademiska studierna även om han i något skede övervägde en akademisk karriär. I Lillhannus fall, som i fallet med så många andra specialister på tidig musik, kan man ändå se hur utövandet och forskningen stött varandra och blivit som två sidor av samma mynt.
Surfar ihärdigt
I dag spenderar Lillhannus en stor del av tiden i arkiven, alltså hemma framför datorn surfandes. Bland favoritsajterna nämner han Petrucci Music Library som blivit en veritabel källa för alla som jobbar med musik och behöver tillgång till noter, samt Bayerska statsbiblioteket i München, Nationalbiblioteket i Paris och Universitets- och konservatoriebiblioteket i Bologna som lagt ut tusentals och åter tusentals skannade noter på webben.
Orsaken är givetvis att Lillhannus vill hitta ny musik som ingen framfört tidigare, som inte har hörts och som inte finns inspelad på skiva.
– Ta till exempel Bertil Kellners mässa, ur vilken vi framför valda delar på söndag. Jag läste om den i en utmärkt doktorsavhandling av Kia Hedell, publicerad i Uppsala 2001, och fann noterna i Tyska kyrkans arkiv i Stockholm. Tyska kyrkan var ju av naturliga orsaker nära förknippad med Vasasläktens hov.
Mässdelarna framförs under en konsert på renässansmusikfestivalen Aurore i Pauluskyrkan i Helsingfors, som ordnas för andra gången och i år fokuserar på musik från furstendömen, bland annat Tuderska hoven i England, spanska furstar i Kastilien och Aragonien, Habsburgska hovet och släkten Vasas hov.
Är allt värt att framföras?
En fördom som Lillhannus ofta stött på bland musiker är att det nog finns en orsak till att så mycken musik är bortglömd.
– Men det kan man ju inte veta. Ju äldre musiken är, desto svårare är det att avgöra om den är värd att framföras, speciellt om det inte finns vare sig inspelningar eller hyggliga noter. Det kan vara bra att minnas att det gjordes ohyggligt mycket musik under renässansen och speciellt efter att tryckpressen uppfanns ökade utbudet av noter explosionsartat i Italien. Det finns tusentals samlingar och då säger det sig självt att det finns mycket mediokert material men också pärlor.
Solist eller ensemblesångare?
I likhet med flera andra utövare av tidig musik i sin generation har Lillhannus främst studerat utomlands för lärare som estniske i Stockholm bosatta Veikko Kiiver såväl som Damien Poisblaud och Kevin Smith.
Dock tycks studierna vid Schola Cantorum i Basel, för Evelyn Tubb och Anthony Rooley, ha haft största inverkan på tenorens senare utveckling. I Basel studerade Lillhannus ett år ensemblesång uttryckligen med fokus på världslig musik, som till vissa delar skiljer sig från kyrkomusiken.
– Det vi ser är att den världsliga musikens ramar var friare, vilket möjliggjorde mera experimenterande. Estetikerna nära besläktade, men den världsliga musiken kunde vara mera intim och impulsiv. Och framställde förstås poesin i en annan dager, diktkonsten var ju central för musikens utformning.
Om du tvingades välja, är du hellre solist eller ensemblesångare?
– Det är nog i ensemblesången min musikaliska hemvist finns.
Profil
Mats Lillhannus
Ålder: 42 år.
Yrke: Ensemblesångare och solist specialiserad på tidig musik. Fil.mag. i musikvetenskap från Åbo Akademi.
Ideal som sångare: Vill förstå musiken så bra jag kan och göra den så levande jag kan, för mig själv och lyssnaren.
Aktuell: På renässansmusikfestivalen Aurore i Helsingfors fram till söndag. Har planerat programmet tillsammans med Kari Turunen och Petros Paukkunen.
Dessutom: Skriver texter för konsertprogram och översätter. Har fungerat som ansvarig inspelningstekniker på alla Key Ensembles skivor.
Tre oupptäckta renässanstonsättare
Rinaldo del Mel, flamländare som gjorde karriär i Italien och gav ut flera madrigalböcker. Ingen känner till honom.
Giaches de Wert, jag har ögnat igenom hans madrigalböcker och drabbats av Stendhals syndrom av blotta förtjusningen. Fantastisk musik från pärm till pärm.
Tiburzio Massaino, i första hand madrigalist.
Mats Lillhannus om sina ensembler
Camerata Aboensis: – Grundades av studerande i Åbo. Har hållit låg profil på sistone, men uppträder alltjämt i gudstjänster. Domkyrkan har blivit mitt andra arbetsrum.
Key Ensemble: – Grundades hösten 2005 som en reaktion på Yles beslut att lägga ner Radions kammarkör där jag sjöng i början av 2000-talet. På senare år har Key Ensembles kurva pekat rakt uppåt. Här får jag sjunga ny körmusik och specialskriven musik.
The Cipriano Project: – Från den nederländska tonsättaren Cipriano de Rore. Vi har fyra sångare, sopran eller mezzosopran, två tenorer och bas och har specialiserat oss på världslig musik från den tidiga renässansen.
Giardino Novo: – Sexmannaensemblen har verkat i två-tre år på axeln Åbo–Helsingfors. Specialiserad på världslig musik från senrenässansen.
Petraloysio: – Kari Turunens ensemble med allt från sex till sexton sångare.