Juristen som kom in från kylan

När Janne Pellinen sökte in till juridiska fakulteten föreställde han sig studier som skulle handla om rättvisa, om att undersöka etik och moral.

– Efter sex års studier hade jag inte en enda gång funderat på vad etik och moral egentligen betyder. Under teaterstudierna tänkte jag däremot väldigt ofta på sådana frågor. Har man en sal full av människor handlar det alltid om moral, åtminstone för mig. Vilka värderingar förmedlar den här föreställningen? Vad påstår vi om världen? De här frågorna är hela tiden närvarande.

Som 33-åring började Janne Pellinen studera regi vid Teaterhögskolan, innan det hade han hunnit jobba på advokatbyrå och som jurist på ett mjukvaruföretag.

– För mig var jobbet för ensamt, jag satt vid datorn dagarna långa. Jag insåg att jag var en för social person för jobbet, att det inte alls passade mig. På teatern kunde vara mig själv, medan det på mitt gamla jobb alltid kändes som om jag ”spelade jurist”, försökte verka övertygande, berättar Pellinen, som fortfarande ägnar sig åt juristjobbet en dag i veckan på Finlands filmregissörers förbund.

Vrickad värld

Med ett år kvar till utexaminering blir föreställningen Perplex på Viirus Pellinens debut på en institutionsteaters huvudscen.

Monologen Putoava mies (ung. ”den fallande mannen”) togs visserligen upp på Nationalteaterns turnéscens repertoar och komedin En natt i mörkret – på spaning efter kärlekens vildaste stränder på den lilla Helsingforsscenen Takomo hyllades – få lär glömma den smörige Hamlet och den fantastiska scenografin, helt gjord i kartong, signerad scenografen Annina Nevantaus.

Anarkin i Barbro Lindgren-dramatiseringen Loranga, Masarin och Dartanjang på Svenska Teaterns Nicken-scen fick i sin tur dagisbarnen att flippa ut, ibland blev det nästan kaos, berättar Pellinen.

– Men det var fint, föreställningen handlade om ansvar och ansvarslöshet. I ett skede hade vi planer på att ta det ännu längre, göra ”Brecht for kids” där barnen i slutet helt får ta över föreställningen, till och med spela rollen som Loranga.

Uppsättningen av Marius von Mayenburgs absurda komedi på Viirus är utan tvekan Pellinens största projekt hittills.

von Mayenburg (född 1970) hör till Tysklands centrala samtidsdramatiker, och pjäsen Perplex från 2010 kan beskrivas som ett naturalistiskt kammarspel som gradvis utvecklas till någonting helt annat.

– Först var det verkets humor som tilltalade mig, jag minns hur jag skrattade högt när jag läste pjäsen för första gången på ett kafé. Efter det intresserade den vrickade formen mig. Pjäsen använder sig av den naturalistiska komedins språk, men den absurda strukturen uttrycker en underliggande, djupare nivå. Pjäsens humor, och den allvarligare nivån som förmedlar en världsbild, har att göra med just spänningen mellan språket och strukturen. Utmaningen i texten är att den uttryckligen är skriven för den tyska teatern Schaubühne och skådespelarna där. Det viktiga med vår adaption är att göra texten betydelsefull med den här ensemblen, här och nu.

Till en början skildrar pjäsen medelklasslivsstil. Ett par kommer hem från sin semester och möter vännerna som tagit hand om deras hem, krukväxter och finporslin. Men så småningom dyker en nazist upp på scenen, därefter en älg och en asiatisk gästarbetare ... Allt detta medan scenografin bokstavligen börjar upplösas. Vad är det som von Mayenburg egentligen säger om vår samtid?

– Bra fråga! Jag vet förstås inte vad von Mayenburg vill säga om samtiden. Världsbilden i pjäsen känns i grunden ganska dystopisk. Den förmedlar något slags skräck och rädsla för tomhet. När personerna talar om krig, hunger och lidande, är det inte bara tomt prat. När jag läste pjäsen för första gången var det som om von Mayenburg påstod att allting är meningslöst. Men vaggvisan i pjäsens slut kändes som en tröstande gest. Den verkar tala om att det ändå finns tröst. Jag vill också tro att von Mayenburg säger det.

– På sistone har jag tänkt mycket på transmodernism. Enligt postmodernismen är allting relativt, det finns inga sanningar, bara individens ansvar. Enligt transmodernism kan vi tro på vissa saker, trots att världen är som den är. Teatern kan vara en plats där vi kan komma överens om att under den här kvällen, med de här människorna, kan vi tro på något gott. Fast IS halshugger människor och folk blir ihjälskjutna i Paris, fast naturen förstörs, fast det känns hopplöst, kan vi tro på någonting gott.

Rum för tolkning

Janne Pellinen beundrar estetiken på de tyska teatrarnas stora scener, och sättet som teatern används som en plats för forskning. De baltiska regissörerna Cezaris och Hermanis förmåga att med små medel skapa stor magi ligger emellertid ännu närmare hjärtat.

I ett tidigt skede på Teaterhögskolan fick Janne Pellinen dramaturgistuderande Otto Sandqvist som parhäst. De fann snabbt en gemensam ”Kafka-aktig” humor och sedan dess har duon samarbetat med En natt i mörkret på Takomo och Loranga, Dartanjang och Masarin, som Sandqvist dramatiserade för Svenska Teaterns Nicken-scen.

– Prosa älskar jag, men dramatik har jag haft svårare för. På Teaterhögskolan var pjäserna jag läste ofta tråkiga och träiga. Men samarbetet med Otto Sandqvist var fantastiskt, det gav mig någon att föra dialog med, någon att brottas och debattera med. Den här friktionen är viktig. Det skapas liksom ett rum mellan text och regi som kan vara intressant för publiken. Föreställningen blir mångtydig och åskådaren kan fylla den med sina egna tolkningar och associationer.

Samarbetet med Sandqvist förklarar också att Pellinen kommit att regissera så många svenskspråkiga föreställningar.

– Jag gillar skarpt att göra teater på svenska, för det är inte mitt modersmål. Jag kan se på föreställningen utan att hänga upp mig på ord och nyanser. Jag kan distansera mig mer, det blir mer fiktivt, och jag hamnar i en magisk värld.

Perplex har premiär på Teater 
Viirus 12.2.